Multicultural Nature Trail

I lördags åkte jag ut till Björköby och vandrade med min församling. Det var så skönt att vara ute längre än  de minuter jag cyklar till och från skolan. Det var också kul att vandra i finländsk skärgård tillsammans med människor från andra länder. Allt blir liksom ett under. Ooh, lingonberries.

Vi var uppe i ett torn. Mäktiga vyer.

As I said: mäktiga.

Ja liksom mäktiga.

Sen vandrade vi.

Förundrades över fin mossa.

Hittade en underbar horisont.

Och en till.

Nu orkar jag igen!

Hängivenheten

Jaiks, jag har bokat min första intervju. Vild som jag var slutade mailet med orden: om du inte hinner svara så bongar jag dig ändå!

Kändes frimodigt. 

Ända sen jag kom på min intervjuidé i eftermiddags har jag gått runt och känt mig hängiven. Hängiven på yogan, hängiven under cykelturen hem. Hängiven när jag hämtade min risotto från Fredriks (den övernattade där). Hängiven när jag gjorde research på författaren jag ska intervjua och speciellt hängiven när jag skrev mailet. Nu är jag alldeles matt av all hängivenhet.

Det måste ju gå över.

Jeppis

Klassresa till Jeppis idag. Så ljuvligt att tråma in sig i minibussen med fyra fina varelser och en fin lärare bakom ratten. Nästan som en storfamilj, fast med en rejäl bunt dagstidningar i stället för aku ankkor. Go north. 

Jag tycker om att besöka tidningsredaktioner. Det finns en sådan air av att alla vet exakt vad de ska göra. Och alla kan exakt det de ska göra. Expertisen.

Min klasskompis Linn bloggade om vår dag, med bilder. Det är lite sjukt: hon länkade till min blogg i inlägget och plötsligt hade 150 nya människor besökt lite skrik. Hejhej, hoppas ni inte ångrar klicket.

Söndag

Jag skypechattade lite med Fredrik* idag. Det gör vi ofta, fastän vi ses varje dag. Mest handlar det om va jä do.

Jag chattade ner vad jag gjort sen vi senast sågs några timmar tidigare. Inte mycket. Slängde med ett gnäll  om hur jag alltid är så himla långsam. Att jag gjort så lite på så mycket tid. Slösat.

Han svarade: SUNDAY.

Det gjorde mig glad. Att han påminner mig om att jag inte alltid måste göra en massa saker och vara superproduktiv. Att jag inte behöver ha dåligt samvete för att jag inte fixat allt som jag teoretiskt sett kunde ha fixat på några timmar.

Dagens gloria det.

*Ja han heter faktiskt så, inte bara F.

Ge allt tre chanser

Idag var jag första gången på lugn yoga. Sivananda.

Jag visste att det skulle vara långsammare än min vanliga ashtanga. Tänkte ändå att jag skulle få bli lite svettig och lösa upp åtminstone en spänd hemulmuskel.

Men sivananda-yogan var så lugn att jag började frysa om fötterna och planera citymarket-besök där jag låg i dead mans pose och vilade efter några solhälsningar. Jag hann de facto planera hela min vecka under alla dead mans pose som återkom efter varje tillstymmelse till ansträngning. Jag tror att en rejäl promenad hade gjort mera susen för hemulryggen än det här med att andas turvis genom olika näsborrar. Och säga oooom.

Men vad vet jag.

Har nån av er hållit på med Sivananda? Lönar det sig? Blir det euforiskt sen?

Biskop emerita

Hörde idag att hankenstuderande lite brådmoget kan gå runt och kalla sig business manager eller marketing proffessional fastän de inte har belägg för det. Lite kul tycker jag. Ungefär som att jag skulle gå runt och säga att jag är kyrkoherde. Eller biskop.

Ska de va så här?

Nej kan det faktiskt vara meningen... Senast jag suttit så här och pressat ur mig text som jag inte fullt greppar var inför en filosofideadline som gulis. Jag satt på akademin mitt på natten och bara pressade fram text om gamla filosofer och hoppades innerligt att jag skulle lyckas knapra fram ens en teori rätt.

Nu sitter jag här igen. Samma akademi, annan stad. Inte natt, men sent ändå. Jag pressar min hjärna till det yttersta för att förstå de rättegångshandlingar som ligger framför mig. Gör understrykningar, och försöker skapa struktur till artikeln som ska förklara vad hovrätten kom fram till. Samtidigt som jag vet att deadlinen var för fyra timmar sen och att jag verkligen inte är på TF längre. På TF där deadline närmast är ett symboliskt begrepp.

Jag sackar efter i studierna. Det är lite magiskt hur mina klasskamrater hunnit göra alla grejer redan. Och lite tragiskt hur jag sitter här ensam och stretar med en evigt lång att göra-lista.

Men på något sätt är jag nöjd ändå. För genom den här (saakelis) uppgiften har jag lärt mig massor om hur franchising-företag funkar, och blivit övertygad om att jag nog aldrig vill bli en privatföretagare i en sådan. För Kotipizza kan minsann stämma dig för att du gått i konkurs. Och vinna.

Photoshop

Idag lär vi oss photoshop. Så här ser jag ut utan blodådror och födelsemärken (lite skrämmande). Och så här ser mitt livs första photoshop-montage ut:

Japp, jag är fortfarande kär i min nya studielinje.

tadam tadam

Det kändes roligt i morse att gå ut ur mitt hem. 

