Peppe Öhman skriver om skammen över att hon twittrade om en häst medan resten av twitter var i sorg över Utøya. Och jag känner lite samma över min inspirationsbild på Roger Pontare igår. Jag visste ju om terrorattacken i Paris, alla mina kanaler var fyllda av je suis Charlie, och ändå lade jag upp en rolig bild som kan tolkas väldigt fel.
Jag börjar märka att det är så här jag fungerar alltid när något riktigt otäckt händer. Jag vill inte tala om det, inte röra i det genast. Jag vill låta det landa, samtidigt som jag håller på med mitt eget. Igår var min stora vardagsutmaning att sänka kraven inför en gradudeadline, och då behövde jag lite Roger Pontare. Läs varför här. Det betyder inte att jag inte tycker att yttrandefrihet är viktigt, eller att jag inte sörjer det totalt onödiga dödandet. Det gör jag. Väl. Jag har lite svårt att känna ännu, jag är lite stum.
Jag tror jag förstår behovet av snabba reaktioner, av att blixtsnabbt lägga upp je suis Charlie på sin instagram. Det är som en moralisk ryggradsreflex att genast visa att här gick gränsen. Ett sätt att ta kontroll när någon just dragit bort mattan en står på. Samtidigt blir jag illa till mods när vågen blir så enhetlig. Undrar om alla som deltar i vågen redan hunnit processa sina känslor inför det skedda, redan format sig en åsikt. Samtidigt som det blir lättare att förstå om jag ser det som uttryck för sorg, frustration, avgrundsskrik. Vi ska inte behöva panta och reflektera innan vi ger ifrån oss avgrundsskrik.
4 kommentarer:
Jag har väldigt svårt, och deltar i regel inte i liknande sympatiyttringar. Varför? Jo, för att de oftast drar igång när det är plötsliga katastrofer där vita människor är offer. De tysta offrena, de mördande strukturerna som vi själva dagligen drar nytta av är däremot inte lika viktiga... Eller? Dessutom är jag cynisk, om jag uttrycker min åsikt om den här katastrofen/händelsen, blir den ogjord då?
Det är det där hycklandet med att plötsligt plocka fram Moder Teresa dräkten dagarna/timmarna efter att en katastrof hänt, för att sedan lugnt få lägga bort den så att den får samla damm några månader till. En liten stund kan man bära världsalltet på sina axlar, sedan får man ledigt igen.
Jag tror du sätter ord på det många känner. Jag funderade igår kväll på alla de liknande terrorattentaten som sker i andra delar av världen, på andra tidningsredaktioner, affärer, skolor. Utan att samma indignation uppstår. Det känns också som att vi med den här # jesuischarlie nådde nån sorts sociala medier-kulmen, i hanteringen av otäcka händelser, på ett dåligt sätt. Det känns som att där reaktionen tidigare varit att ta en tyst minut, besöka en kyrka eller tända ett ljus, har den första reaktionen nu blivit att ta ställning genom att byta sin profilbild och skriva nån smart berörande status. Och om man inte gör det, så framstår det som att man tycker att det skeda var bra? Och varför är det så himla viktigt hur vi ser ut på sociala medier?
Jag tycker om det du antyder, att "lösningen" inte är detta korta, explosiva, utan något betydligt vardagligare. Kanske ändringar i våra livsstilar.
Samma här, samma här. Väljer oftast att inte reagera, för vad hjälper mitt reagerande, dessutom är det precis som ovanstående sa - när vita mänskor drabbas som det yttras en massa. Och dessutom är jag förvånad över hur oberörd jag är över hela den där Paris-grejen överlag. Tycker det som hände borde betraktas som ett brott i största allmänhet bara. Allt det här med religion, yttrandefrihet, alla dessa frågor som kommer upp i och med fallet... är det ens nödvändigt, egentligen? jag orkar inte.
I hear you, Ponks!
Skicka en kommentar