Om du någon gång måste lämna allt.

Hej, kolla in det här bildspelet av Amelie Herbertson: Flyktfåglar . Definitivt värt två minuter av ditt liv.

Sen, om du har tre minuter till, kan du läsa en musikandakt jag höll i radion några veckor sedan. Men lyssna först till Sommaren 77 av Tomas Andersson Wij.

Sådär. Nu kan du läsa:

Det går ju inte att föreställa sig ens, hur hemskt det måste vara att tvingas lämna allt.

Inte att lämna det materiella överflödet; alla dessa prylar som vi säkert skulle må bra av att befrias ifrån. Jag menar att tvingas lämna det som ytterst är ens allt, alltet med stort A. Att tvingas lämna marken man står på, själva grunden för ens vardag. Tomas Andersson Wij sjunger i Sommaren 77 om ett barns möte med en vuxen kvinna som tvingats lämna just detta allt med stort A. Hon har lämnat sitt land, sitt hem, sin man. I sången har barnets familj tagit kvinnan till sitt hem, gömt henne, gett henne skydd. En kväll säger kvinnan åt barnet: glöm aldrig bort det här.

Och barnet lovar:

Om du någon gång måste lämna allt
då är mitt hem ditt hem
Om du någon gång måste lämna allt
då är mitt land ditt land

Det är ett stort löfte. Det kan kännas naivt och orealistiskt, men det rymmer ett stort djup.


Och löftet stannar inte där, i barnets självklarhet. När barnet blir vuxet tänker han tillbaka på kvinnan, undrar var hon finns nu. Han tänker på sitt överflöd, på att han har pengar och jobb. Nu han har så mycket mer än vad han hade som barn. Med fast beslutsamhet förnyar han löftet, och lovar därmed att alltid se människan bakom fenomenet.

Jag vet inte om jag är beredd att avge samma löfte.

Vågar jag faktiskt lova att mitt hem är ditt om du måste lämna allt? Ska jag vara ärlig så är mitt svar nej. Inte ännu. Men när jag lyssnar på Sommaren 77 så inspireras jag. Barnets löfte utmanar min fantasi, och sången skapar en verklighet där såna löften faktiskt är möjliga. Och jag kan välja att låta mig formas av det modiga löftet som ges. En dag kanske jag själv vågar lova, inte bara att mitt land är ditt land, utan även att mitt hem (min lilla lilla etta!) också är ditt hem.

Varje kris har ett mänskligt ansikte. Sommaren 77 inspirerar mig till att våga se det ansiktet – lite sådär som  snickaren från Nasaret en gång gjorde.




Bild härifrån.

Andaktssug?

Morgonens andrum är nog ett av de bästa jag hört. Och då är jag inte ens ett fan av Twilight.

Lyssna till Daniel Jakobsson som snackar vampyrer och törst genom att klicka här.

Så vackert språk, så lätt att lyssna till, så intressanta tankar.

..en kamp som varat sedan människans första dagar..

Om vågor och bilar.

Det är så mycket jag skulle vilja säga dessa dagar, men jag finner inte orden. Så jag låter min systers bild tala i stället:



Bild av Maija Hurme.

långsamheten

Jag sitter på tåg mot hemlig destination. Tänker att nu bannemej ska jag vara sådär passligt cool att jag uträttar nätrelaterade skrivuppgifter på tåågi. Men jag möts av långsamheten. Oj långsamheten. Minns ni att det var just såhär i tidernas begynnelse? Man samlade böcker, nagellack och små konstverk vid datorn, för allt tog en sån himla lång tid. En bilduppladdning, två minuter. En speluppladdning, 15. En konverastion på msn, forever. Men man hängde ändå där, för att allt med internet var så otroligt  infernaliskt häftigt. Den fascinationen har ebbat ut nu. I stället sitter jag här och perklar mig över att inget ges mig utan kamp. Fjärran är halvsekunders väntan. Nära är evighetens långsamma frustration. Och mozillas rapportering om fel vid sidhämtning.

de där loppisskjortorna

Det finns tre saker jag speciellt dras till på loppis: koftor, väskor, skjortor. De är så lätt att utreda om de är fynd eller inte. När jag grabbar tag i en kofta låter jag fingrarna göra en snabb analys av materialet på koftan, samtidigt som ögonen registrerar om färgen passar mitt liv. Samma med väskor; fingrarna kollar in vad materialet går för, medan ögonen bedömer estetiken och näsan tar ett snabbt sniff för att bedöma om väskan är bortom hopp. Och skjortorna har alltid behagliga mönster och färger, och materialet är nästan alltid på topp. Eftersom det sällan krävs mer än två euro för en skjorta så har jag samlat på mig en hel del av dem under åren.

Men vad gör man med skjortorna sen? Bra material och billighet räcker väl inte så långt? Skjortor är väl ganska ensidigt ändå, så... propra på något vis?
Fel! Man kan göra massor med loppisskjortorna! Ni tvekar, och jag förstår er, men jag ska visa att det går, vänta bara!

Först ut att proklamera loppisskjortornas värdighet är en slattrig sak från UFF:s eneurosdagar. Passformen är lite tveksam, den klarar sig inte på egen hand om vi säger som så. Den behöver ett bälte, en hög kjol, eller som här: en robust kofta. Vill man undvika känslan av tant och hellre upplever sig som en bohem kan man alltid slänga på lite krafsiga långsmycken. Voilá, loppisskjorta i användning!

Ps. Ett stort plus med skjortor vintertid är att de utgör ett bra skydd mot stickiga yllekoftor.Ds.

jeans va de

När man då insett att jeansindustrin suger märgen ur mänskligheten, vad gör man då?

Jo, man botaniserar i loppisdjungeln. Dessa mjukisar är fyndade på UFF:s en eurosdagar, mina lyckodagar nummer ett. Ursprungligen är de ljusa jeansen antagligen menade för kvinnor som väntade barn på tidigt 90-tal, för hela bakre midjan är ett enda stort tjockt gummiband och där magen ska rymmas finns lite extra tyg. Dessutom har att båda sidorna en proper knapprad som gör att midjan kan justeras vartefter magen växer. Det här kunde ju kännas som ett problem (när gravidmage saknas), men jag ser det hellre som en utmaning och viker ner kanten några gånger för att få byxorna att hållas uppe. Det är lite kråtigt, men döljs bra av en lång vit topp, som tyvärr är nyköp. Den gröna munkajackan däremot är en riktig långkörare, som jag haft ända sedan min syster tröttnade på den för några år sedan.

Det är väldigt lätt att dansa kvällsreggae i den här outfiten.

Bokfasta

Ända sen jag halkade in i kyrkan har jag funderat på bra fastor. Jag har inspirerats av vänners facebookfasta, kaffefasta, läsa-mera-bibelfasta, unna-dig-själv-ett-bad-i-veckanfasta.

Jag har alltid varit ivrig nån vecka före fastan börjar, tänkt att denna fasta ska bli livsförändrande. Men så kommer askonsdagen och jag inser att jag inte kommit på något bra och kul sätt att fasta. Då drar jag till med en snabb tanke om att jag ska tänka mer på min medmänniska och äta mindre karkki. Också händer det som alltid händer när man inte tänkt igenom saker ordentligt -det lämnar vid bara tanken.

Men i år. I år är jag inte ensam om att göra något åt min gudsrelation (ja det är det som fastan handlar om för mig). Nixpix. I år har min församling ordnat en bokcirkel med andliga övningar. Vi ska tillsammans läsa Owe Wikströms Att älska livet mer än dess mening, och göra andliga övningar varje dag. Sen ska vi träffas en gång i veckan och diskutera, dela, fundera och fira mässa. Jag tror det ligger något värdefullt i att få fasta i grupp. Då är det inte längre ensamma Liisa mot systemet, utan en själv- och världsförändrande gemenskap.

Här kommer dagens andliga övning:

Tänd ett ljus och betrakta det en längre stund. Låt lågan representera det lugn som läker.

Bara det. Inga stresspresskrav. Utan bara lugn. Läkande lugn dessutom.

Hoi fasta!

Oj om gymnasie-Liisa hade vetat.

Jag hade en vän på besök för lite söndagshäng. Vi snackade böcker, uppväxt och annat angeläget. Och vips har jag funnit en person att läsa Simone de Beauvoir samtidigt med. (Jag har försökt på egen hand men det går inte, Bövoaars betär flickon är så fast i sin kontext att det blir väldigt svårt för en 2000-tals tjej att förstå.) Det här gör mig så glad. Och jag tänker att oj om gymnasie-Liisa hade vetat att det här skulle hända. Hon vågade nog aldrig hoppas på en tillvaro där feminism är lika självklart som att Frida Kahlo är cool.

Men här är den.

Och så säger folk att gud inte hör bön.

Förtid.

Jag dök upp halvtimme innan högmässan började idag, och jag tror bestämt att det ska bli en ny vana. Att vara i förtid.

Varför?

För att slippa det dåliga samvetet över att andra tvingas vänta på mig. För att hinna andas och ställa in fokus på vad som ska hända. För att ha en lugn stund med en rolig syssla.

