lördag 2 november 2013

Pang

Så kom den, lika oväntat som väntat: höstnedstämdheten. Med ett pang. Jag är inne på dag fem och det känns fortfarande pangpangpang.
Fastän allt egentligen är bra. Fin pojkvän, bra sysselsättning, fin lägenhet, bra vänner. Tacksamhetslistan brukar vara mitt bästa medel mot deppigheten. Jag skriver ner min tacksamhet, tvingar mig att se allt det fina som förunnats mig. Och så dansar jag. Då brukar deppigheten försvinna.
Men inte när det handlar om höstnedstämdheten, för den är inte svagare än jag. Vi är lika starka. Vi är jämnstarka. Vi brottas.

Med ett pang blir det omöjligt att känna genuin glädje över tacksamhetslistan. Med ett pang blir jag bara trött och gråtig av att dansa. Med ett pang tycker jag inte längre att jag är vacker.

Höstnedstämdheten tar inte bara bort glädjen, utan också förmågan att känna glädje. Den säger att inget egentligen någonsin blir bra. Alla försök att känna glädje är futila, futtiga. Plåster på ett sår som skulle kräva stygn eller amputering.

Men i dag kan jag skriva om det. Det är bra. Det betyder att jag stigit upp, skakat på kroppen, blivit medveten om min styrka. Jag måste ännu andas i några dagar. Försöka ta promenader, springa bort från tyngden. Sen saakeli.


2 kommentarer:

Ika sa...

Åh, det är ju just så där det är. I år testar jag för första gången att gå till företagsläkaren och fråga vad man kan göra, eftersom det där med ljusterapilampa på skrivbordet inte verkar fungera. Kom därifrån med ett inledande recept på melatonin eftersom jag var skeptisk till det han kallade kaamosmedicin och som annars heter prozac. Känner fortfarande ett motstånd mot att ta antidepressiva mot den här bristsjukdomen som egentligen beror på för lite dagsljus.

Min styrka i det här är igenkännandet och vetskapen om att det går över. jag vet exakt vad det här är. Det förvånar mig naturligtvis lite att det är så här igen, och att det kom så plötsligt, men efter alla de här åren har jag slutat grubbla över om jag är deprimerad på riktigt. För det är jag inte. En vecka in i februari börjar livet igen, då kommer jag att känna igen mig själv. Tills dess biter jag ihop och talar lugnt och vänligt till mig själv. Försöker balansera aktivitet och vila. Lägger mig på spikmattan de nätter när det blir svårt att sova. Köper melatonin och fiskoljekapslar med d-vitamin från apoteket. Berättar för min omgivning varför jag mår dåligt (för det är inget att skämmas över). Hugger tag i varje halmstrå av glädje och skönhet, av trygghet och lugn som kommer i min väg. och påminner mig själv när det känns som värst: det går över den här gången också.

Ta hand om dig!

liteskrik sa...

Åh, tack för att du förstod att det inte var ett tycka synd om mig-inlägg, jag var lite orolig för att folk skulle tro att jag tiggde stackars dig-kommentarer. Men det är ju bara en situationsbeskrivning, som säkert många känner igen.

Det låter verkligen tungt att du ska behöva dras med det här till februari, men hurra för att du har lärt dig att hantera det. Jag tror min nedstämdhet tog en paus nu, men återkommer säkert på ett veckolångt besök så småningom.

Synd att ljusterapilampan inte (ännu) visat någon verkan, hoppas melatoninet hjälper. Starkt av dig att säga nej till doktorns kaamosmedicin!