Vilka är dina hombren?

Några år sedan
slutade jag med sociala sammanhang
som fick mig att må dåligt.
Människor som pratade om saker jag inte var så värst intresserad av (tupperwareburkar, kändisar),
i ett tempo jag fick åksjuka av.
Som pratade utan att lyssna.
Eller som lyssnade mest för att de fick en kick av att känna att de var så bra på att lyssna.
Rundgång i samtalsämnena och mycket höhöhö:ande.
Jag var tvungen att sluta vara där.
Det tog musten ur mig.
I stora sammanhang är det lätt att känna sig ensam.
Svårt att veta vem av alla de trevliga som kunde ta ett samtal mitt i natten även om jag aldrig skulle ringa mitt i natten.

Jag märkte att jag lyssnade på alla
men ingen lyssnade på mig.
(Så kändes det, men sant kan det ju inte vara.)
Det är bättre nu.
Jag fokuserar på dem som får mig att känna mig bra
och hoppas att jag får dem att känna sig bra.
Fokus är bra.
Bättre att fokusera på dem man har
än att tråna efter planetens hippaste sammanhang.

Vilka är dina hombren i Åbo?
frågade mitt lunchsällskap.
Jag kom på väldigt få.
Vi enades om att det var bra.
Hans hombren är också få.

Jag är en bättre hombre
när jag kan fokusera på mina hombren.

Människor alltså.

Pensaspapu/kyssäkaali/fenkoli

Ofta när jag står i kassan vid Lidl orsakar jag ståhej. Tydligen är jag en av få som köper de mest udda grönsakerna, de som kassapersonalen inte vet namnet på. Först frågar hen av mig vad det här är för grönsak. Jag säger pensaspapu/kyssäkaali/fenkoli. 

Hen vänder sig om och ropar till nästa kassapersonal hei "mikä numero tällä penaspavulla/kyssäkaalilla/fenkolilla on?", varpå den personen säger "emmä tiiä" och ropar frågan vidare till nästa och det ser ut som när dominobrickorna faller då hela raden av kassapersonal i tur och ordning tänker efter om de har siffran för min grönsak i bakhuvudet. Min grönsak finns nämligen sällan i häftena de har i kassorna. Det blir rundgång, och när frågan kommer tillbaka till min kassaperson så griper hen tag i min pensaspapu/kyssäkaali/fenkoli och springer iväg. Jag vet inte vart, men antagligen till platsen där svaren finns för inom kort återvänder hen och kan stolt meddela åt sin kassamaskin och åt hela raden av kassapersonal att siffran för pensanpapu/kyssäkaali/fenkoli är 630. Efter att jag betalat och står och packar inköpen hör jag hur siffran upprepas som ett eko. "Ai mikä numero se oli?" "Kuussataakolkyt." 

Ekot följer mig när jag vandrar ut från affären.

Kreisit

Mitt bästa podcasttips

Varje fredagsmorgon när jag sömndrucket stirrar genom mitt instagramflöde möts jag av en sån här bild. Och det gör mig ALLTID så förväntansfull, ja glad. Då vet jag att jag bara behöver traska genom en arbetsdag till, sen får jag komma hem och inleda min helg med att lyssna på Karin och Sara. Så blir världen lite mer avslappnad igen. Här hittar du härligheten.

Lite bättre ekonomi

Jag läser gradulitteratur och inser att Guds ekonomi är väldigt väldigt hipster. Se bara vad farbror Cavanaugh skriver:

"[I give some] concrete examples of how God's economy is enacted by Christians and others on a daily basis. I point to consumer choices such as buying local goods, supporting producer-consumer cooperatives such as church-supported agriculture and Fair Trade, investing in banks that support grass-roots development, supporting gospel-inspired business models [...] and attempting to overcome the passivity of consumption by making products of one's own." 

Ur William T. Cavanaughs Being Consumed. Economics and Christian Desire.

I dag älskar jag teologi.

Vårt liv som hund

Veckans viktigaste text finns på Linneas blogg. Läs den.

"Killarna härjar på och samtidigt som jag lämnar torget så hör jag hur den ena, i megafonen, börjar gorma åt en tjej som går förbi. Frågar vart hon är på väg, ”Va? Va?”, upprepar frågan då hon inte svarar, låter hetsig och burdus på det där överdrivet självsäkra och flirtigt påtvingande sättet som killar så ofta förväntas bete sig enligt. De andra skrattar under tiden och det är nästan aldrig möjligt att bedöma om det är vänligt eller hånfullt, med eller åt. Det är inte så att typen av beteende, med megafon och skratt, är helt diaboliskt överjävligt av dem, men helt okej är det inte."

Att omge sig med skönhet

Jag kom just hem från körövning och jag är glad. Mässan som vi övar in är så vacker. Eller noterna är vackra, just nu låter det hela ganska hemskt. Speciellt vi sopraner sjunger som kråkor (vi ska så saakelis högt ibland, nej ofta). Men potentialen. Vi övar alltså på Karl Jenkins' The Armed Man - A Mass for Peace. Jag tänker att fredsarbete kan se ut också så här.

Det verkar vara väldigt viktigt för människans välmående att omge sig med olika former av skönhet. Jag har inte sjungit i kör på åtta år, och märker först nu hur jag saknat det. Hur har jag kunnat leva åtta hela år utan att uppleva hur fint det är när fyra olika stämmor blir ett i slutet av en lång övningssession? 

Jag hade kanske annan sorts skönhet i mitt liv då. Yoga. Långa kafferumssamtal som snuddade vid det allra vackraste. Konstutställningar. Skattjakter på loppisar. Naturen. Alltid naturen.

Jag har mycket vackert i mitt liv just nu. Förutom kören får jag dansa modern dans på Arbis. Det är OCKSÅ så himla vackert. När jag försöker imitera lärarens rörelser så blir på nåt sätt min kropp lika graciös som hennes, lika stark och självklar, fast på mitt eget sätt. När hela gruppen tillsammans improviserar att vi går in i rum fullt av kladdigt spindelnät som ska bort från våra kroppar, ja då är det  helt fantastiskt hur vanliga stela kroppar kan röra sig vackert bara den rätta musiken och de rätta instruktionerna infinner sig.

Mina första dagar med Fairphone!

Jag fick ett paket. Med två små paket i. Den ena med en telefon, den andra med en laddare.

Det stod Made in China på det. Och Made in Democratic Republic of Congo. 

Made in Portugal. Made in the Netherlands. 

 Skalet stretade emot lite först, men sen klickade det.

Jag har alltså fått min Fairphone, efter nästan fyra månaders väntan. Det här blir antagligen mitt mest tekniska inlägg någonsin. Det kan ni säkert leva med.

Hårdvaran:

Fairphonen är lite tyngre än Samsungen jag haft hittills. Det är mera metall i den, den känns stadigare. Eftersom mitt gula skal också väger en del blir hela paketet lite tungt för handen om man ska stirra på twitter i längre sjok. Men det går att printa lättare skal eller använda någon tygpåse som skydd i stället.
Det finns rum för två sim-kort, så man kan ha både sin arbetstelefon och sin privata telefon i ett. Jag skulle knappast gilla att ha det så, men det kan säkert vara behändigt.
Telefonen har bara två fysiska knappar, en på-och-av och ett volymreglage, det gillar jag. Resten fixas med pekskärmen eller med de tre "elektroniska knapparna".
Skärmen har otroligt bra färger och skärpa men jag har inte ännu lärt mig att använda pekskärmen rätt. Jag råkar hela tiden trycka på fel saker, till exempel har jag varit på vippen att anmäla flera inlägg på instagram och gett en massa hjärtan till bilder jag inte tänkt ge hjärtan åt. Jag ser fram emot att använda kameran mer, den verkar lovande.
Fairphone gör stor grej av att man kan öppna telefonen. Jag fattade riktigt inte vad det handlade om förrän min vän Riikka förklarade att det inte går att öppna Iphones. Att man inte kan ta ut batteriet. WTF, right? Nåja, det kan man alltså göra på Fairphone, precis som jag kunnat göra på alla telefoner jag haft hittills.

Mjukvaran:
Jag har haft Android tidigare, och blev glad åt den uppdateringen som den här versionen är jämfört med min tidigare. Blev förtjust i widgeten* "Enjoy some peace", med vilken jag kan välja hur länge jag vill att omvärlden ska lämna mig i fred. Inga samtal, sms eller webb-baserade grejer når telefonen när den är i peace, men jag kan använda alla offline grejer, till exempel lyssna på musik. Widgeten känns väldigt "fairphonig" i att den uppmuntrar till stillhet och pauser i stället för att enbart locka till att fylla telefonen med alla appar som finns. Av någon anledning behöver jag knappa in min pinkod rätt ofta, måste nog kolla upp i Fairphone-communityn vad det beror på.
Ja, och så kan man ringa med den. Hittills inga problem med det, funkar fint ihop med min gamla hands-free.

Laddaren:

Jag var lite slarvig när jag beställde laddaren. Tänkte att Fairphonen säkert har en egen unik laddare så därför måste jag köpa den. Sådär som man lärt sig att tänka med apple-produkter. Hade jag läst på lite mera hade jag fattat att Fairphonen kan laddas med en vanlig micro USB, alltså en sådan som jag redan hade till min Samsung. Det var ändå bra att jag köpte laddaren, eftersom min gamla telefon med laddare nu ska tömmas på innehåll och postas till sin förra ägare som ville ge den åt sin far. :)

Här är en reklamfilm där Fairphone visar hur de jobbar med att förbättra arbetsvillkoren på Guohong, som är deras kinesiska samarbetspartner med uppdraget att sätta samman telefonerna. Jag tror inte att något annat elektronikföretag i världen visar så här tydligt hur det ser ut i deras fabriker.

Om du fick myror i skallen så finns det massor av bra läsning om rättvis elektronik på rattviselektronik.wordpress.com. 

De två första bilderna är tagna av Riikka.

*en widget är nästan som en app men inte lika avancerad

Lördagstips

Finns du i Åbo nu på lördag så rekommenderar jag Kirjakahvilas loppis (länk till fb-event). Jag har gjort en STORUTRENSNING bland mina grejer och tänkte sälja vidare the good stuff där. Tänker att priserna startar på 50 cent. Visst ses vi där, ja?

Bland annat de här jeansen är till salu. Köp bort!

Kretsloppet

Vi verkar ofta tro att kläder är genrebestämda. Att det finns finkläder och vardagskläder, businesskläder och sportkläder. Städkläder, sovkläder. Ofta är det helt vettigt att kategorisera. Så att man inte tvättar mattor i balklänning eller går in i en ortodox kyrka med napapaita. Men lika ofta tycker jag att det är onödigt att sortera. Det finns så många situationer vi människor hamnar i, om vi ska ha olika plagg för varenda en av dem så blir vi snart tvungna att köpa/fynda/sy helt ohanterliga mängder kläder.

De flesta kläder låter ju oss använda dem på många olika sätt. Och gör de inte det, ja, då är de kanske inte så himla bra kläder till att börja med. När jag står där med ett potentiellt nytt plagg i handen försöker jag nuförtiden komma på minst tre situationer där plagget kan användas, och gärna tre av mina egna plagg som det kunde användas tillsammans med. Annars har plagget ingen plats i min garderob (om det inte är ett helt fantastiskt smashing fynd på annat sätt förstås).

För vi behöver inte mer kläder, vi behöver mångsidigare kläder. Praktiska, bekväma, snygga. Och vi behöver inte köpa en massa nya kläder. Vi behöver bara använda de kläder vi har på ett mer mångsidigt sätt.

En vanlig långärmad trikåtröja kan börja som ett snyggare vardagsplagg. Andra dagen är det fortfarande ett bra plagg att dra på sig (hurra för "gårdagens outfit i repris"). Tredje dagen kanske man behöver en långärmad tröja att sova i, för att det blivit lite kyligt. Fjärde dagen är det antagligen dags för en lenkki eller en danskurs, och då är tröjan i ett perfekt skede att användas till sport. 

Ja. Samma tröja kan användas fem gånger eller mycket mer innan den tvättas. Jag tror vi överlag tvättar våra kläder för mycket (och med för hårda tvättmedel men det är en annan historia).

Jag var fem före att föra den här tröjan till gratisloppis. Sen märkte jag hur bra den funkar med världens bästa jeanskjol som jag råkar äga. Bra outfit för en dag av studier, gradusemi och körövning.

Någon dag senare behövde jag kläder för en nybörjarkurs i modern dans. Den gula tröjan hängde på en stol och bara väntade på att bli använd på nytt. De där vita shortsen (som är min systers gamla från längesen) brukar jag sova eller städa i. Den svarta toppen hade jobbat några dagar som vardagsplagg. Några såna här användningar till så kan jag slänga tröjan i tvättkorgen med gott samvete.

Upp lite ner lite sen upp

En lång dag
Förde grejer till gratisloppis i morse
Läste en akademisk artikel inför seminarium
Intensivt
Antecknade, begrundade, fick några aha-upplevelser
Tänkte luncha på Gado
Kön var den längsta någonsin
Faktiskt, aldrig sett en längre kö på Gado

Vandrade till Kasviskeidas i stället
Där killen i kassan kände igen mig!
Siitä on mennyt vuosi kun viimeks olit täällä
Blev så glad
Gadotjejen har inte visat tecken på att minnas mig
Men Kasviskeidaskillen
– Det stora leendet och den stora glädjen
Och inte nog med det
På Kasviskeidas fanns också lunchsällskap
Fina människor från Feministiska gänget
Den lunchen gjorde min dag
Sen gick det nedför

Graduseminariet som egentligen är ett "graduseminarium"
alltså ett forskarseminarium
var ointresserat av att diskutera på gradunivå
Det räckte nog inte att jag läst texterna på förhand
streckat under
ringat in
ritat kartor
bildat mig en uppfattning
fått aha-upplevelser
Jag borde antagligen ha läst 20 böcker och skrivit tre avhandlingar
för att ha något att säga.
Länge sedan jag varit i ett sammanhang där jag är stum.

Kvällens överraskning var
att jag sjöng in mig i en gospelkör.
Otippat
Jag har verkligen svårt för gospel
Men den här gospelkören sjunger också klassiskt.

Det går upp lite, ner lite, sen upp
Så är ju egentligen varje freakin dag
Den svarta penseln och den vita
turas om att måla tjockt

Ibland levererar seminarier
men då kanske lunchen suger

Framtiden ringde på

Klockan halv tre plingade dörrklockan och jag avbröt mitt vitlökshackande. Tvättade snabbt händerna och rusade iväg för att öppna dörren. Där stod en finnig kurir som gav mig det lättaste paketet någonsin – jag var förvirrad eftersom det var min mycket efterlängtade *smashing* fairphone jag väntade på, inte detta tvågramspaket som såg ut att ha överlevt en mild misshandel på vägen till min dörr. Innan jag hann säg stopp och belägg var kuriren borta.

Jag öppnade paketet och höll plötsligt ett gult plastföremål i min hand. Insåg att det var telefonskalet jag beställde förra veckan.

Hör här: Det här är inget vanligt telefonskal. Det är 3D-printat. Det betyder att jag köpte den från fairphone.com som skickade ritningen till 3D Hubs. Därifrån fick jag välja från en lista vem i hela världen som skulle få skriva ut just mitt mobilskal. Jag valde Norma från Berlin.

Hos Norma fick jag välja vilken av hennes printers som skulle användas och vilken färg jag ville ha på plasten. Jag visste att jag ville ha gult, men inte kall gul utan varm gul så då frågade jag Norma om saken och hon skickade bilder på gula föremål hon printat. Hon visade också en guldfärg som hon nyss skaffat. Nästa dag printade hon den och sedan kom den till mig med kurir. Jag betalade 18 euro.

Det fina med 3D-printning jämfört med konventionellt producerade grejer är att man undviker överproduktion. Det behövs inget lager och produkter behöver aldrig reas ut. Så smart. Dessutom kan man välja biologiskt nedbrytbart plast. Sen när jag inte längre har användning för den här grejen kan jag lägga den i komposten (antar jag).

