Sova utan internet.

Min nya blogg är inte enda orsaken till att den här bloggen varit i dvala på sistone. Nix. En mycket större orsak är att jag klippt banden till internet.

Va?
Varför?
Vadå?
Kan man?

Nej, man kan inte. Det är självklart. Ska man vara med i vårt samhälle behöver man internet. Det är inte frågan om en total avklippning. Snarare en sund avvänjning.

Jag har hängt på nätet sedan jag var elva och petade ihop mitt första nät-alterego på Estrella-chatten (med en ostbåge som avatar, förstås). Sen kom högstadiet och lunarstorm och EM ES EN. Ett underbart andningshål för en ensam tjej 25 kilometer från närmaste kompis. Jag kan inte ens beskriva hur viktiga Lunardagboken och msn-samtalen var just då. Tänk att man kan prata med en människa utan att det behöver vara pinsamt. Och att jag kan publicera text som andra läser och känner igen sig i. Fy så coolt.

Internet har alltid varit viktigt, speciellt då jag var isolerad geografiskt. Men nu är jag ju inte det längre. Jag bor i samma stad som många av mina bästa vänner och har en massa häftiga ställen jag kan besöka bara sådär. Så varför ska jag sitta kutryggad framför den där blå skärmen och bränna timmar eGeNTliGeN?

Så jag testar att varva ner. Inte ett totalstopp. Inte ett upp-på barrikaderna-för-nu-störtar-jag-systemet. Inte något världsomvälvande. Men ett hem utan internet. Ett helgat rum där jag inte kan kolla min mejl, läsa kyrkpressens blogg eller snoka runt på facebook. Ett rum för lugn och harmoni. Och vet ni vad?

Det som från början handlade om att spara pengar har faktiskt blivit en rätt skön grej. Jag bränner inte längre tusen timmar på slösurf. Jag läser mer böcker i stället.Träffar människor. Kontemplerar livet.

Skönt.