onsdag 5 februari 2014

Lite vilse

Vid årsskiftet tänkte jag skriva en årssummering hit till bloggen. Tänkte att den skulle bli den intressantaste hittills, eftersom så himla mycket hände år 2013. Jag bodde i tre olika städer till exempel. Hade två olika pojkvänner, besökte fem olika vårdinrättningar och blev del av en fantastisk feministisk studiecirkel.

Efter det blogginlägget skulle jag ge er en summering av hur det gick att shoppingfasta ett helt freaking år. Jag byggde upp det blogginlägget i huvudet: jag skulle berätta att det gått hur bra som helst att vara shoppingfri i ett år, att svårigheterna egentligen började när jag fick börja köpa kläder igen. Jag ville verkligen berätta om allt som shoppingfastan lärt mig, men så blev det en prestation av saken. Precis som med årssummeringen.

Så blev mina planerade inlägg någon sorts blockeringar som hindrade andra intressanta inlägg från att dyka upp här. Så nu har jag avverkat dem i racerfart i stället. Har ni frågor om shoppingfastan så är det bara att fråga, jag svarar gärna.

Det känns som att bloggandets väsen har ändrat de senaste åren. Det är inte längre självklart att skriva personligt, för vad är egentligen poängen med att berätta för er om utbrändhet, hälsoproblem och vad jag lärt mig om kärlek under året som gick? Räcker det inte att jag får prata om sånt med dem som står mig närmast?

Bloggen har också blivit någon sorts cv för mig, och jag ogillar den tanken. Det tar bort spontaniteten från bloggandet, att behöva tänka att någon framtida arbetsgivare ska komma in hit och se hur himla bra/pinsamt jag skriver. Tänk om det var en framtida arbetsgivare som tyckte att mitt inlägg om McLeods Daughters var konstigt? Shitshitshit.

Jag är visst lite vilse i bloggandet. Men tänker införa mera spontanitet så kanske det blir bra igen.




2 kommentarer:

Ika sa...

Det där är typ varför jag inte bloggar längre. Eller, ska vi säga så här: Jag saknar aldrig mitt bloggande så mycket som när alla andra årssummerar, för jag vill ju också. Och det att jag aldrig skrev färdigt den där årssummeringen för 2011, det grämer mig fortfarande. Jag är rädd att jag aldrig mera kommer att uppleva ett år av så där många årssummeringsvärdiga saker igen.
Men så var det ju det där med att skriva summeringarna också, och inte bara formulera dem i sitt huvud. Det är där jag fastnar, för att det blir för stort.
(Jag skriver pappersdagbok i stället. Det är en annan anledning till att jag slutade blogga. pappersdagboken var alltid ärligare, djupare och viktigare, och när jag bloggade störde det mig att jag ibland skrev om händelser på bloggen som jag sedan inte orkade skriva om en gång till i dagboken.)

Och jag skulle gärna läsa vad du lärt dig om kärlek om du får för dig att dela med dig av det. Och om shoppingfastan! När var det svårast? hur hanterade du de svårigheterna? Var det lättare än du väntat dig (om ja, varför tror du att det var så?) Hur står man ut med att inte få gå på loppis på ett helt år? (Jag konsumtionsfastade 40 dagar för ett par år sedan, bortsett från den där ena gången när jag inte kunde låta bli att gå på loppis.) Hur har shoppingfastan förändrat din klädkonsumtion? Blev det samma typ av förändring som du föreställde dig när du började? Tycker du att du kompenserade för utebliven klädshopping på något sätt, t.ex. genom att bli mer förtjust i att handla mat?

Liisa Mendelin sa...

Åh, tack för frågorna. De ger en bra kick till att faktiskt skriva om shoppingfastan, och kärleken. Det är ju också en del av bloggandet som lite försvunnit: responsen. Hur ska man veta att det man skriver är intressant för någon annan än en själv? Så TACK för frågorna, nu fick jag inspis.

Jag blir allt mer övertygad om att det viktiga är att man får hantera sina livshändelser med någon, inte HUR man gör det. Är det dagbok, vänner eller en blogg kvittar väl egentligen. Fast dagboken och vännerna tenderar ju nog att ge mer än att blogga, i sinnesfridstermer mätt.

Jag tror också att bloggen blivit långsammare. Det får ta tid att skriva och det får ta tid att vänta på kommentarer och svara på dem. Det känns rätt bra det i denna tid av supersnabba sociala medier: att det finns en plats för långsamhet också.