Jag sitter på tågstationen i Tammerfors och väntar på mitt Åbotåg. Jag har varit en vecka i Österbotten (eller alltså i Maxmo, Vörå och Vasa, ni som inte vet något om Österbotten kan bra lära er några orter nu) och det har varit bra. Av en slump råkade en hel drös av syskonbarn och systrar var där samtidigt som jag, så det som skulle bli en graduskrivretreat blev något mycket roligare. Ett enda kalas.
Utan syskonbarn hade jag knappast fattat att det går att ro ut till Pungalot i oktober, i stället för att korva inomhus med nummer tre av Vampire Academy.
Utan dem hade jag inte påmints om vilket otroligt bra klätterträd jag växt upp med. På öns högsta punkt har en storm för länge sedan fått ett träd att falla mot en stor klippa. Perfekt.
Jag klättrade upp på en annan klippa och blev så här glad. Det var havet, det var roddbåtarna, det var syskonbarnen, mina syster, min pappa. Bra sällskap på upptäcktsfärd.
De här tuffa kidsen är så bra. Fastän de, precis som alla andra barn, kan vara tröttsamma ibland med sin piss-och-skit-humor, sin matvägran och sina besserwissertendenser. Ändå blir jag glad alltid när jag tänker på dem.
Min pappa är en fin morfar. Han tog hela slurven med på nätläggningsäventyr, bara en sån sak.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar