Elefant-pänts

 

Tänk att jag kan klä mig så här när jag tränar. R o l i g a   f j a n t b y x o r. Bara en sån sak gör yoga väl värt besväret. Ofta är jag ändå mycket tråkigare klädd på yogan, men de här brallorna får åka på när motivationen tryter. Funkar alltid.

CV-fabriken

Nu har jag återhämtat mig från gårdagens angst. Pratade med min lärare, ryckte upp mig, ringde en potentiell praktikplats. Som bad mig skicka en ansökan.

På något förunderligt sätt trillade två lediga timmar in i vår dag så jag och studiekompisen Catrin grundade en cv-fabrik. Det var verkligen nyttigt att fundera på våra curriculums tillsammans. Eftersom hon jobbat som chef och faktiskt anställt folk kunde hon genast säga vilken av mina cv:n såg mera lovande ut (den med mera förtroendeuppdrag). Eftersom jag inte är fontblind kunde jag informera henne om att Times new roman fick hennes cv att se gammal ut. Win-win.

Det visade sig vara svårare än jag trodde att ta en bra bild till cv:n. Catrin hade gått hem, så jag kämpade själv med att försöka klicka fram nåt bra med telefonen. Tänkte det skulle vara bra ljus vid fönstret. Kvällssol och allt.

- Anställ mig, sa hon innan hon åt upp den potentiella arbetsgivaren.

Det blev inte bättre av att ta bort halsduken. Snarare farligare.

Så jag övergav telefonen och satte mig framför datorn. Photobooth var precis lika svårt.
Efter mycket petande och klickande och lite picmonkey-missbruk blev det så här. Får duga.

- Hejhej, jag har mediaglasögon och rysk schal. Är en sådan arbetsmyra att jag inte hinner göra något åt håret. Men glad är jag. Anställ.

Lite arg så här på kvällskvisten

Besökte en kompis som nyligen blev teologie magister, med ganska samma innehåll i utbildningen som jag. Hon är tvungen att skriva työtön (arbetslös) på ett papper varje dag för att få arbetslöshetsunderstöd. Hon är den smartaste människan jag vet (fördjupar sig i världsekonomi som kvällslektyr!) och ändå finns det inte jobb. 

Hon är inte ensam. Det kryllar av magistrar där ute som inte får jobb. Fastän de är hur smarta som helst.

Jag vrider mina händer och min mage och hela kroppen i vånda. Framtidsvånda. Känner att jag borde göra allt allt allt för att få jobb när jag bli klar. Välja det mera krävande praktikalternativet på våren. Knyta kontaktäää. Fånga ett bra sommarjobb direkt efter. Jobba jobba jobba. Visa världen att jag kan.

Men samtidigt är jag så trött. Det här året tar verkligen musten ur mig. När det blir sommar vill jag vila. Rehabilitera. Orkar inte försätta mig i ännu en ny kravfylld situation, för vet ni, det är saakelis tungt att hela tiden veta att man inte ännu kan, att man ännu  har miljoner att lära sig, att man kanske till och med suger. (Jag vet att jag inte suger, men ni förstår den där känslan va, den som ibland bara kommer och är?)

Men jag vågar inte vila. För då ser jag det där pappret framför mig. Och undrar hur många työtön jag ska orka skriva förrän jag till slut ska känna mig helt kelvoton (värdelös).

Vad hände med det där som elevhandledarna alltid sa? Att skaffa bra utbildning så får du jobb? Glömde de bara att definiera vad en bra utbildning är? Glömde de att säga: skippa universitet och välj yrkeshögskola? 

Eller så förstod de bara inte att världen skulle bli så här.

Där är vi.

Hufvudstadsbladets lista på vårens böcker. Se där. Under romaner, noveller och lyrik.

 Där finns ju mitt namn.

Spännande.

Nu gäller det alltså att få klart den också.

Dagens svettiga + gissa platsen

Efter dagens yogapass drog jag på mig kläderna utan att duscha och mötte upp några exilteologer för att prata liv och död. Men var?

Nä ere från Bangladesh?

Före jul skulle jag handla två grejer: mjukisbyxor åt Fredrik och enkla bastoppar åt min syster Maija. Enkelt. Det där tar en kvart att fixa på h&m. Men när jag ska vara så jäkla medveten. Och bry mig så himla mycket. Så jag kollade lapparna. Och förstås är allt gjort i Bangladesh. Allt. Och jag kan bara inte ignorera det längre, kan inte låtsas att jag inte läst om de förkastliga arbetsförhållandena där. Slavfabrikerna. Alla arbetare som brann inne i november. Till vilken nytta? Jomen så att jag ska kunna köpa mysbyxor får 29,90. Och toppar för 4,90!

Så jag gick till de dyrare affärerna. Vila, esprit, peak performance. Byxorna kostade 39,90 men var fortfarande made in Bangladesh.

Jag gick vidare till en riktigt fancy butik. Tänkte att det får kosta mer bara det är rättvisa produkter.

Jag är den enda kunden i den vackra butiken. Känner att jag behöver förklara mitt ärende.

- Hej, jag söker efter kläder som inte är tillverkade i slavfabriker.

Hon ser förstående ut så jag fortsätter.

- Ja du har säkert läst om fabriksbränderna i Bangladesh. Tusentals människor brann inne för att deras chef vägrade släppa ut dem. Så var är era kläder gjorda?

Expediten skiner upp.

- Ja alla våra kläder kommer faktiskt från nordiska länder. Sverige, Danmark... Finland och Norge!

- Oj, så bra! Kan du visa mig era basplagg, toppar och sånt?

Vi går till ett hörn där olika basplagg i klara färger hänger på rad. Jag är förväntansfull och funderar på hur mycket jag är redo att betala för en topp tillverkad i Finland. Expediten tar fram en gul topp och letar fram tvättlappen. Tillsammans lutar vi oss över den för att kunna läsa den lilla texten.

Det står Made in Bangladesh. Vi är helt tysta en stund.

- Nämen, ere Made in Bangladesh? säger hon till slut.

Vi kollar några andra märken. Och ett par till. En topp är gjord i Turkiet. Alla andra i Bangladesh. Det är lite besvärad stämning där i den stora ljusa butiken. Jag önskar henne en god fortsättning på dagen och går därifrån.

Jag lyckades inte hitta rättvisa kläder i Vasa. Inte enkla basplagg åtminstone. Så det blev andra julklappar. Men efter julfirandet började jag leta på www och fann slutligen en oas i denna konsumtionsöken. Via Vihreät Vaatteet (länk i min länklista) hittade jag yolo.fi som säljer rättvisa och ekologiska kläder. Och tadaa, en svart och en vit topp kom på posten idag. Jag är så glad.

Gissa platsen.

Hej hej, mobilbloggaren här igen. Gör reportage om udda boende idag. Har än en gång märkt att journalistyrket ibland kräver avkall på min vegetarianism. Men mysigt är det.

En dagens.

Glömde fota min lunch. Blev ledsen i ögat, så Linn kompenserade genom att ställa mig mot väggen. Nu känner jag mig som en riktig mobilbloggare. Hurra.

Plötsligt händer det.

Något oerhört hände igår. Fredrik kom hem med en ny telefon åt mig. Eller ny och ny. Dägäs gamla. Men den är ändå hur ny som helst. Och den är min. Och äntligen kan jag det där som så många kan. Blogga från mo bilen. Åh. Min blogg behövde det här. Hej outfitbild!

Min bästa kjol (gjord av en gammal ylletröja).
Mina bästa örhängen.
Första dagen i skolan.

hejhej

 

Good old 2012

Men förstås ska också jag summera året som gick!

År 2012
... blev jag tipsad om mytomatoes.com och fick äntligen min kandidatuppsats skriven.
... bonade jag om i mitt nya hem i Åbo (något jag gjort varje år de senaste åren. Nytt år, nytt hem i Åbo liksom).
... angstade jag över distansförhållandets jobbigheter, men tyckte också det var kul att vänja mig vid att vara i ett förhållande. Om så bara var tredje helg. Att få kvällsprata varje dag är en så otroligt bra sak.
... fick jag många bra råd om förhållanden, bl.a. att det är en viktig sak att bara kunna vara tyst tillsammans.
... är året då jag fattigdomsfastade i 47 dagar. En tid som på alla sätt var väldigt bra, jag har inte ett enda skäms-minne från den tiden.
... upptäckte jag minimalism som fenomen, och började gallra i grejerna.
... blev jag moster för sjätte gången.
... insåg jag att jag inte måste vara överallt. Hemma är också bra.
... flyttade jag till Vasa för att först jobba som sommarteolog och sedan studera journalistik.
... predikade jag mer än jag gjort tidigare. Sex gånger tror jag. Det var kul.
... gjorde jag själavårdsspraktik på sjukhus. Träffade många döende människor som jag fortfarande tänker på nu som då. Hoppas att deras anhöriga har det bra.
... träffade jag fyrtio undomar, men tyckte att jag inte riktigt lärde känna dem, att jag misslyckades lite i att vara en bra vuxen på skribaläger. Bestämde mig för att ta paus från församlingsjobb.
... reste jag till Oslo-systern två gånger, annars höll jag mig i Finland.
... älskade jag sommaren i Vasa. Jag planterade smultron på balkongen, upptäckte Gustavsborgs dambad och for på lenkki med Fredrik (kanske hela tre gånger)
... tänkte jag många gånger "varför skulle jag vilja bo någon annanstans än här?" utan att komma på något svar.
... hittade jag till wasa yoga center.
... jobbade jag många kvällar och helger med en antologi om kristen tro som kommer ut i vår.
... började jag studera på medialinjen, och lärde känna fyra härliga personer (som jag ska få träffa igen i morgon, jesjesjes!)
... lärde jag mig att tycka om hundar. Åtminstone ett stort svart odjur vid namn Tara, som flyttat in till Fredriks föräldrar. Hon är glädje materialiserad.
... blev jag sambo.

Ett bra år.

Dragkedjor

Pappa var här på lunch. När jag berättade om shoppingfastan gav han mig ett tips:

Om en dragkedja går sönder lönar det sig att be en knappbutiksägare (!) att byta ut dragdelen, det är oftast den som är sliten, inte själva kedjan. Det här är mycket lättare än att köpa en ny dragkedja och själv försöka sy in den i plagget (när har någon någonsin lyckats göra det snyggt?). Kostar kanske fem euro, och kan säkert göras också av andra än knappbutiksägaren.

Orsaker att shoppingfasta

Idag ska jag köpa strumpor. Det blir mitt sista klädinköp för i år. Efter det ska jag fasta från klädshopping i tolv månader.

Det handlar om Modemanifestet. Jag läste boken för ett år sedan och är fortfarande hänförd.

Det handlar också om de åtta ikeakassarna som fylldes av kläder när jag flyttade till Fredrik vid årsskiftet. När jag flyttade till Vasa i maj var klädkassarna fem. Sedan dess har mitt klädbestånd växt med tre ikeakassar, fastän jag trott mig leva köpsnålt. Det måste bli ett slut på mitt slentrianmässiga inhåvande av kläder. Det är inte okej, fastän det mesta är från loppis. Jag har inte plats.

Jag hoppas att shoppingfastan tvingar mig att bli mer kreativ. Jag har en massa idéer om hur jag ska omvandla min pojkväns gamla kläder till något jag själv kan trivas i, men tar mig aldrig tiden att faktiskt sprätta, klippa, sy.

Dessutom ska jag ska skriva en gradu snart. Jag vill skriva om hur shopping har blivit den nya religionen (eller något ditåt). Jag tror att en fasta från den form av shopping jag själv är svagast för kan hjälpa mig att skriva den där gradun. Idén till att använda shoppingstrejk i slutarbetet fick jag från Ellens shopstop.

Sådär.

Jag sitter på golvet i det som är min "walk-in-closet" i mitt nya hem. En minimal garderob som man kan gå in i, just och just. Det är här jag ska förvara mina kläder. De åtta kassarna rymdes inte in, så jag gör ännu en smärtsam gallring. Det gör så ont att göra mig av med kläder att jag bestämmer mig för att sluta håva in dem. I samma stund inser jag hur skönt det ska bli att sluta ta in nytt och i stället fokusera på det som redan finns. Reparera, vårda, sy om. Jag ser fram emot det här året.

Men först strumporna.