Nick Cave.
Jag vet inte när fascinationen började.
Kanske det var när PH spelade rock of gibraltar, helt oförhappandes på en efterfest.
Eller när jag botaniserade i min svågers himlalika skivhyllor.
Eller när jag sökte PJ Harvey (som nämndes i Gilmore Girls) och hittade
spännande duetter.
Jag vet inte exakt.
Men jag vet att det är stort.
Det han gör, det han skapar.
(Fast böckerna kan ni skippa,
ifall ni inte har en fascination för
blod, smuts, knivar och elakheter.)
Jag vet inte när fascinationen började.
Kanske det var när PH spelade rock of gibraltar, helt oförhappandes på en efterfest.
Eller när jag botaniserade i min svågers himlalika skivhyllor.
Eller när jag sökte PJ Harvey (som nämndes i Gilmore Girls) och hittade
spännande duetter.
Jag vet inte exakt.
Men jag vet att det är stort.
Det han gör, det han skapar.
(Fast böckerna kan ni skippa,
ifall ni inte har en fascination för
blod, smuts, knivar och elakheter.)
Perfekt kvällsmusik.
I det här klippet finns en kort intervju, där herr Cave med sin mjuka och ödmjuka australiensiska berättar om musikens tre grundteman; kärlek, Gud, död. Hans sätt att tala om sin musik är trollbindande. Efter den korta intervjun får vi höra en livespelning av Hallelujah. (Inte att förväxlas med Cohens sönderspelade kreation.) Låten är en lidande mans sång om förändring. Om ironin i att livet finns som allra mest mitt i skiten.
I det här klippet finns en kort intervju, där herr Cave med sin mjuka och ödmjuka australiensiska berättar om musikens tre grundteman; kärlek, Gud, död. Hans sätt att tala om sin musik är trollbindande. Efter den korta intervjun får vi höra en livespelning av Hallelujah. (Inte att förväxlas med Cohens sönderspelade kreation.) Låten är en lidande mans sång om förändring. Om ironin i att livet finns som allra mest mitt i skiten.
Lyssna.
Caves lyrik är flytande guld.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar