Den sista kyrkvärdsoutfiten

I söndags hade jag min sista kyrkvärdsdag. Nästa vecka flyttar jag till Vasa så då får nån annan dela ut psalmböckerna i stället för mig. 

Kläderna? Mokkakjol från loppis, Monki-topp (hur dyr som helst och självskrynklande material, köp inte!), självgjort halsband och urgammal kofta från NoaNoa i Polen (den fyller sex år i år, jag är stolt).

Men alltså vad det kan vara roligt att dela ut psalmböcker! Att få stå där när folk kommer in och säga hej och varsågod. Att samla upp konfirmandernas kyrkogångsböcker, och skaka hand med farbröderna som tycker att det är så roligt med unga människor i kyrkan. Nästan varje gång jag varit kyrkvärd har någon frågat mig om det är jag som är Ylva (?). Och lyckan när jag lyckades lära mig vilken tant det är som vill ha en psalmbok med större text.

Heja kyrkvärdsskap!

Fem euro

Åh, UFFs en-euros-dag. 

Fastän jag gått ner rejält i klädkonsumtion det senaste året kan jag bara inte låta bli att besöka en loppis nu som då. För att där finns så många överraskningar, plagg jag aldrig trodde kunde existera. Nästan som att gå på museum för modern konst. Och UFFs en-euros-dagar är nog loppisarnas créme-de-la-créme.

Ett problem jag haft i och med min minskade klädkonsumtion är enkla bastoppar, ni vet, de där ärmlösa svarta och vita topparna som går ner en bit över höfterna. Min arsenal av vita och svarta bomullstoppar börjar bli slitna och fula, och borde snart degraderas till typ städtrasor. Men vad ska jag ersätta dem med när degraderingsdagen väl kommer? Jag vill inte köpa nya trikåtoppar vars ursprung jag inte kan vara säker på och det är svårt att hitta bra kvalitetstoppar på loppis. En strategi är att sy nya toppar av gamla trikåkläder jag redan äger, och en annan är att leta nya möjligheter på loppis. Vem har sagt att långa trikåtoppar är det bästa basplagget för överkroppen?

Så medan jag trängdes med mommona på UFF plockade jag åt mig dessa fem plagg som kunde utmana  H&Ms fem-euros-trikåtoppar. Den längst till höger på bilden har redan blivit en favorit, kanske för att den liknar trikåtoppen mest. De andra tror jag bestämt blir sköna sommarplagg i sällskap av gamla slattriga jeans.

Hän

En gång småpratade jag med en finsk teologiprofessor om min kandi som handlar om kulturteologi, närmare bestämt om att tolka Annie Lennox lyrik. Jag gnällde lite över hur svårt det är att låta bli att ta tag i varje pronomen och säga "här talar hon om Gud, helt klart!!!!". Det är svårt att vara vetenskaplig enligt naturvetenskapliga normer, för tolkning är ingen exakt vetenskap. Professorn höll med om att det är skitsvårt att göra kulturteologi bra, och raljerade lite över att det är lite som att ta J. Karjalainens "Hän" och säga att varje gång han nämner hän så bara måste det handla om Gud. Vi fnissade båda i ett smånördigt samförstånd.

Men nu när min kandi är klar inser jag att jag gjort just det som vi fnissade åt. Varje gång Lennox säger "you", så hojtar jag segervisst Gud!. Men jag har mina orsaker och argument, och tycker att helheten håller. Nu återstår det bara att se om granskningen håller med. Kanske ni kan hålla tummarna?

(Och till alla er som förväntade er ett inlägg om hen: jag orkar inte, sori.)

Kandi - klor. Same same

Vaknade just från en alldeles för sen powernap och skulle fortsätta skriva kandi. Men så tänkte jag att jag klorbleker ett par jeans i stället. Hiskeligt mycket mer spännande.

"no regrets"

Förra sommaren gjorde jag det där som jag av princip inte ska göra: slöshoppa kläder jag varken behöver eller har rätt storlek till, bara för att det är rea. Första dagen med plagget känns fräsigt, hurra nu är jag lika cool som tonåringarna, men sen försvinner fräset och plagget inleder sin resa till längst-bak-i-garderoben-land. Plagget känns inte "jag" och tonåringarna har redan hittat nånting coolare (det är därför plagget var på rea). Att förra sommarens impulsköp dessutom har trycket "no regrets" är ju lite kul. Vad kostade den? Tio euro, tolv? Hur mycket god mat hade jag inte fått för det? (En lyxig couscoussallad med fetasojabullar.) Hur många corona? (4). Klart att jag ångrar köpet.

Men så grävde jag fram plagget en dag, och tänkte att nu saakeli ska det här bli mitt plagg och inte bara en lätt vinst för jc. Och jag lyckades en gång, med orange tröja under och favoritkoftan på. Vilken flax. Och sen lyckades jag en gång till, med rosa topp och blåa schlakabyxor. Och nu plötsligt har plagget blivit mitt, ja jag är till och med lite förtjust i det. No regrets, liksom.

Om ni undrar över sladden så är det samtal med F på gång. Jag går ofta runt i mitt hem medan vi pratar om kvällarna; plockar undan grejer, röjer upp. Ger mina krukväxter lite kärlek. Och knäpper outfitbilder tydligen.

Feedback

För sex år sedan skrev jag en kolumn i Vasabladet. Det var min första kolumn någonsin och jag var skitnervös när jag skickade in den. Den hette "Mina underbara ögonbryn" och handlade om att skapa egna skönhetsideal, i stället för att låta reklamen bestämma vad som är snyggt. Jag jobbade massor med texten, skrev om den flera gånger efter att mina syskon pekat ut pinsamheter och gett konstruktiv feedback. Så blev den färdig, och jag skickade in den. Jag var urstolt när den kom i tidningen, tyckte att den var hur bra som helst, fastän bilden av mig under texten blev helt galen i tryck. "Nu börjar det", tänkte jag. Nu börjar min skrivkarriär. Jag ska bara hitta på nya teman att skriva om, och sen skriva tills fingrarna blöder och skicka in och skicka in och bli en kolumnist som folk kommer ihåg. Men det hände inte. Jag klarade inte av att skriva en kolumn till, fastän jag fick uppmuntrande mail från tidningen som ville ha mer. Jag klarade inte av det, fastän skärgårdstanterna kom fram till mig och sa att de också var grymt stolta över sina vildavuxna ögonbryn. Jag fick massor av positiv feedback från de mest oväntade håll, men ändå gick det inte.

För att jag fick en dålig feedback. "To som bara knälder om ho do siir uut". Att orden kom från en vän gjorde inte saken bättre. Att han helt missförstått poängen med texten sved som sjutton. För den handlade inte om hur jag gnällde över att jag var ful, utan om hur jag kämpade för att få tycka att jag var fin, trots att jag inte såg ut som kvinnan i veet-reklamen eller tjejerna på skolans idrottslinje.

Det är sjukt hur en enda dålig feedback kan skapa sådan handlingsförlamning. Men å andra sidan har jag kommit över det nu, och blivit bättre på att hantera faktum att alla inte tycker som jag. Men det är konstigt att negativ feedback kan ha sådan genomslagskraft när positiv feedback lätt bara tas som tomt smicker.

Råkar du vara kung på att ta positiv feedback på allvar? Hur gör du? Och hur blir man den där gåsen som negativ feedback bara rinner av?

Det undrar jag nu, när jag så småningom ska lämna in min kandi till bedömning.

Syskonbarn.

Mitt i det mest intensiva kandiskrivandet kom min systers familj på besök. (Min syster tog en bild.) Så skönt att ha besök, och roligt! Perfekt omväxling till skrivandet. Tänk att ett hem kan ha lite aktivitet på gång hela tiden, det glömmer jag lätt när jag bor ensam. Så medan jag rör ihop lite pastasås och river parmesanost hör jag följande konversation:

"Tämä pyöräilylamppu on mun."

"Eipäs kun mun!"
"No sitten mä lyön sua tohon."

Och jag har sån lust att kasta mig in i bråket och ropa att cykellampan faktiskt är MIN, att det är jag som köpt den på clas ohlson och jag har faktiskt kvitto. Men så minns jag att jag är 23.

Jag gläder mig åt att 3-åringen yttrade de kärleksfulla orden "Lissu kun sä olet mun rakas niin sä saat ny tiskata loput", och åt att 6-åringen delar min Don Rosa-fascination.

En av de bästa grejerna jag vet är att få vara moster. <3

Katekesen, hopla!

Idag har jag läst Katekesen från pärm till pärm, och det är faktiskt första gången fastän jag studerat teologi i fem år. Det är svårt att förstå varför jag inte gjort det tidigare, för Katekesen är både tunn och lättläst. Dessutom är den kärnan i den kristna tron, så man kan ju tänka sig att den är ett bra ställe att börja på om man är nyfiken på kristendom. I stället började jag med gymnasiets rellaböcker som fascinerade mig oerhört, för alla vackra bilder och djupa förklaringars skull. Jag hade inte ens en tanke på att läsa Katekesen, och varför skulle jag ens ha haft det? Det står ju inte "kristendomens grunder" på pärmen, vilket det kanske borde göra.

Jag har länge tänkt att Katekesen säkert är svår och tråkig, cirka femton kilometer från riktiga människors liv. Så fel jag hade. Katekesen är ju så vardagsnära. Biskop Eero Huovinen gör verkligen ett fint arbete i att förklara buden, trosbekännelsen och Fader vår på att människonära sätt. Det är lite pinsamt nästan att jag först nu inser att bud nummer åtta handlar om skitprat. Prata inte skit om andra människor, hur elementärt och vardagsnära är inte det? Och så svårt att följa.

Orsaken till att jag nu läst Katekesen är att jag behöver den som jämförelsematerial till min kandi, och därför är även mitt exemplar fullt av studieflags. B står för bekymmer jag hittat i boken (några riktigt allvarliga), och Ö för övertygelser, som den förstås är proppfull av (vissa mer övertygande än andra).

Har du läst katekesen? Eller ens rört vid den nån gång? Är  du lika begeistrad som jag?

Gåvor

Och plötsligt vaknar jag i Vasa, och minns luddigt dagen som var igår. Tågresan i sällskap av Bulgakovs galna värld. Den dåliga stämningen när jag anlände och inte fattade att dörren var olåst, att jag inte hade behövt ringa på. Den bättre stämningen när vi försökte ses för första gången på nytt. Hej. Pastan. Myset.

Och rayman origins. Ibland gör min pojkvän fina saker, som att komma ihåg att jag någon gång pratat om hur jag spelade Rayman för tio år sedan, om hur jag och min granne tyckte att det var det bästa spelet någonsin. Och att han sedan köper en ny version av spelet, bara så att jag ska få återuppleva det där. Och att han går med på att spela långsammare så att jag hinner lära mig efter hundra försök hur jag gör för att få Rayman att hoppa och slå neråt med kraft så att det kommer en ljusblixt (en kombination av tre knappar, så svårt). Och hejar på när jag lyckas.

En annan gång köpte han ett spel åt mig när jag hade svininfluensa.