Det var länge sen sist. Inte så att varje morgon på sistone varit blytung och ångestgrå, men så att det funnits en ganska hög tröskel. Sådär så att jag måste arbeta fram en positiv attityd, riktigt knåda fram lite livslust inför dagens arbetsuppgifter. Men i morse var det bara tadam tadam, jag tar på mig klänning för det är fredag och sen läderjackan och sen bara njuta av halvtimmespromenaden och väl på plats fortsätta att vara excited över allt det nya som det här studieåret för med sig.

Och jag hade helt rätt i att vara excited, för idag har jag fått låna till mig en systemkamera.  

Första dagen

Scored. Min första studiedag på media är så scored. Vilken fullträff.

Det måste vara så här det känns för konfirmanderna (hoppas jag). Att komma till färdigplanerad helhet, där planerarna verkligen tänkt på vårt bästa. Tänk att någon annan tänkt ut att det behöver satsas på dramaövningar i grupp första studiedagen. Förstås, så tänker vi ju på skribaläger också: samarbetsövningar, gemenskapgemenskap. Men att vi får göra sånt på universitet, det är lite galet. Galet bra.

Jag blir pirrig när jag tänker på vad som väntar oss, för ja, jag har redan börjat tänka på oss som oss. Utan att vi behövt dela tusen kaffen eller stop. Så där bara, lite fina personligheter, lite omtänksamhet, lite dramaövningar. Så blev du och du och du och du och jag ett vi.

Huippis

Alltså jag vet inte om det är värt det längre. Huippumalli haussa och Americas next top model har varit med mig så länge, min och S-Ts härliga guilty pleasure. Men gårdagens första avsnitt av huippis? Ingen pleasure, bara guilt. Så tråkigt, så meningslöst. Några intressanta typer dock, härligt wierda (tänk att hon ena faktiskt heter Nelli-kaneli?). Men det räcker inte.

Jag hänger med på muodonmuutosjakso, men sen får e va.

Skulle

Igår skulle jag studera: fixa klart en dogmatik-kurs som är det sista steget till min kandidatexamen. Jag har  pynjat med kursen sen 2010, utan framgång. Igår var äntligen dagen då jag skulle ha tid att skriva färdigt den. Men. I stället började jag känna mig rysligt kreativ och kunde inte göra annat än korta av en loppisklänning. Jag mätte, mallade, nålade, klippte, sick-sackade, fållade. Tog outfitbilder. Virkade en mormorsruta. Sen for jag på yoga.

Idag var tanken att jag skulle fortsätta studera den där dogmatiken. Men genast jag knäppte på datorn kom jag på att jag ju måste lägga upp bilder av gårdagens klänningsprojekt här på bloggen. Två enkla före- och efterbilder, en kort text. Skulle jag alltså göra helt snabbt (max 20 minuter skulle det ta), och sen fortsätta studera. 

Men sen började jag leka med Paint:

Det går ganska bra att korrigera bilder med paint. 

Det tog en och en halv timme. Det ryktas att jag ska börja studera enligt färdigt upplagt schema i morgon. Jag behöver det där schemat.

Kyrkgnistan

Jag är glad. För att jag besökte en international sunday prayer idag och det var så avslappnat och skönt. Jag tror att jag hittat kyrkgnistan igen. Det behövdes nog en lite annorlunda men inte för annorlunda plats för att det skulle hända. Avskalat, människonära. Omtänksamt, artigt. Det var nästan som att komma till Taizé. Jag tror jag hittat ett gudstjänstammanhang att trivas i. Jesjesjesjes.

PS. Och jag får tala engelska, jesjesjesjes.

PS2. Och i slutet av månaden ska vi ut och vandra till Björköby. Varför gör inte alla församlingar det?

PS3. Det var inte pinsamt på kyrkkaffet, jesjesjesjes.

Att gå runt i tråkiga kläder gör mig trött.

Igår blev jag klar med min själavårdspraktik på sjukhus. Det var en ganska tung praktik så sista dagen krävde bestämt lite fest. Jag firade med loppis. Jag håvade med mig de roligaste kläderna jag kunde hitta:  blomklänningar, stora skjortor och kanske lite grunge-vibbar. Väldigt mycket 90-tal.

Efter att ha gått runt i tråkiga kläder under min praktik tänker jag nu njuta av att få klä mig så roligt jag bara kan. För det gör mig så trött att gå runt i tråkiga kläder, att inte vara hundra procent fri i klädvalet. "Nej, idag kan jag inte ta galna byxorna, och nej, inte heller roliga tröjan. Det får bli den där svarta trikåtröjan. Då syns ju namnskylten bra."

Till en början var det kul att genom klädval få känna mig lite officiell och "på jobbet", men redan tredje praktikmorgonen kände jag bara nä. Jag hade inte längre lust att trycka in mig i ett par tråkiga jeans och en proper tröja. Det var ingen som sa att jag måste gå klädd så, men alla andra som jobbar i sjukhusmiljö är så rent klädda (de har ju uniform) att jag kände att det också borde vara min linje.

Men nu är det slut på det, för när jag idag tömde loppishåven hittade jag bland annat dessa pärlor:

En storblommig klänning och en senapsgul artsy-fartsy-skjorta. Nu kan hösten komma.

PS. Alla ni som jobbar i någon sorts uniform - prästskjorta, vårdkläder, kontorskavajer... - hur orkar ni? Trivs ni i jobbuniform?