Så himla intressant och roligt

Apropå den-blomstertid-i-skolan-debatten: Jag är så himla glad åt att det fanns religiösa inslag i min grundskola.

Jag kommer inte från en superkristen familj, utan från en ganska vanlig folkkyrklig familj (ni vet, medlemskap, dop, vigslar, begravningar och så lite julkyrka däremellan). Ingen chans att någon hemma skulle gett mig ord för gudomlig tröst eller himlasnuddande tacksamhet. Jag gick inte i söndagsskola, så utan skolans Jesusinfo hade jag kunnat leva länge utan kunskap om den person vars födelse vår tideräkning startar ifrån, vars liv präglat vår kultur så mycket. Jag upplevde aldrig religionen som tvång, utan som en naturlig del av saker som det är bra att lära sig om man ska vara människa.

En vän från Sverige förfärades över att barnen i Finland tvingas spela upp julevangeliet på skolors och dagisars julfester. Det lät verkligen hemskt med hennes ord. Men jag som femåring tyckte det var så himla roligt, att få en prick målad på näsan och ett fårskinn, att få vara precis ett sådant gulligt får som jag tidigare sett de äldre barnen få vara. Och det fanns något heligt i att det upprepades varje jul, att det fanns en chans att få nya roller i skådespelet, att få leva sig in nya perspektiv. Och som barn tyckte jag att det var så himla vettigt att börja julfesten med en jultablå. Det är ju där julen börjar liksom.

Och bordsbön. iJesunamntillbordsvigårvälsignaGuddenmatvifår. SOM jag har funderade på den i skolan. Varför läser vi den medan vi står och inte när vi går? Vad betyder det ens att gå i Jesu namn? Och ordet välsigna lät så fint att till och med blodbröd fick ett skimmer över sig. Men utöver orden var det stämningen jag gillade, att det fanns en tydlig markör mellan buset i matkön och själva måltiden. Att vi alla läste en kort ramsa tillsammans, att vi stannade upp och tog det lugnt. Och att alla faktiskt respekterade stunden. Som vuxen vill jag fortsätta stanna upp innan jag äter, och tar mig ofta en stund där jag tackar för att jag också i dag faktiskt har mat på mitt fat. Det inte är en självklarhet. I dag är bordsbön den bön jag ber mest frekvent (som god tvåa kommer hjälp och fenomenal trea nej nu får DU ta hand om det här).

Så, ville bara säga det: att religionen i skolan faktiskt gav väldigt mycket åt mig som tämligen icke-religiöst barn. Det utesluter ju förstås inte att religion i skolan lett till traumatiska upplevelser för andra. De berättelserna behöver vi också få höra.