Det går föresten ännu att beställa en fairphone om du är sugen på en mer rättvist tillverkad telefon (och din nuvarande håller på att kollapsa, konsumera inte i onödan). Fairphones tillverkas i små partier för att kunna säkra att tillverkningskedjan blir så rättvis som möjligt (100 procent rättvis är den inte). Det andra partiet fairphones säljs just nu, och det finns några tusen kvar att beställas. Om du köper nu kan du få den inom några veckor, annars hamnar du på en lista och får vänta tills produktionen av nästa parti sätts igång. (Jag har väntat på min fairphone sedan maj). Jag är inte sponsrad, bara begeistrad över att världen går framåt.

Av någon anledning fick jag en minimal uggla på köpet.

#wearefairphone

Bra dagar

Jag håller på och boar in mig på nytt i mitt hem i Åbo. Har mest av allt lust att föra hela hemmet till loppis. Alla böcker kunde ryka, likaså alla möbler (förutom soffan), alla köksgrejer (förutom kniven) och 70 % av kläderna. Fastän jag nu i flera års tid gallrat ut och varit ytterst försiktig med att köpa nytt så är ändå faktum att jag nu i flera dagar vadat genom sakerna i mitt hem. Jag gör små stigar från sängen till soffan från soffan till köket från köket till toaletten och från toaletten ut ut ut ut i friska luften.

Men hej, det var inte alls det jag skulle skriva om. Jag ville skriva om bra dagar. Om att jag börjar vara tillfreds. Jag har haft några bra studiedagar och några bra veckoslutsdagar här nu och eftersom jag vet att höstnedstämdheten lurar bakom hörnet så vill jag bygga upp en barriär, göra ett inlägg jag kan vallfärda till sen när det kniper.

Jag mår bra när min studiedag:

- börjar 9.30 på biblioteket

- innehåller mytomatoes.com 

- har tydliga mål (typ läs 30 sidor/skriv 2 sidor)

- korsar andras studiedag (kanske jag lunchar med nån, besöker teologernas kafferum eller så kanske jag till och med går till forskarnas kafferum)

- innehåller en tupplur

- innehåller en lenkki eller typ body awareness på arbis

- avrundas i allsköns ro med ordentliga kvällsmackor och McLeods Daughers alternativt kvällsprat med Rabbe

Jag mår bra när min helg:

- börjar 9-tiden

- korsar andras helgplaner (typ med en loppisrunda, skrivdejt eller långpromenad)

- innehåller en lenkki

- bjuder på film/teater/museum

- ger mig en gudstjänst

Vad innehåller dina bra dagar?

En bra helg kan också innebära en motorcykelutflykt till Fölisön, som här i oktober 2013. Foto: Räbs.

Och domkyrkan klämtade kvart över

Efter strapatsernas strapats är jag och mamma äntligen i Åbo. Vi har flyttat mina grejer hit från Helsingfors. 

Jag var rätt stolt när jag packade och märkte att bohaget endast utgjorde 4 stora clas ohlson-kassar, tre mindre kassar, en rinkka, en symaskin och en fikus. Var mindre stolt när jag släpade dem uppför trapporna till mitt Åbohem, tyngd av århundradets mensvärk. Aldrig mera ska jag packa alla böcker i en kasse. Aldrig mera ska jag köpa saker. Alla saker väger och alla saker ska någon gång flyttas.

Men nu är jag här. Älskar att det här är fjärde gången min mamma hjälpt mig att flytta, speciellt när hon en gång väldigt bestämt sa att hon aldrig någonsin tänker hjälpa sina barn att flytta (ska de nu en gång flytta så får de väl fixa det själv, löd det beundransvärt pragmatiska argumentet). Jag tror mammor är varelser som ändrar sig väldigt mycket.

Nu ser hon på tysk serie från sin dator, som en riktig hipster. (Hon avslöjade idag att hon haft ett twitterkonto och att hon nu funderar på detta med instagram. Om det inte vore för att facebook står där och kräver uppdatering. )