Jag kom just hem från körövning och jag är glad. Mässan som vi övar in är så vacker. Eller noterna är vackra, just nu låter det hela ganska hemskt. Speciellt vi sopraner sjunger som kråkor (vi ska så saakelis högt ibland, nej ofta). Men potentialen. Vi övar alltså på Karl Jenkins' The Armed Man - A Mass for Peace. Jag tänker att fredsarbete kan se ut också så här.
Det verkar vara väldigt viktigt för människans välmående att omge sig med olika former av skönhet. Jag har inte sjungit i kör på åtta år, och märker först nu hur jag saknat det. Hur har jag kunnat leva åtta hela år utan att uppleva hur fint det är när fyra olika stämmor blir ett i slutet av en lång övningssession?
Jag hade kanske annan sorts skönhet i mitt liv då. Yoga. Långa kafferumssamtal som snuddade vid det allra vackraste. Konstutställningar. Skattjakter på loppisar. Naturen. Alltid naturen.
Jag har mycket vackert i mitt liv just nu. Förutom kören får jag dansa modern dans på Arbis. Det är OCKSÅ så himla vackert. När jag försöker imitera lärarens rörelser så blir på nåt sätt min kropp lika graciös som hennes, lika stark och självklar, fast på mitt eget sätt. När hela gruppen tillsammans improviserar att vi går in i rum fullt av kladdigt spindelnät som ska bort från våra kroppar, ja då är det helt fantastiskt hur vanliga stela kroppar kan röra sig vackert bara den rätta musiken och de rätta instruktionerna infinner sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar