Morkkis

Något kändes fel när jag vaknade. Förutom huvudvärk, kallsvettningar och geografisk felplacering, fanns det ett stort orosmoln i rummet.

Minnena började återvända. Jag var inte hemma igår, fastän jag var febrig och allmänt äckligt sjuk. Jag hade tagit mig ut ur vårt hem, hoppat på en buss och åkt till akademin. Och där höll jag en presentation.

En presentation. Om gudsbilden i Nick Caves musik. Med powerpoint och tillhörande övermod som endast fås när man sitter på en hög pall bredvid den stora skärmen och pekar och pratar. Pratar. Jag pratade massor, känns det som nu.

Till skillnad från vanliga morkkisar, så som jag inbillar mig att andra människor upplever dem, så var inte min största fråga hur mycket jag druckit, eller exakt vad jag gjort för att förolämpa mina bästa vänner. Nej.

Min största undring i denna arla morgonstund med dunkande huvudvärk är: Vad sa egentligen min opponent?
Jag har inget minne av att jag skulle ha förstått något av vad han sa. Jag minns några ord och fraser: subjektiv, objektiv analys,   existentiell för vem?

Va? Vad menade han? Han pratade länge, och jag förstod ingenting. Haabaheebexistentiellhaaammhhmusikjaasubjektivt?

Men vad jag däremot minns är att jag gav långa och briljanta kontringar.

Eller?


Morkkis (=moralisk krapula).

Nu känner jag mig som Raskolnikov (efter att han i feberyra befunnit sig på polisstationen och i långa haranger, helt obefogat, läxat upp en tjänsteman).