När kaos kommer

Jag kom på i dag att Ylva flyttar tillbaka till Åbo den här veckan. Jag är glad. Jag har väntat så länge, hela hösten. Det har känts som en evighet, men inte nu längre!

Ibland när jag kommer tillbaka till Åbo efter en vistelse på annan ort så tänker jag första hjälp-tanken.  Ni vet, det är sent och kallt och man är så trött för att det alltid är så efter en resa. Bussen har just släppt av en och då kommer tanken: om jag nu råkat tappa bort de tre heliga (nycklar, pengar, telefon) – vems dörr kan jag då knacka på?

Hela hösten har jag inte haft nån aning. Jag minns inte en enda portkod till någon vän eller bekant, och de flesta av mina närmaste vänner har flyttat bort. Jag har i huvudet gått genom den vännen, den vännen, den vännen? Bara för att märka att ingen finns här, eller så har jag aldrig varit hemma hos dem. Då har jag alltid tänkt på Ylva, för hon ska liksom vara här.

Snart kommer hon och han och då ska jag minsann hjälpa till att flytta och framför allt memorera deras portkod. Dit kan jag gå när kaos kommer.

Såna här gladkorvar var vi i augusti på den grekiska ön Tinos, där vi jobbade som stewards på en ekumenisk kvinnokonferens. Det påstods att vi såg likadana ut. Måste erkänna att Ylva sportar den där kepsen lite bättre än jag.

Edit: Det finns alltså tusen andra orsaker till att hennes flytt gör mig glad, inte bara det här med portkoden.