Ja, rolig syssla. Detta ska bli mitt medel till att faktiskt lyckas komma i tid till möten, föreläsningar, besökstider. Själva orsaken till att jag alltid försenar mig är att jag har en absurd tanke i bakhuvudet om att jag vill undvika dötid. Jag tänker intuitivt att förtid är dötid.

Men så behöver det ju inte vara.

Förtid kan nämligen också vara handarbetstid. Teckningstid. Dagbokstid. Meditationstid.

Livstid.

Det var så skönt att för en gångs skull inte komma inrusande under orgelpreludiets sista toner och svettigt flåsande bänka mig på första bästa plats (som ofta är långt bak, eller bakom en pelare). Att i stället lugnt få strosa in, plocka åt mig psalmbok och välja en plats som känns feng shui. Och hala fram dagboken och eftertänksamt skriva ner några rader om hur det känns att vara jag just idag. Det är fint.

Förtid är inte dötid. Förtid är livstid.

Ännu lite om hur bra det är utan internet hemma

När det kommer en sån där dag att man verkligen (alltså v e r k l i g e n) borde få saker gjorda. Då. Just då är det fenomenalt att det finns en plats där min dator inte kan hooka upp med några söta bloggar eller växla flörtiga blickar med facebook.

Idag har varit en sån dag då jag bara läst tråkiga metodböcker och skrivit upp allt viktigt. Jag har utvecklat en förmåga att knappra på tangenterna samtidigt som jag läser (alltså h e l t samtidigt. Jag är oerhört imponerad av mig själv.). Jag har endast tagit pauser för att göra mat och diska. Och spela kortspel på datorn. Jag hade glömt hur kung jag är på kungen.

Men i övrigt: avsaknad av internet hemma hos Liisa leder till..... Flitig Liisa.

People behind bars are not always serving drinks

Jag har varit med rätt länge i amnesty, ända sen en feissare i Vasa frågade om jag har tänkt på mänskliga rättigheter nån gång. Jag har fått frågan fast hur många gånger men alltid sprungit iväg och sagt sori mulla on kiire. Av någon konstig anledning (gissningar: det var en vacker sommardag, jag hade tid och han feissaren var rätt söt) sprang jag inte iväg just den där gången. Jag sa inte heller att

A) jag är fattig studerande,
B) jag ger redan pengar till välgörenhet när jag ger kollekt i kyrkan,
eller
C) jag vill inte bli störd utan äter gärna min glass i fred tack.

I stället sa jag go ahead. Och han pratade länge. Förklarade hur olika kampanjer faktiskt hjälper utsatta människogrupper. Visade bilder. Jag frågade frågor han inte kunde svara på, och trots att han inte kunde svara så sa jag ja. För fastän just den feissaren inte visste så mycket mer än vad han lärt sig på en veckoslutskurs, så vet jag att amnesty är en bra organisation. Det är viktigt för mig att stöda deras arbete för de mänskliga rättigheterna.

Så varför denna anekdot? Jo, för att man just nu kan stöda amnesty på ett lite roligt sätt. Man kan klicka här och beställa hem ett par supercoola leggings. Med texten people behind bars are not always serving drinks. Och sen när nån frågar kan man säga att jo med hjälp av just de här leggingsen är jag med och försvarar mänskliga rättigheter. Aj vadå? frågar de då. Jo, för det finns helt massor med människor som är oskyldigt fängslade, kan man svara. Och säga att Amnesty jobbar för att det inte ska vara så.

Tänk om du plötsligt en dag blev hämtad av polisen för att du skrivit nånting opassande på din blogg? Och kastades i fängelse utan rättegång. Och Gud vet vad som skulle hända dig där i fängelset.
Då skulle det säkert vara rätt skönt att veta att amnesty finns.

Och om man inte har en aning om hur man ska kombinera de där leggingsen så kan jag självklart hjälpa till. En stor tröja fast, som den här stora svarta loppiströjan på bilden. Och några halsdukar, ja de finns nog också på loppis. Och ett bälte till om det känns bra.

Go mänskliga rättigheter!

Skip around like calves

Jah!

Nu har jag lite mer koll på hur min sommar kommer att bli.

Och vägen verkar gå mig till mötes med kreisifrilansflum plus nånting seriöst som ger strukturer å cash. Och inspiration!

Just nu vet min tacksamhet inga gränser. Den bara springer runt där på fälten utan minsta aning om att bonden inte äger hela socknen.

(Och därmed är årets kvot för boskapsmetaforer förbrukad.)

En låt som väl beskriver min skip around like calves-fiilis: