On "great" public demand... treenighetssöndagens predikan.

Joh. 3:1–15

Bland fariseerna fanns en man som hette

Nikodemos och var medlem av judarnas

råd. Han kom till Jesus en natt och sade:

”Rabbi, vi vet att det är från Gud du har

kommit som lärare. Ingen kan göra sådana

tecken som du utan att Gud är med honom.”

Jesus svarade: ”Sannerligen, jag säger

dig: den som inte blir född på nytt kan

inte se Guds rike.” Nikodemos svarade:

”Hur kan någon födas när han är gammal?

Han kan väl inte komma in i moderlivet

och födas en gång till?” Jesus svarade: ”Sannerligen,

jag säger dig: den som inte blir

född av vatten och ande kan inte komma

in i Guds rike. Det som har fötts av kött är

kött, och det som har fötts av ande är ande.

Var inte förvånad över att jag sade att ni

måste födas på nytt. Vinden blåser vart den

vill, och du hör den blåsa, men du vet inte

varifrån den kommer eller vart den far. Så

är det med var och en som har fötts av anden.”

Nikodemos frågade: ”Hur är detta

möjligt?” Jesus svarade: ”Du skall vara lärare

för Israel och förstår inte det! Sannerligen,

jag säger dig: det vi vet förkunnar vi,

och det vi har sett vittnar vi om, men ni

tar inte emot vårt vittnesbörd. Om ni inte

tror när jag talar till er om det jordiska, hur

skall ni då kunna tro när jag talar till er

om det himmelska?

  

  

And this is what I said, högt och klart:

  

  

Det är lätt att känna sympati med Nikodemos. När Nikodemos får chansen att prata med Jesus säger han att han är rationellt övertygad om att Jesus kommer från Gud. Undren som Jesus har gjort har övertygat Nikodemos.

  

Det är lätt att känna sympati med Nikodemos, för Jesus svarar inte alls så som Nikodemos tänkt sig. Jesus säger inte: "vad skönt att jag övertygat dig" eller "tänk att du äntligen har föttat". I själva verket verkar Jesus inte alls vara imponerad över Nikodemos rationella övertygelse.

  

I stället säger Jesus att man måste födas på nytt för att kunna se Guds rike. Man måste födas på nytt? Här  växer sig  sympatierna för Nikodemos allt starkare. Det är verkligen inte lätt att förstå vad Jesus menar. Nikodemos har aldrig hört på maken, varför ska det vara nödvändigt att födas på nytt? Han är ju redan övertygad om att Jesus kommer från Gud, då borde han ju ha sin fribiljett till gudsriket inkasserad.

  

Nikodemos går in i en vägg, för hans rationella resonemang räcker inte till. Jesus använder inte logikens regler, utan utmanar i stället Nikodemos till att tänka på ett helt nytt sätt. På ett radikalt annorlunda sätt.

  

Att tro på Gud är inte att föra kunskapsmässiga resonemang. I Lukasevangeliet säger Jesus att den som inte tar emot Guds rike som ett barn inte kan komma dit in. Barn använder inte långa svårbegripliga resonemang, och kanske är det just därför som barn har lättare att befinna sig i himmelriket.

  

Treenigheten talar om Guds dolda väsen. Det betyder att Gud är gömd för oss.

  

Eftersom vi inte kan peka ut Gud och säga "Här har vi honom!" så kan det kännas som att vi går in i samma vägg som Nikodemos. Vi kan inte ha Gud i vår egna lilla rationella låda. Men det här betyder inte att Gud har hittat världens bästa gömställe där han sitter och trycker i evigheters evighet. Vi kan inte hitta hans gömställe, men vi kan ana var han finns.

  

Våra aningar om Guds väsen kan vi få genom att se på Guds handlingar. Precis som vi inte kan se vinden, kan vi inte se Gud, men vi kan ändå se löven virvla runt i luften. På samma sätt kan vi ändå se Guds handlingar.

  

I treenighetens tre bilder av Skaparen, Frälsaren och Hjälparen ryms många gudshandlingar.

  

I bilden av Skaparen kan vi se Gud som gråter över den miljöförstörelse som pågår, men vi kan också se Gud som hoppar jämfota av glädje över att solen faktiskt stiger upp varje ny morgon.

I bilden av Frälsaren kan vi se mysteriet Jesus. Mannen som älskade sina medmänniskor så mycket att han lät sig dödas för sin sak. I den här bilden får vi stanna upp och förundras över frälsningens hemlighet, och bli stilla inför de starka orden Du är förlåten.

I bilden av den Hjälpande Anden kan vi ana Guds närvaro i varje stund. Vi kan känna tröst och inspiration. Vi kan ana en gemenskap som går över alla sociala gränser.

  

Guds handlingar kommer också fram i trosbekännelsen, som vi läser i kyrkan varje söndag. Dialogen mellan Jesus och Nikodemos ger oss ett nytt sätt att se på trosbekännelsen. Ett pånyttfött sätt som säger nej till en överintellektualisering av Gud.

  

Att läsa trosbekännelsen är inte att skriva under ett köpekontrakt, eller att kryssa för vissa trossatser som man kan gå med på. Att läsa trosbekännelsen högt i kyrkan är att tillsammans med andra förundras över de stora saker som Gud har gjort för oss. Att bekänna tro är att förundras över Guds nådegärningar och lovprisa dem.

  

Jesus säger nej till kunskapssökande resonemang om Gud. I stället uppmanar han till pånyttfödelse, så att vi kan hitta tillbaka till vår barnsliga förundran över världens storhet. Treenigheten och trosbekännelsen är goda redskap på denna förundrans väg.

  

Den här söndagen handlar om att förundras över Guds handlingar. Det här livet handlar om att lägga sig ner i gräset och förundras över den dolde Gudens oerhörda storhet.

  

Och nu ska vi alla med Nikodemos nyfunna förundran resa oss och stämma in i vår kyrkas gemensamma trosbekännelse...

  

  

  

Nervöst.