0,19

Idag tryckte jag in kortet i väggen. Knappade in koden och tänkte att 40 blir bra. Automaten förklarar att nej. Så jag testar med 20. Nej, vännen. Så jag kollar mitt saldo.

Som visar 0,19.

Och så små summor går inte att plocka ut via väggen. Vad gör man med så lite ändå? Köper ett halvt lösgodis? En vindruva?

Många saker att vara tacksam över idag alltså: Att februari är en kort månad. Att jag snart får studiestöd. Att det faktiskt inte är en dum idé att ta studielån. Att linssoppa är gott.

Att jag har ett konto till.

Men nog är det ändå spännande att studiestödet är markant lägre än arbetslöshetsersättningen i vårt land. Vem ska jag rösta på för att få min inkomst indexbunden?

Mystik

Visste ni att mystik håller på att bli pop igen?

Alltså inte så här:



och inte heller så här:



Utan så här!



Och så här:



Och så här:



Mystik är det nya sättet att vara intellektuell. Tro mig, och kom ihåg var ni hörde det först!

Den här Selma

Har nån av er läst Selma Lagerlöf? Vad tycker ni om hennes författarskap?

Hittills har jag läst Kejsarn av Portugallien (som jag inte alls gillade) och Jerusalem (som jag gillade starkt). Nu är jag inne på Antikrists mirakler och det känns väldigt trögt. När jag försöker fundera på va som feilas så är personskildringarna ett område som dyker upp. Jag lär inte känna någon av karaktärerna, de är så många och omtalas med så få ord att jag inte vet vem jag ska fokusera på. Noll igenkänning liksom.

Jerusalem däremot är väldans cool på så många plan. Samhällsförändringar, väckelserörelser, radikal fromhet, utanförskap, innanförskap. Helighet. Ett sökande efter vad som verkligen är viktigt. Och alltid med ett drag av småabsurda tillfälligheter.

Vad säger ni? Borde jag läsa Antikrists mirakler färdigt?

Om att tveka -och ge en ny chans

Jag var så väldigt skeptisk till en början. Det var en söndag som lätt kunde ges etiketten innehåller stor dos av existentiell ångest. Radion gick på i bakgrunden medan jag krampaktigt försökte klä på mig och sminka de svullna ögonen. Jag tänkte att det är söndag, så jag kanske får höra en vettig radiogudstjänst om några timmar. Kanske jag ska baka bröd samtidigt.

Sen Pam. Svängrum. Radio Vegas nya klatschiga livsåskådningsprogram. Jag tänker att det här kan vara spännande, kanske rentav uppbyggligt. Men nej.  En tant från något so called humanistiskt håll ges lite för stor muntur. Hon är väldigt  ivrig över att få hacka ner på allt vad tro är, och spottar ur sig ord som verkligen sårar. Teologen i mig inser att hennes inställning antagligen bygger på traumatiska upplevelser som inte bearbetats, att hon har någon personlig fejd going on. Men jag blir ändå sårad  av hennes sätt att framställa religion som roten till allt ont.

Jag tänker på Oasis låt "Some might say":

Some might say they don't believe in heaven
Go and tell it to the man who lives in hell

Varför proklamera hopplöshet åt människor för vilka hoppet är det enda som håller dem levande? Varför medvetet gå in för att förstöra något som helt klart är väldigt viktigt och bra för många människor? Jag förstår inte.

Jag var alltså skeptisk till en början, med rätta. Men sen upptäckte jag Svängrums hemsidor, där de valt ut sju väldigt olika bloggare som reflekterar över existentiellt viktiga teman. Och än så länge är samtalsatmosfären helt ljuvlig på bloggarna. Fjärran är de ogenomtänkta påhoppen som så ofta förekommer i livsåskådningsdialoger. I stället frodas Samtalet. Hoppas att det får vara så även i fortsättningen. Jag är redo att ge Svängrum en ny chans.

Det här inlägget om långt hår och bibeltolkning är speciellt bra.

Om jeans.

För ett år sen bestämde jag mig för att sluta köpa nyproducerade jeans. And I'll tell you why:

Jeansindustrin sliter på miljön. Vi snackar erosion och utarmning. Och 29 000 liter vatten som krävs för att producera ett enda kilo bomull, och eftersom grödorna ska vattnas med sötvatten leder jeansindustrin till en allvarlig brist på rent dricksvatten i producentländerna. Att inte kunna ta ett glas vatten när man är törstig.

Jeansindustrin sliter också på människorna. Kemikalierna som används i produktionen leder till sjukdomar och dödlighet hos producenterna. Att jeans ska se slitna ut fastän de är nya gör inte saken bättre: människor dör efter att ha behandlat jeans så att de ser sådär skönt bohemt slitna ut. Det handlar om dåliga metoder i kombination med usla arbetsförhållanden.

Och jag som tyckte mamma var töntig när hon suckade åt mina första jeans med färdiga slitningar och hål.

Det var jättesvårt i början att leva upp till beslutet. Speciellt när min hemväg alltid gick via H&M, som just då hade en kampanj med urbilliga myboyfriend-jeans. Jag stod många gånger och fingrade på det mjuka tyget, och plirade mot prislappen som sa 19,90. Och funderade mycket på att göra ett undantag. Efter de här jeansen ska jag ta itu med Beslutet.

Vet ni vad som hjälpte? Att föreställa mig blod på dedär jeansen. Blodet av alla de människor som dör varje dag i jeansproduktionen. Det kan verka groteskt men det är en realitet.

Och så jobbade jag en hel del med min uppfattning om vad som är snyggt. Gick runt på loppisar och provade en massa olika sorters byxor, och kom fram till att det inte alls är så tokiga brallor som dyker upp på loppisarna. Loppisjeansen saknar dessutom oftast den där äckliga stretchigheten som nya jeans har, vilket gör att loppislångisarna håller bra mycket längre och att de nästan aldrig börjar hänga sådär fult vid knäna.

Jag vill visa mina coolaste byxfynd här på bloggen så småningom. Först ut är ett par jeans jag fyndat på Kårens gratisloppis. Skönt slitna, skönt baggy. Tyvärr syns de inte i sin helhet på bilden, men de är helt raka och kan med fördel tråttas in i ett par rynkiga yllesockor. Jeansen funkar bäst med lång tröja, och här får min gamla gröna trotjänare från 2005 rycka in. Den är en födispresent från min syster, och halsduken är också en födispresent, från en annan syster.

Perfekt se-på-film-hela-dagen-outfit.

I feel like singing and dancing

Några saker som gör mig glad just nu:

-jag fick ett rakt från hjärtat-tack för att jag varit med i en religionsfilosofisk samtalsgrupp fastän jag inte hade behövt. Rakt, ärligt och enkelt is the shit. Så vill jag också vara.
-jag har fått luncha med ett gäng teologer och kommit på hur mycket jag saknat absurditeten och slumpmässigheten i sådana sällskap.
-min styrelse har fått ansvarsfrihet!

sång och dans!

en kravlös plats

Just denna måndag längtar jag oerhört mycket till en kravlös plats. Jag vet inte var den finns, men jag hoppas att mitt hem så småningom ska bli DKP (Den Kravlösa Platsen).

På DKP finns inget som påminner om K. Där finns bara lugn, inspiration och ordning och reda. Inga högar med papper som borde sorteras eller öppna kalendrar som är fullpackade med allt. Helst ska där inte ens behöva finnas en klocka. För på DKP har man inte bråttom.

Hur ser din DKP ut?

beiga ting kan också vara bra

Egentligen vill jag bara berätta om min bästa mössa. Den är så varm att den levererat perfekt skydd även vid minus 20. Man kan tänka att det är en tveksam färg, vadå beige, men i bruk fnyser den åt fördomarna och går att kombinera med nästan vilka färger som helst. Och med ett par dinglande guldörhängen till blir den rentav festlig.

Helylletjejen i mig var lite misstänksam till en början, finns det muka ett material som är bättre än ylle? Ja, för den här mössan har nog aldrig sett skymten av ett får, den är nämligen gjord på hår från fina alpackor i Peru. Men nu har misstänksamheten försvunnit och alpackan har tagit hem segern, åtminstone i mössvärlden. När det kommer till koftor är det fortfarande ylle som regerar, som till exempel i koftan på bild. Den hämtades hem från benettons rea en höstdag då jag trodde mig behöva belöning. Tröjorna är loppis och korset är fyndat hos Finska missionssällskapet.

Om man saknar den där ultimata vintermössan kan man faktiskt klicka hem en alpackamössa på Kyrkans utlandshjälp. Det finns vantar och halsdukar också. Och eftersom det är Kyrkans utlandshjälp som dealar så är jag rätt säker på att tillverkningsprocessen varit människo- och alpackavärdig.

Fint.

Sjörövare

Vi har en gammal sjöman i vårt kafferum. Han tittar in varje dag och kokar lite sjömanskaffe och berättar lite om sin katt eller om nån arkeologisk utgrävning. När jag nyss hade klippt mitt hår så att det blev superkort på ena sidan gav han mig det enda stilråd jag nånsin fått av en äldre farbror: Hördu Liisa, nu ska du sätta ett sjörövar-örhänge i det där nakna örat.

Sagt och gjort. Jag önskar att jag hade lyckats ta en bättre bild, men det är alltså en lång röd fjäder som dinglar i mitt öra och gör mig till en lite farligare människa. Och i övrigt bär jag en loppisfyndad skjorta med svartvita ränder och ett superbra bälte som också det är fyndat på loppis.

Nu ska jag bara hitta ett fartyg att attackera.

Det eftertraktade luddet

Min lågstadielärare berättade en gång en anekdot från sin barndom. Tjejerna i hans skola var helt galna i ylletröjor. De brukade knyppla loss ludd från dem som de senare tovade bokmärken av. Vilken grej. Läraren berättade att det var lite jobbigt om man råkade ha en röd ylletröja på sig till skolan, för då ville alla tjejer knyppla loss ludd från just den tröjan, och man kunde vara tvungen att gömma sig i städskrubben hela rasterna för att få vara i fred. Rött var den absolut snyggaste färgen på tovade bokmärken.

Och varje gång jag tar på mig den här tjocka yllegrejen jag långlånat av mamma så känner jag ett svagt tänk om i magen. Tänk om det idag dyker upp ett gäng småtjejer (och killar!) som jagar in mig i ett hörn och knypplar loss allt ludd från min tröja!

Och då ser jag fram emot dagen med skräckblandad förtjusning.

Att få ett nej.

Jag har fått flera nej på sistone.
Nej, det var inte som du trodde. Nej, det går inte. Nej, vi anställer dig inte.

Jag har försökt göra det där klassiska: luta pannan mot väggen/kudden/golvet/fönstret/VartSomHelstBaraPannanFårLuta. Och sen när lutningen är korrekt: snora ner underlaget med gråt.

Jag har försökt. Men jag har liksom inte bränsle för det. Det finns inte tillräckligt med drivkraft för att få i gång en ordentligt snorkladdgråt som varar flera dagar och inte blir bättre fastän man tar en dusch. Och till min förundran har jag märkt att ett nej egentligen kan vara bra.

Ett nej kan nämligen förtydliga:
Nej, det var inte som du trodde, för det var faktiskt så här. Aha, gnosis!

Ett nej kan vara en sund gräns:
Nej, det går inte. Du måste vila.

Och: ett nej kan faktiskt inspirera:
Nej, vi anställer dig inte, men du kan frilansa!

Ett av sex.

Jag läser i dagens HBL att ett av sex hem saknar internet i Finland nofötiidin. Av finländare som är yngre än 50 år (jag!) har mer än 95 procent internetuppkoppling (inte jag!).

Man kunde få grupptryckspress. Jag tillhör en miniskara på fem pluttprocent. Jag kan inte blogga från sängen, eller diska till spotify. Jag kunde känna mig ute.

Men jag väljer annorlunda. Jag väljer att se min icke-uppkopplade tillvaro (påtvingad av ekonomiska skäl) som något coolt. Som ett kreativt rum, där jag får underhålla min hjärna på andra sätt.

Än så länge går det bra.

Hur är det med dig? Har du internet hemma?

bara ett tips till.

Har ni märkt att Syster Retro har rea? Och att den här prickiga saken därmed är helt inom räckhåll?

Som vanligt har jag inte råd att köpa själv, men hjälper gärna dig på traven med fantasin:
Nu på vintern kan prickiga saken kombineras med alla möjliga coola varma kläder, tänk bara: svart varm klänning och hundra par strumbyxor plus en varm kofta över, eller med snyggslitna jeans och allmänt ljusa färger. Och ett dingligt guldhalsband. Jag ser det helt klart framför mig. Sen mot våren och sommaren kommer prickiga saken att vara en självklar jeansjack-ersättare. Tänk er att susa fram på cykel med den där som eyecatcher. Helt underbart.

Syster Retro alltså.

Hej midjan.

Det är konstigt med dagar. Eller med kroppar egentligen. Ibland vill man bara få pösa ut sig, och proklamera saker. Som i inlägget här före. Men sen knackar en helt annorlunda kropp-dag på. En dag då det bara känns att hallå idag är det där breda bältet min mages bästa vän. Så då får det bli nånting helt annat än 70-talsidealet. Inkonsekvens är nog en förutsättning för kreativitet.

Koftan är en sidengrej från loppis, som värmer helt bra men måste kompletteras med en tjockare tröja när det är så här kallt (tänk att vi haft minus 20 hur länge som helst nu!). Bältet är loppis. Tröjan och kjolen är plagg som jag har "ominu" av mina systrar.

"Omia" är ett begrepp som inte alls går att översätta till svenskan. Det handlar om att man lånar nånting en gång. Och en gång till. Och uttrycker sin kärlek till det lånade. Och sen lånar man en gång till, och åker på resa eller flyttar eller går in i en stressig pluggperiod -vadsomhelst som tar bort fokus från lånet. Och vips har ägaren glömt bort att sakna det lånade. Och så suddas ägandeförhållandena ut tills lånaren en dag helt och hållet betraktar plagget som sitt, och ägaren har glömt vad som hände.

Jättebra.

Folkdräkternas idévärld.

Ni vet Platons idévärld. Platsen där alla grejers idéer finns, originalritningarna typ.

Jag sitter som bäst i folkdräkternas idévärld, på min mammas arbetsplats. Här finns ett exemplar av varje folkdräkt som finns i svenskfinland. Vårdö? Ja. Bromarv? Ja. Kan här faktiskt finnas Vörå också? Jamen visst!

De finns alla prydligt inradade i stora vita skåp. Och sen finns här en del skrämmande dockor i vuxenstorlek med maffiga vinterjackor med pälskrage. Och tusen olika sidenschalar. Mamma rör sig bland dessa skatter likt vakten för kungens skattkammare. Just gjorde hon en såndär liten mössa som tanterna har, och nu klipper hon till en herrskjorta. Och nynnar lite på en melodi som bara hon känner till.

Mycket skönare än att vara på grekiskaföreläsning.

fakta om födsel

Ungarna har somnat till dinosauriesagor, och de vuxna i hemmet tar det lugnt framför teven. Mamma, som också råkar vara här, och min syster pratar om vuxna saker, såsom barnafödsel. Och andningskurser i samband med det. Jag får alldeles i förbifarten helt nya fakta om min ankomst till världen:

"Kuten sanottu, Lissukin on hengittämällä synnytetty."

Kuten sanottu..? Jag undrar i mitt stilla sinne om det här är något som de ofta snackar om. Det lät så självklart.

Är det här något som alla vet om sin ankomst? Vet du vilka tekniker som tillämpades när du skulle anlända? Är det här sånt som alla mammor berättar åt sina barn?

Jag är full av frågor.

i en stad där jag inte känner övergångsljusens vanor.

Huxflux hoppade jag på en buss till huvudstaden, för lite möten och sånt, men också för att få busa med mina små syskonbarn. Vi har lekt att lilla O är en barracuda och att hans lillasyster är ett barracudayngel. De turas om med att klämma in sig i en hink och vara fångst, och med att krypa upp bredvid mig i soffan och sitta tätt så tätt bredvid mig. Och prata om akvariet som de ska få bo i när de blir mina husbarracudor, om det är okej att dela akvariet med några räkor. Vi har funderat på om det går an för en barracuda att äta fiskpinnar.
Det är något otroligt fint med en liten kropp som vill hänga och klänga och vara nära.
Det är också något väldigt skönt med att inte behöva stressa iväg till grekiskan i morgon.
Heja skolk.

EXIsT

Jag zoomar in på Kyrkpressens hemsida i helt andra syften och möts av mitt eget ansikte. Och ett citat på något jag tydligen sagt. Jag myser till i magen och tänker tillbaka på helgens filmfestival.

Det var rysligt roligt att få delta i ett filmsamtal. Det är sånt jag tänker att jag allra mest vill göra sen när jag är 40 och har blivit en kulturtant med cred. Än så länge är jag bara en tjej som vill tala om lyckoprojektet. Men det är också bra.

Jag är så glad åt att det ordnas nånting så bra som en existentiell filmfestival. Var annars kan filosofer, biologer, religionsvetare, fysiker och teologer (till exempel) mötas för att diskutera de stora frågorna?

Låt min midja vara i fred.

Min mamma min mamma. Jag tänker på henne när jag bär den här 70-talspärlan. Det är nämligen hon som sytt den, åt sin syster. Den skulle vara vad vi idag kallar loose fit, en elegant protest mot den obehagliga kroppsfixeringen. Jag gillar tanken på att min moster hade det önskemålet när mamma sydde den. Raka linjer, låt min midja vara ifred. Det ger en viss trygghet åt mina egna tankar kring kläder. Alltså att kläder ska få reflektera vad vi tänker och inte bara vara yta. Att kläder får vara en protest mot nånting man finner ohållbart.

Tyget är marimekko och jag bara älskar pepparkaksfållen mamma knopat dit. Klänningen har rest från att vara vardagsplagg på 70-talet till att vara mitt seriösa kulturevenemangsplagg. Jag undrar om mina syskonbarn vill klä sig i mina vardagsplagg (a.k.a. slatterplagg från H&M) sen när de är gamla nog att vilja vara annorlunda.

Jag tvivlar.

Om

Jag upptäckte en om-flik i min blogg. Och tänkte att här måste ju nånting stå. Jag satt länge och svettades över den där fliken. Vad ska jag sätta dit, liksom. Om. Om vadå? Bloggen? Mig?
Hur mycket ska jag skriva, och var ska jag börja. Kääk, sa min nerv.
Men så blev det en text till slut. En liten berättelse. Den kan man läsa om man klickar in sig på "Om" där till höger, i min länklista. Om man vill alltså. Om.

en liten bit till feng shui

små små steg. snart kanske jag tycker om wordpress.
Kanske.

Existera?

Kniper ihop gnälldosan och testar mig på ett inlägg på detta skumma nya wordpress. Det gör mig faktiskt lite nervös att det inte bara är en ruta som jag ska skriva i, utan att här finns tusentjugomiljoner andra funktioner också. Lite. Nervös.

Men.

Vet ni vad som händer på fredag och lördag?

Jo, de e existentiell filmfestival i Åbo!

Kom med, vetja!

Klicka!




(var saakeli är publicera-knappen..)

ett tips!

Karin Erlandsson (som är hur cool som helst) har startat ett lopptorg på nätet.

Klickaklicka.

Skulle jag ha råd skulle jag klicka hem kjolen på bilden. Men eftersom jag inte har fett med bling så har jag i stället länkat bilden så att nån av er kan klicka hem den, bra va? Bara klick på bilden så hoppar ni direkt till kjolsidan!

Och om ni saknar fantasi kan jag berätta att den där kjolen kan användas när som helst, till exempel när man går på diskussionsgrupp, när man sitter på tråkig föreläsning (tänk så fin man skulle känna sig, med alla prickarna som vilar runt benen), när man går på teater eller bio (mycket bekvämare än något svart skevt fodral). Dessutom är jag säker på att den går att dra uppuppupp och vips så har man e klänning i stället. Kjolen är ju också en helt tydlig dansgolvsägare.

"I den här butiken tror vi på återanvändning.
Vi tror till och med att det är tjusigare än att använda nytt. "

Orakel!

Bara på TF 2

Blev just påmind om den där gången när jag fick 120 euro i bibbaböter.

 

Personen som påminnde mig konstaterade att bibban nog hatar mig.

 

Men att Jesus ändå älskar mig.

 

Galet bra att studera på TF.

 

 

Kandidat-soul

Hej vänner. Idag skriver jag kandi som aldrig förr. En deadline har hoppat fram och sagt att det är tre dagar kvar, så jag vågar inte längre tro att jag skulle ha tid att läsa skön religionsfilosofi eller jobba med grekiskan. Eller fira att det är helg heller, för den delen. Nej. Kandi. (Och lite blogg.)

Men ni kan inte ana vilka morgonminuter jag hade! Total inspiration. Ska man sitta hela dagen framför datorn behöver man ju en underdel som är rörlig (så att man kan sitta med benen i kors till exempel). Så jag grävde fram mina harembyxor jag hittade i en crazy indian shop i Paris i somras. Och fann en tröja jag fick till födis för fyra år sen, som alltid har varit lite svåranvänd men som idag var helt med på noterna. Och klart att man ska ha en blomma på axeln, speciellt när moder jord inte ännu kläckt fram några. Man måste ju liksom uppmuntra.

Och radio Vega bjöd på ett superbra "Samtal om livet" med Sofia Torvalds, och dessutom skön soul morgonen till ära!

Ps.
Om man känner att man vill kommentera här på bloggen så är det fritt fram! Man behöver inte ha googleID eller nånting annat kufiskt, det går fint att va anonym. Om man e snäll alltså.
Ds.

Ka-brr

Hur klär man sig när det blir snoret-fryser-till-is-kallt? Om man vill ha roligt alltså (a.k.a. undvika fleece, college, goretex)? Och inte råkar känna sig som byxbärare just den dagen?

Lösningen:

Fas A:
Två eller tre lager strumbyxor, varav åtminstone ett lager ska innehålla ylle. Är det riktigt svinkallt kan man också trycka dit ett ylleunderställ (typ sånt här). Ylle-mamelucker bör inte heller underskattas. (Ordet mamelucker borde användas oftare!)
Fas B:
Valfri klänning, gärna i ett material som andas och inte kliar.
Fas C:
Stor galen yllekofta från loppis. Lätt att ta av om det blir för varmt (så brukar de va inomhus när de e svinkallt ute) och superlätt att hoppa in i på nytt vid första köldrysning.

Glömde fota koftan här, men den e gul och stor och kanske mitt bästa loppisfynd. Klänningen i bild är en marimekko från loppis, som hade en rysligt obekväm längd som jag kände mig tvungen att korta av. Yllegrejerna jag beskrev hittas på närmaste Mänttilä.

Sova utan internet.

Min nya blogg är inte enda orsaken till att den här bloggen varit i dvala på sistone. Nix. En mycket större orsak är att jag klippt banden till internet.

Va?
Varför?
Vadå?
Kan man?

Nej, man kan inte. Det är självklart. Ska man vara med i vårt samhälle behöver man internet. Det är inte frågan om en total avklippning. Snarare en sund avvänjning.

Jag har hängt på nätet sedan jag var elva och petade ihop mitt första nät-alterego på Estrella-chatten (med en ostbåge som avatar, förstås). Sen kom högstadiet och lunarstorm och EM ES EN. Ett underbart andningshål för en ensam tjej 25 kilometer från närmaste kompis. Jag kan inte ens beskriva hur viktiga Lunardagboken och msn-samtalen var just då. Tänk att man kan prata med en människa utan att det behöver vara pinsamt. Och att jag kan publicera text som andra läser och känner igen sig i. Fy så coolt.

Internet har alltid varit viktigt, speciellt då jag var isolerad geografiskt. Men nu är jag ju inte det längre. Jag bor i samma stad som många av mina bästa vänner och har en massa häftiga ställen jag kan besöka bara sådär. Så varför ska jag sitta kutryggad framför den där blå skärmen och bränna timmar eGeNTliGeN?

Så jag testar att varva ner. Inte ett totalstopp. Inte ett upp-på barrikaderna-för-nu-störtar-jag-systemet. Inte något världsomvälvande. Men ett hem utan internet. Ett helgat rum där jag inte kan kolla min mejl, läsa kyrkpressens blogg eller snoka runt på facebook. Ett rum för lugn och harmoni. Och vet ni vad?

Det som från början handlade om att spara pengar har faktiskt blivit en rätt skön grej. Jag bränner inte längre tusen timmar på slösurf. Jag läser mer böcker i stället.Träffar människor. Kontemplerar livet.

Skönt.