While I'm at it... predikan fjärde söndagen efter pingst

  

Luk. 15:1–10

Alla tullindrivare och syndare sökte sig till

Jesus för att höra honom. Fariseerna och

de skriftlärda förargade sig och sade: ”Den

mannen umgås med syndare och äter med

dem.” Då gav han dem denna liknelse:

”Om någon av er har hundra får och tappar

bort ett av dem, lämnar han då inte de

nittionio i öknen och går och letar efter

det borttappade tills han hittar det? Och

när han hittar det blir han glad och lägger

det över axlarna. Och när han kommer

hem samlar han sina vänner och grannar

och säger till dem: Gläd er med mig, jag

har hittat fåret som jag hade förlorat. Jag

säger er: på samma sätt blir det större glädje

i himlen över en enda syndare som omvänder

sig än över nittionio rättfärdiga som

inte behöver omvända sig.

Eller om en kvinna har tio silvermynt

och tappar bort ett av dem, tänder hon då

inte en lampa och sopar hela huset och

letar överallt tills hon hittar det? Och när

hon har hittat det samlar hon väninnor och

grannkvinnor och säger: Gläd er med mig,

jag har hittat myntet som jag hade förlorat.

På samma sätt, säger jag er, gläder sig

Guds änglar över en enda syndare som

omvänder sig.”

  

  

  

And this is what I said...

  

En dagistant hade hundra dagisbarn i sitt dagis. En dag märkte hon att ett av barnen var borta. Hon letade snabbt igenom dagiset utan att hitta barnet. Då märkte hon att ytterdörren stod öppen, och insåg genast vad som hänt. Trots alla förmaningar har treåringen tagit på sig sina stövlar och gått ut för att leka i vattenpölarna som regnet fört med sig. Dagistanten fattade genast ett beslut. Hon tog på sig gummistövlar och regnjacka och gav sig ut för att leta, trots att det innebar att hon lämnade kvar nittionio dagisbarn. Dagistanten letade i trafikbullret, och hon letade i skogen. Slutligen hittade hon barnet i skogen under en gran. Den lilla treåringen hade blivit genomblöt av regnet och bara stod där och grät ett hjärtskärande gråt. Dagistanten tog upp barnet i sin famn och spring tillbaka till alla andra dagistanter och dagisbarn. Alla blev glada över att barnet kom tillbaka så man ställde till med fest på dagiset. Barnen fick leka med ballonger och serpentiner, och  i stället för knäckebröd fick barnen fruktsallad till mellanmål.

    

Ungefär så här blev berättelsen när en grupp konfirmander fick fria händer att modernisera Jesu liknelse om det förlorade fåret. Den gode herden blev en hjältemodig dagistant och det stackars fåret blev ett bortsprunget dagisbarn.

    

I dagens evangelietext anklagas Jesus för att han umgås med fel sorts människor. De som anklagar Jesus, farisèerna, menar att de som Jesus umgås med, syndarna, inte får vara med i gemenskapen. Att bli utfryst ur gemenskapen betyder på Jesu tid att man inte har något egentligt människovärde. Orsaken till att syndarna inte får vara med i gemenskapen är att de inte lyckats leva i enlighet med vissa etiska och religiösa koder.

    

Det är inte första gången Jesus blir anklagad för att umgås med fel sorts folk, så han har inte bara en, utan två liknelser redo att avfyras mot farisèerna. Först berättar han om herden, som älskar vartenda ett av sina får så mycket att han gör något så ologiskt som att lämna nittionio av dem för att rädda ett enda får som kommit bort. Den andra liknelsen berättar om kvinnan som tappat ett silvermynt, och som går igenom hela sitt hus med buller och bång för att hitta det. I båda liknelserna blir det stor fest när det som varit förlorat äntligen blir återfunnet.

    

Man kan undra varför Jesus använder just de här liknelserna när han blir anklagad för att umgås med fel sorts folk. Om vi tar till oss konfirmandernas version av liknelsen kanske vi kan förstå. Låt oss tänka oss in i situationen: Vi känner dagisbarnets förvirring när äventyret visade sig bli ett skrämmande felsteg, och vi får mötas av dagistantens otroliga godhet. Kanske Jesus vill säga att för Gud är varje människa lika viktig, oberoende av om vi alltid håller oss innanför gränserna eller om vi gång på gång misslyckas med att ta vårt ansvar som människor. Gud älskar oss precis som vi är. Syndarna är precis lika älskade som farisèerna, och ska därför bemötas med samma kärlek och respekt. Jesus visar genom att umgås med syndarna att ingen förändring sker genom utfrysning. Ingenting blir bättre av att vi dömer ut varandra. Jesus visar att det är genom värme som verklig förvandling kan ske. Det är genom att bli älskade som vi också kan lära oss att älska vidare.

    

Jag är glad åt att få predika om den här evangelietexten. För idag får jag säga högt och klart att Gud älskar precis var och en av oss, oberoende av vad vi har gjort i våra liv. Den här söndagen får jag säga att Gud är en aktiv Gud. När dagistanten märker att ett barn försvunnit går hon inte till kafferummet och beklagar sig över att jaha idag försvann det ett barn igen. Nej. Dagistanten tar på sig gummistövlarna och beger sig ut i regnet för att hitta det bortsprungna dagisbarnet. När dagistanten slutligen hittar barnet blir hon så glad att hon ställer till med fest.

  

  

Den här söndagen får jag säga att det blir fest i Guds hus varje gång ett dagisbarn får komma tillbaka till tryggheten kring mellanmålsbordet.

  

  

Den här söndagen får jag säga att det blir fest i Guds hus varje gång en människa får känna sig älskad och varje gång en människa får lära sig att älska vidare.

  

  

  

  

Pirrigt värre.