Okej, så jag har varit sjuk i sex dagar nu. Varsågoda, en typisk sjukdag:
– Sova med mössa och halsduk under tre täcken. Vakna 9-10-tiden.
– Testa ta en friskdusch, har inte funkat hittills.
– Äta frukost, äta febernedsättande medicin.
– Bädda ner mig i soffan, se på saker från datorn.
– Värma upp soppan från dagen före, äta febernedsättande.
– Bädda ner mig i sängen, sova så länge det bara går.
– Vakna 20-tiden, se lite mera grejer på datorn tills jag kan somna igen.
Om och om och om igen. Jag har inte varit ute sen i söndags (nästan en vecka sen). Jag hade tänkt åka till Maxmo på graduretreat igår, men måste ställa in det. Det harmar något oerhört. Vi skulle åka skidor på isen med pappa och jag skulle äntligen bli klar med kapitel två. Nåväl, det är bra att lära sig ta emot besvikelser.
Veckans absoluta höjdpunkt var när Suvi-Tuulia kom hit med fryspizza. Två stycken av dem. Jag har nog aldrig tidigare fått ut sån enorm glädje av Dr. Oetkers spenatpizza. Den är liksom krispig och mustig samtidigt. Jag klämde på en massa rå vitlök också för det får man – ska man – när man är sjuk.
Jaja, säger ni och vill egentligen inte veta något annat än vad exakt det är jag sett på medan jag kurerat min lekamen. Jo detta:
Dokumentärserie om aktivister på olika håll i världen. Korta halvtimmesavsnitt med personporträtt av till exempel en israelisk gammal tant som varje lördag åker ut till palestinskt område och ger gratis sjukvård, om en indisk fysiker som tar upp kampen mot Monsanto, en arkitekt i Bangladesh som bygger skolbåtar på översvämningsdrabbade områden. Om folk som tar över makten när staten sviker, om demokrati. Väldigt inspirerande, väldigt välgjort.
Kanske den bästa ungdomsserien från 90-talet. När jag såg den som liten tyckte jag att Angela var så vuxen, medan jag nu inser att hon är 15. Den här serien träffar så många rätt, speciellt hur awkward det så ofta är att vara tonåring. Jag är kär i Angelas föräldrar.
Underbara Clara tipsade om den här Bergmanfilmen och jag är glad att jag hakade på. Inte en enda scen är överflödig. Vackert men också frustrerande. En film som mamma skulle säga om: "niin hienot vattnet". Lönar sig att se typ nu, den är bara kvar ett dygn till på svtplay.
En dokumentär om en lite galen arkitekt som bygger hus av lera och skräp och hamnar på kollisionskurs med myndigheterna som tycker att hans hus måste ha el- och vattenledningar. Jag slogs av absurditeten i amerikansk lagstiftning kontra ett mycket mera praktiskt sinnelag. Det handlar också mycket om klimatförändringar och hållbart boende.
Säsong 3 på Arenan. Ni vet nog vad Girls är, det behöver jag inte förklara.
Det känns som att mitt tevetittande verkligen vann på att jag såg klart McLeods daughters i höstas. Min tevekost är mycket mera varierad nu, jag ser ju till och med på dokumentärer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar