Itkupotkuraivari*

Vi var på kafé och skulle fira att Suvi-Tuulia rott i land ett jobbprojekt. I glasmontern fanns tusen vackra bakelser och jag kunde inte välja en enda av dem eftersom jag egentligen borde äta nåt salt eftersom jag skulle på yoga efteråt som jag egentligen inte hade energi att gå på och pyttelite hade jag fått gjort i dag, ja, jag tog till och med en tupplur på golvet i arbetsrummet efter lunchen för jag var så slut. Dessutom hade jag en tjock jacka på en tjock ylletröja i ett varmt kafé. De där färgglada bakelserna i glasmontern kändes som den slutliga skymfen.

– Jag hatar mitt liv! 

Mina ord hade lite för mycket ärlighet, lite för lite humor. Jag kände för att utföra en itkupotkuraivari där och då, bara för att få ut all den där umpfen. 

Jag har alltid känt mycket, men det är först på sistone som jag har börjat ana ett mönster. Den här typen av frustration kommer typ en vecka innan jag får mens. Tre finnar på min haka i går morse var en första signal och i dag levererades den absurda frustrationen. I morgon kommer den förhöjda känslan för rättvisa. Bland annat den här artikeln har hjälpt mig förstå det här mönstret bättre, samt några menscykelappar på telefonen, där jag bokför det mesta som händer min kropp. Hopplöshetskänslor, acne, magont, motion.

Dessutom läser jag just nu boken Drunkna inte i dina känslor. Den handlar om starksköra människor, som ena dagen kan vara extroverta visionärer och den andra deprimerade pölar. Boken lär ut hur man kan hantera sin starkskörhet, och i dag fick jag chansen att tillämpa det.

Okej, jag känner frustration. Det är okej. Vilka känslor består frustrationen av? Misslyckande, osäkerhet, velande. Det är okej, de känslorna är här nu. Men det går över, det går över. 

Och så går det över, helt utan en itkupotkuraivari.

*itkupotkuraivari = gråtsparkraserianfall, sånt som små barn får minst en gång och max 38 gånger om dagen

Från hungrig till mätt på sex minuter

Jag var hungrig. Diskade min lilla kastrull. Måttade 1,5 dl havregrynsflingor och 3 dl iskallt vatten (detta och inget annat är hemligheten). Knäppte på plattan. Kastade i lite russin, lite solrosfrön, en skvätt rapsolja. Rotade runt i frysen, hittade tranbär, kastade i en näve av den varan. Råkade ha mandelmjölk i kylskåpet, hällde i en skvätt. Saltade. Hivade ner härligheten på en djup tallrik och placerade ett smöröga i mitten, strösslade över generöst med rörsocker. Jag var hungrig. Nu är jag mätt.

Jag har återvänt! + bra nyhet

I nailed it. Min första dag tillbaka i studierna efter en sju dagar lång sjuktid instängd i min vitlöksluktande lägenhet. På måndagar är det tänkt att jag ska höfta boktent och det var just det jag lyckades göra i dag. Många andra bra saker hände också:

Jag fick prata med min rumskompis Laura som är all kinds of fantastic. Jag får så mycket mera gjort när hon är i rummet, trots att vi ofta pratar en hel del.

Ylva ringde och ville luncha. Jag ville också. Vi lunchade.

Min kompis Carolina som jobbar som militärdiakon underlöjtnant inom det kyrkliga arbetet i Dragsvik ringde också, och det var så roligt att höra ifrån henne. Trots att vi båda är teologer är hennes vardag och drömmar så annorlunda än mina.

Nu sitter jag och är eld och lågor över den nya sajten sevendays.fi. Ni vet inte vad det är? Läs här. 

I korthet: Det är en sajt som ska kombinera bloggar, artiklar, poddar och krönikor och jag ska vara en del av det. Ja. Min blogg, mitt kära kära lilla skrik, ska vara en del av det. Det kommer innebära vissa ändringar på den här bloggen, men det berättar jag mera om en annan dag! 

Nu är jag mest exalterad över att det börjar nystas upp för mig vilka andra som ska vara del av sevendays och OMG jag pratar med dessa människor på Facebook och har föraningar om att detta kommer bli helt smashing. Den 14 februari kör vi.

Vårljuset.

Okej, NU är jag medveten om att vårljuset kommit. Jag förstod det inte första gången någon bloggare skrev om det, inte andra, inte tredje (eller jo, då började jag fatta), men nog denna fjärde gång. Så uppdraget är slutfört nu, jag har fattat. Det går att fota inomhus igen, helst tulpaner. Det har sjunkit in. 

Sweatshop

Sweatshop är en mini-realityserie där tre unga norska fashionistor åker till Kambodja för att jobba i klädfabrik. De tvingas inse hur deras livsstil påverkar andra människor. Sakta inser de hur otroligt privilegierade de är, och att människorna som syr deras kläder för svältlöner faktiskt inte gör det av fri vilja, att de också haft drömmar. Skillnaden är att de kambodjanska textilarbetarnas drömmar sakta grusats medan de suttit i 14 år och sytt exakt samma söm, om och om igen.

Vi säger ofta att världen är orättvis, men står lite handfallna inför det hela. Kanske för att vi lätt blandar ihop den här typen av orättvisor med andra hemskheter i världen som vi står maktlösa inför. Vad kan jag göra åt att Putin verkar ha förlorat alla proportioner? Vad kan jag göra åt miljökatastrofer? Ingenting. Världen barkar ändå åt skogen, oavsett vad jag gör.

Och det kanske stämmer på vissa orättvisor, men inte på den enorma orättvisa som sweatshops utgör. För här är vi faktiskt inte maktlösa – det är ju faktiskt vår livsstil som orsakar det här lidandet.

Vad var och en av oss kan göra:

Köpa färre kläder. Reparera, sy om. Hitta det vi behöver på loppis. Göra research innan vi köper nytt. Fråga om produktionen i butiken –  och om expediten inte kan visa att produktionen är etisk så är det bara att gå ut ur butiken, oavsett hur mycket vi suktar efter just den där grejen.

Eller som Vivienne Westwood säger det:

Sjukt bra teve

Okej, så jag har varit sjuk i sex dagar nu. Varsågoda, en typisk sjukdag:

– Sova med mössa och halsduk under tre täcken. Vakna 9-10-tiden.

– Testa ta en friskdusch, har inte funkat hittills.

– Äta frukost, äta febernedsättande medicin.

– Bädda ner mig i soffan, se på saker från datorn.

– Värma upp soppan från dagen före, äta febernedsättande.

– Bädda ner mig i sängen, sova så länge det bara går.

– Vakna 20-tiden, se lite mera grejer på datorn tills jag kan somna igen.

Om och om och om igen. Jag har inte varit ute sen i söndags (nästan en vecka sen). Jag hade tänkt åka till Maxmo på graduretreat igår, men måste ställa in det. Det harmar något oerhört. Vi skulle åka skidor på isen med pappa och jag skulle äntligen bli klar med kapitel två. Nåväl, det är bra att lära sig ta emot besvikelser.

Veckans absoluta höjdpunkt var när Suvi-Tuulia kom hit med fryspizza. Två stycken av dem. Jag har nog aldrig tidigare fått ut sån enorm glädje av Dr. Oetkers spenatpizza. Den är liksom krispig och mustig samtidigt. Jag klämde på en massa rå vitlök också för det får man – ska man – när man är sjuk.

Jaja, säger ni och vill egentligen inte veta något annat än vad exakt det är jag sett på medan jag kurerat min lekamen.  Jo detta:

Aktivismens tid

Dokumentärserie om aktivister på olika håll i världen. Korta halvtimmesavsnitt med personporträtt av   till exempel en israelisk gammal tant som varje lördag åker ut till palestinskt område och ger gratis sjukvård, om en indisk fysiker som tar upp kampen mot Monsanto, en arkitekt i Bangladesh som bygger skolbåtar på översvämningsdrabbade områden. Om folk som tar över makten när staten sviker, om demokrati. Väldigt inspirerande, väldigt välgjort. 

My So Called Life

Kanske den bästa ungdomsserien från 90-talet. När jag såg den som liten tyckte jag att Angela var så vuxen, medan jag nu inser att hon är 15. Den här serien träffar så många rätt, speciellt hur awkward det så ofta är att vara tonåring. Jag är kär i Angelas föräldrar.

Den goda viljan

Underbara Clara tipsade om den här Bergmanfilmen och jag är glad att jag hakade på. Inte en enda scen är överflödig. Vackert men också frustrerande. En film som mamma skulle säga om: "niin hienot vattnet". Lönar sig att se typ nu, den är bara kvar ett dygn till på svtplay.

Garbage Warrior

En dokumentär om en lite galen arkitekt som bygger hus av lera och skräp och hamnar på kollisionskurs med myndigheterna som tycker att hans hus måste ha el- och vattenledningar. Jag slogs av absurditeten i amerikansk lagstiftning kontra ett mycket mera praktiskt sinnelag. Det handlar också mycket om klimatförändringar och hållbart boende.

Girls

Säsong 3 på Arenan. Ni vet nog vad Girls är, det behöver jag inte förklara.

Det känns som att mitt tevetittande verkligen vann på att jag såg klart McLeods daughters i höstas. Min tevekost är mycket mera varierad nu, jag ser ju till och med på dokumentärer.

Ängel

När jag är frisk brukar jag tänka att det skulle vara rätt skönt ändå att bli lite sjuk så att jag kunde ligga på soffan några dagar och bara äta glass och se på teveserier. Varje gång jag sen faktiskt blir sjuk blir jag nedslagen för att jag ju inte har energi för att göra just det.

Jag är alltså sjuk nu, och känner mig för tusende gången lite lurad över att det inte är la vida loca. 

Något fint hände i dag ändå:

Eftersom jag varit borta hela helgen på Ungdomens kyrkodagar så var mitt kylskåp väldigt tomt i dag när febern slog till. Skrapade ihop lite gröt till frukost och skrev en inköpslista. Sen försvann all energi, jag golvades av febern. Insåg att det här barkar neråt, skrev en facebookstatus om att jag inte har kraft att köpa mat, undrade om någon vänlig själ kunde handla åt mig. En timme senare fanns detta på mitt köksbord:

Dagens ängel heter Lukas.

I jiggle, therefore I am

Jag får sån lust att hoppa, simma och springa av den här videon. Härja. Så bra!

Årskrönika 2014

Puh, länge tog det men nu är jag klar med årskrönikan. Enjoy detta långa inlägg som nog kräver en tekopp eller smörgås vid avnjutningen. Nu åker jag till Karis på Ungdomens Kyrkodagar!

Januari

Jag flyttade till Helsingfors och började jobba på som informatör på Kyrkostyrelsen. Hela januari handlade om att anpassa mig till kontorsarbete, till kyrkligt beslutsfattande och till att bo i Helsingfors. Jag bloggade för Nyckelnbloggen om att välja sin egen estetik, och det var faktiskt det enda jag fick ur mig bloggmässigt den månaden.

Shoppingfastan 2013 var plötsligt slut och jag berusades av faktum att det plötsligt fanns månadslön på mitt konto. Något väldigt galet hände: jag köpte en kashmirtröja för 200 euro och en kashmirklänning för 150. Helt idiotiskt, kan jag tycka nu när kål och bönor igen har blivit min baskost. Men fina är de, plaggen.

Jag fick långfärdsskridskor av Rabbe i julklapp och vi testade dem den enda helgen det fanns pålitlig is utanför Drumsö. De behöver eventuellt vässas, och vi behöver hitta på ett sätt att få dem att funka med mina skor, inte bara på Rabbes som på bilden.

Februari

I februari bodde min syster Laura hos mig och gjorde den vita lägenheten lite färggladare. Jag råkade äta kött några gånger och skrev om en kos blanka ögon. På jobbet bloggade jag om att befria cheferna från makt.

En lördag i februari köade jag och hjälten Andreas en hel freakin timme för att komma in på Kattilahallin kirppis. Inte riktigt värt det. På vändagen bjöd Rabbe mig på Vaginamonologerna och voi hoho vad bra det var. Kan ännu få rysningar över hur fenomenala vissa av monologerna är.

Åbomänniskor kom till Helsingfors och vi såg Veronica Maggio. Det var en jättebra konsert men jag var trött som snus, något som präglade hela våren. Började bekanta mig med arbetshälsovården.

Mars

Inledde mars med flunssa, som jag kurerade rätt snabbt när vi bestämde oss med Rabbe och Laura för att se Gräset är mörkare på andra sidan på Virus. Det går ju inte för sig att vara sjuk när det vankas teater. Åkte hiss med Jörn Donner.

I mars och april hade vi ekofastekampanj på jobbet, vilket syntes bäst i att jag och tre kolleger instagrammade ekotips under hashtaggen #ekofasta. Jag var nöjdast med mitt ekotips om tygbindor på Maria bebådelsedagen. Min personliga fasta handlade om att rensa i min digitala egendom men det misslyckades fatalt. Jag bloggade om religion i skolan.

I mars gjorde jag en ny utflykt till loppiset i Kattilahalli, den här gången med en Laura som hölls på benen tack vare piimä. Något av det bästa med att bo i Helsingfors var att jag och Laura bodde på samma ort, kan ha varit första gången på sju år.

April

På jobbet startade vi april med detta ekotips på instagram: 

Ställ datorerna åt sidan och plocka fram penna och papper igen. Det gjorde vi på kyrkostyrelsen. Allt tar lite längre och vi var tvungna att utse en som kollar e-post varje fredag, men annars är vi nöjda med förändringen. Under kaffepauserna samlas vi för att se på varandras fotografier och i korridorerna uppmuntrar vi varandra med tumme upp.

HAHA.

Jag hämtade min cykel från Åbo och fick lite mera energi när jag cyklade till jobbet i stället för att sitta i bakteriebuss och galeärslavsspårvagn. Vi gjorde en härlig vårresa till Stockholm med Rabbe. Jag var ändå usligt trött. Skrev inte ett jota på bloggen under hela april.

Jag gick på workshop med Riikka där vi lärda oss att riva trikåtröjor till fisknätsaktiga statement pieces. Vi satt i tre timmar och bara rev, obeskrivligt skönt för hjärnan. Jag såg Jesus Christ Superstar och blev fullständigt trött på sexismen i den.

Plötsligt blev det ändå vapp! Skumppa, spektakel vid Havis Amanda och pizzabakning hos Andreas. Och kanske årets bästa selfie (kan du räkna till fem personer?).

Maj

I maj åkte jag på Unga Aktivister-kryssning till Tallinn. Bloggade noll. Jag bevakade kyrkomötet, som är kyrkans högsta beslutande organ, och lärde mig tusen saker om kyrklig förvaltning. (Bland annat att det är de som blir invalda i församlingsvalet som väljer vem som sitter i kyrkomötet, och att det således är i församlingsvalet man ska rösta om man till exempel skulle vilja att kyrkan började viga samkönade par.)

Vi hade cykelverkstad med Rabbe och jag insåg (för kanske tusende gången) att han  är den jag allra helst hänger med. 

Ja ni förstår.

En lördag i maj ringde Laura och sa att nu kommer ni på picknick, ta kanske med en öl men resten har vi. Och vi släntrade oss dit, trötta och såg framför oss en öl i parken med lite salta pinnar och vindruvor. Men majgad, det var den lyxigaste picknicken jag skådat. En massa exotiska sallader och grillad halloumi och jordgubbar och bubbel och vi behövde bara bidra med varsin öl. Dessa gåvor!

Juni

I juni spenderade vi en helg på Lekholmen. Själen andas så bra på den ön! Åk dit alla som finns i Helsingfors på somrarna, gör det bara gör det. I juni fick jag några spontana franskalektioner av en kollega och fyndade roligheter på Kyrkostyrelsens flyttstädningsloppis, bland annat en fikus och en liten träbåt.

Den här månaden cyklade jag med andan i halsen till Sandudds begravningsplats, och hann just och just med på jordfästningen av en äldre släkting. En mycket stark och fascinerande kvinna. Minnesstunden fick mig att känna mig rotad i ett sammanhang av äventyrslystna, ambitiösa och handlingskraftiga människor.

Vi firade midsommar på Skåldö, och besökte en mystisk plats: Öuddens arboretum. 

Juli

Jag hade mitt livs första betalda semester!!! Rabbe och jag åkte till Provence, där vi hängde med mina systrars familjer i ett gammalt stenhus mitt i en vinodling (det är det lyxigaste liv jag någonsin haft!). Vi hyrde en scooter i Nice och körde runt till en massa fina platser runtomkring det där ljuvliga huset. Efter en vecka av himmelriket tågluffade vi till Barcelona. Här följer le bildspectaclé:

Foto: Rabbe (alla andra bilder är mina egna)

Efter de ljuvliga semesterveckorna återvände jag till jobbet. Fann det väldigt svårt att hitta motivation att sitta inne på kontor när det var fantastiska juli utomhus. Det är lite konstigt att jag skrev något så här dramatiskt samma månad som jag hade haft tidernas bästa semester. 

Jeppis pride hände ju också i juli!

Augusti

I augusti tog mitt vikariat slut och jag åkte på volontärjobb till ön Tinos i Grekland. Tillsammans med Ylva jobbade vi i tio dagar som stewards på en kongress som organisationen EFECW (Ecumenical Forum for European Christian Women) ordnade. Vi delade ut papper och tolkningsapparater, möblerade om, vallade skockar av tanter till olika workshops. Och åt fruktansvärt god mat.

Som sig bör på ekumeniska forum besökte vi tusen ortodoxa kyrkor. Som sig bör på kvinnokonferens diskuterade vi massor av feminism, och fascinerades över att den kan se så olika ut. Allt från övervintrade 70-talsfeminister som sjöng "sister carry on" medan de greppade varandras skrynkliga händer till dessa överväldigande vackra grekiska kvinnor som hyllade den tinianska kvinnans förmåga att ta så god hand om sitt yttre, samtidigt som hon gör utmärkt ifrån sig med hemmets dekoration och bespisning, utan att för den skull försumma att ständigt bilda sig filosofiskt och värna om familjens religiösa fostran. Puh. Jag insåg också att det är så mycket som jag inte vet om Rumänien, Moldavien och Vitryssland. Jag hade helt missat att de på våren haft en enorm översvämning i Moldavien som lett till massiv bostadslöshet.

Hannah, Ylva, fredsduvan, Sofia, Anna. Bra team!

Om du blev sugen på detta kristna feministiska sammanhang så kan du åka till Tyskland i augusti. Då ordnar EFECW ett pop-up monastery! På basen av vilka fantastiska människor som håller i trådarna  kan jag nästan garantera att det blir råbra.

September

I september flyttade jag tillbaka till Åbo och det kändes verkligen som att komma hem. Jag körde igång med gradun och njöt massor av att få ruta upp mina egna dagar igen. Jag fick äntligen min Fairphone och skrev mitt mest tekniska blogginlägg någonsin. Jag började sjunga i kör och dansa modern dans, för första gången någonsin. Jag skrev ett favoritinlägg om klädernas kretslopp.

Jag såg bra mossa lite överallt och sålde kläder på loppis. Jag startade nätverket Åbofeministerna. En väldigt schangdåbel sak är att jag tilldelades ett arbetsrum på akademin, som jag får dela med en förtjusande inspirerande människa. September var en på alla sätt skön månad, förutom att privata grejer gjorde mig väldigt ledsen.

Oktober

I oktober jobbade jag med en essä till tidskriften Astra. Intervjuade munkar och nunnor och skrev om asketism som en feministisk metod. Så fantastiskt roligt och utmanande.

Foto:Alfred Backa (med en osynlig selfiepinne)

Jag åkte till Österbotten och gick på klassträff och spelade in pod med Alfred. Tanken var också att jag skulle ha graduretreat i Maxmo men det visade sig att cirka hälften av mina syskonbarn också var där, plus mina föräldrar, två systrar och en svåger. Det blev inte så mycket av graduskrivandet, men desto mer äventyr på ön Pungalot. Dessutom hade jag min bästa födelsedag på länge, med uppvaktning av dessa fina människor. Jag fick nya leggings och titeln päivänsankari.

Det här kan vara den bästa rönnbärsbilden jag någonsin kommer att ta. Jag tog mången naturbild till instagram den här månaden, var tillfreds med studierna och vardagen men var samtidigt fortfarande mycket ledsen på grund av de där privata grejerna. Men: Ylva flyttade tillbaka till Åbo.

November

I november gjorde jag till min stora förvåning dragdebut. Skaffade mig mustasch och blev förvånansvärt lik min kusin. Tänkte på att om jag levt några hundra år tidigare och haft samma intressen och låga som i dag så hade jag antagligen behövt klä ut mig till man för att få göra det jag gör. Och shit vad svårt DET är. Att gå som en man, att föra sig i ett rum lika självklart som en Erik, att komma ihåg att ha den lägre rösten, inte låta armarna vila i midjan. Nej hoho, tack feministerna som kämpat före mig.

Jag var visst på hugget när det kom till att tänka och skriva kring konsumtion. Läste Economista, undrade varför vi inte gör konsumtionsrevolt, och försäkrade att jag inte tror att all konsumtion i sig är från hin hole. Och det var inte bara jag som var på hugget, utan ni också! Arma dagar så bra diskussioner vi hade i kommentarsfälten i november.

Jag och Ylva inledde en bra simhallsvana. Precis som i september och oktober funkade vardagen riktigt bra medan min privata hjärna gick på högvarv av ledsenhet.

December

I december blev jag och Rabbe musikvideotroll! Min syster Laura filmade videor till the Heartbeat Bands nya album och vi fick vara med. Kul på så många sätt.

Jag satte upp megajulstjärnan från Indien och bjöd in Åbofeministerna på vår andra träff. Vi var 14 på plats och typ hälften hade jag aldrig träffat tidigare. Jag insåg att det finns ett stort behov för det här nätverket. (Välkommen med alla feminister i Åbo, ni hittar oss på Facebook med sökordet Åbofeministerna!)

Jag firade jul på tusen olika orter och blev behandlad som en prinsessa på dem alla. Blev gladare!