Dags att lyssna på Podsteiji!

Nu äntligen är mitt och Alfreds podsamtal uppe, och som jag föga ödmjukt skrev på facebook: Vi hade ett så sjujävulskt bra samtal att alla nog måste lyssna. Om konsumtionskritik mest, men också om att kombinera kreativitet med överlevnad.

Här lyssnar du.

PS. Den uppmärksamme noterar att jag har samma tröja på bilden som i min bloggheader. Den är bäst. Den uppmärksamme noterar också porslinsmålningen av Lenin.

När kaos kommer

Jag kom på i dag att Ylva flyttar tillbaka till Åbo den här veckan. Jag är glad. Jag har väntat så länge, hela hösten. Det har känts som en evighet, men inte nu längre!

Ibland när jag kommer tillbaka till Åbo efter en vistelse på annan ort så tänker jag första hjälp-tanken.  Ni vet, det är sent och kallt och man är så trött för att det alltid är så efter en resa. Bussen har just släppt av en och då kommer tanken: om jag nu råkat tappa bort de tre heliga (nycklar, pengar, telefon) – vems dörr kan jag då knacka på?

Hela hösten har jag inte haft nån aning. Jag minns inte en enda portkod till någon vän eller bekant, och de flesta av mina närmaste vänner har flyttat bort. Jag har i huvudet gått genom den vännen, den vännen, den vännen? Bara för att märka att ingen finns här, eller så har jag aldrig varit hemma hos dem. Då har jag alltid tänkt på Ylva, för hon ska liksom vara här.

Snart kommer hon och han och då ska jag minsann hjälpa till att flytta och framför allt memorera deras portkod. Dit kan jag gå när kaos kommer.

Såna här gladkorvar var vi i augusti på den grekiska ön Tinos, där vi jobbade som stewards på en ekumenisk kvinnokonferens. Det påstods att vi såg likadana ut. Måste erkänna att Ylva sportar den där kepsen lite bättre än jag.

Edit: Det finns alltså tusen andra orsaker till att hennes flytt gör mig glad, inte bara det här med portkoden.

Återhämtning

Oj hoho, vilket hålligång mitt liv varit på sistone. Jag har varit till maxmo, firat födis två gånger, hängt på extra körövningar, danstimmar, bussar, gått på opera. Besökt min pojkvän, skrivit gradu, skrivit på en text för Astra (som äntligen blev klar i dag, hurra hurra I feel like singing and dancing).

Mitt i allt detta har min egna tid alltför lätt makat på sig. Den där tiden jag behöver för att varva ner och må bra. Då när jag gör mat i lugn och ro (i stället för att bara äta en halv fetaost och en banan, fantastisk kombo i och för sig), lyssnar på podcasts och plockar i mitt hem. Då när jag ser på McLeods daughters och reparerar kläder. När jag ligger på sängen med fötterna upp mot väggen och läser kunnon deep shitti alltså Vampire Academy.

Jag tror det får bli så i kväll.

Högstadiet och tillbaka

Jag var på högstadiets klassträff i Vörå förra helgen. Det är tio år sedan jag gick i nian. Det är helt absurdt hur nervös jag var före träffen, jättekonstigt eftersom jag mest av allt egentligen var nyfiken. Det måste vara nån sorts transporterad nervositet, alltså en nervositet som infann sig varje dag i högstadiet (ska jag våga gå genom elevutrymmet? Tänk om jag glömt stänga gylfen eller har vessapapper på skorna?) och som nu på nåt sätt transporterades tillbaka till min kropp inför att jag skulle träffa de här människorna.

Men jag hade sån tur när jag kom dit. Just när jag tagit av mig kappan och kände enormt motstånd för att gå in i restaurangen kom Fredrik in genom ytterdörren. Min Fredrik, mitt ex, min vän. Jag blev lugn. Och sen bara rullade det på. Trevliga människor avlöste varandra. Tänk att alla blivit så trevliga, så intressanta. Så skönt att få uppdatera bilden vi har av varandra. Det är inte schyst att i evigheter koppla till bilder av hormonstinna tonåringar när man hör någon högstadiemänniskas namn. Vi har gått vidare.

Hade det inte varit för att jag behövde köra hem medan jag ännu var vaken skulle jag ha kunnat stanna så mycket längre, och bara prata med folk. För det verkade verkligen som att det blivit folk av oss.

Jag älskar den här bilden som Cessi* knäppte. Ett hav av rutiga skjortor, en kulturtant (jag), en småbarnsmamma (min fina Jenny), en kärnkraftsfysiker (Magnus) och en it-ingenjör med själ och hjärta (Fredrik). Jag hade det så bra med mina gamla homies, satt bara och myste.


*Hon har föresten en jättebra blogg om etisk hästhantering.

Minusgrader in da house

Jag sov hela natten i yllekalsonger, långärmad tröja och tjock tjock halsduk. Under tre täcken. Jag bor i ett gammalt stenhus som inte riktigt kommit igång med uppvärmningen ännu, dessutom drar det en del från fönstren och vädringsluckorna.

När jag vaknade och kände det kalla draget mot ansiktet visste jag: i dag ska svarta kashmirklänningen fram. Och mina allra varmaste skor: mina danska duckfeet. 

Klänningen är mitt nästdyraste plagg någonsin och verkligen inget jag kunde köpa idag när jag lever på besparingar och bostadsbidrag. Men det fanns en tid när jag hade lön, och när min arbetsplats fanns bredvid en kashmirbutik. Märket är finska Arela som skapar tidlösa plagg och tänker på produktionen. (Tänker. Det betyder att min klänning är gjord i Kina men att företaget nu flyttat produktionen till Europa eftersom de tyckte det var för svårt att garantera att produktionen gick rätt till där borta. Eller så sa expediten i alla fall när jag frågade.)

Skorna gör mig glad, trots att det tar evigheter att gå in dem och göra dem så mjuka och följsamma och fina som jag vet att de kan bli. De är producerade i Danmark av naturgarvat skandinaviskt läder. De är varma, bekväma och lär hålla i evigheter. 

Och nej, jag är inte sponsrad, men ville dela med mig av min vinteröverlevnad.

Hälsning från Anonym

Jag fick just en kommentar från en snäll Anonym till Mina första dagar med Fairphone-inlägget:

"Hej! Tänkte bara slänga in en kommentar om att det går att få sin Fairphone inom 4 dagar från beställning nu! Jag beställde min söndag kväll och hade den i handen torsdag morgon (med DHL). Så om folk vill köpa så passa på när den finns i lager :)"

Good to know, tack!

Podsteiji

Medan jag var i Maxmo passade vi på att spela in ett Podsteiji-avsnitt med Alfred. Vi har känt varandra sen han var sjutton och jag sexton. Jag tror att jag ofta varit den som skrattat högst på hans humorshower medan han varit den som hejat på när jag tvekat med att publicera texter. Han är en vän som jag vågar bli arg och irriterad på utan att behöva vara rädd för att förstöra vänskapen. Vi e kaveris som inte setts på evigheter, och vårt podsamtal blev mycket personligare och djupare än jag tänkt mig. (Om inte Alfred bestämmer sig för att klippa bort all kunnon deep shitti som jag häver ur mig.)

Snart borde podden finnas här, i väntan på det kan du lyssna på alla andra bra poddar som han redan spelat in. Jär e, jär e.

Syskonbarn i mitt hjärta.

Jag sitter på tågstationen i Tammerfors  och väntar på mitt Åbotåg. Jag har varit en vecka i Österbotten (eller alltså i Maxmo, Vörå och Vasa, ni som inte vet något om Österbotten kan bra lära er några orter nu) och det har varit bra. Av en slump råkade en hel drös av syskonbarn och systrar var där samtidigt som jag, så det som skulle bli en graduskrivretreat blev något mycket roligare. Ett enda kalas.

Utan syskonbarn hade jag knappast fattat att det går att ro ut till Pungalot i oktober, i stället för att korva inomhus med nummer tre av Vampire Academy.

Utan dem hade jag inte påmints om vilket otroligt bra klätterträd jag växt upp med. På öns högsta punkt har en storm för länge sedan fått ett träd att falla mot en stor klippa. Perfekt.

Jag klättrade upp på en annan klippa och blev så här glad. Det var havet, det var roddbåtarna, det var syskonbarnen, mina syster, min pappa. Bra sällskap på upptäcktsfärd.

De här tuffa kidsen är så bra. Fastän de, precis som alla andra barn, kan vara tröttsamma ibland med sin piss-och-skit-humor, sin matvägran och sina besserwissertendenser. Ändå blir jag glad alltid när jag tänker på dem.

Min pappa är en fin morfar. Han tog hela slurven med på nätläggningsäventyr, bara en sån sak.

Frilansa för Jesus

Peppe Öhman skrev för ett tag sedan om frilansarlönen. Hon lyfter fram detta med att frilansare ofta förväntas jobba gratis och nöja sig med att få "synlighet" i stället för pengar.

Jag har den senaste månaden några gånger råkat ut för en lite annorlunda variant av detta. Inte en förväntning att jobba för synlighet, alkohol eller en middag, utan om att jobba gratis för att jag har en tro. Jag har svårt att bestämma mig för hur jag ska förhålla mig till detta.

Ett. Det är verkligen jättekul att bli tillfrågad att skriva en text till ett kristet sammanhang. Det är en stor ära att någon tänkt på mig när de velat ha en bra text som anknyter till kristendom, konsumtion eller ekologi.

Två. Jag tror på frivilligarbete och jag gör gärna gratis arbetsinsatser för en god sak, speciellt om det är ett sammanhang som också i övrigt rullar med frivilliga krafter.

Men. Tre. Jag är också en människa med 24-timmars dygn och heltidssysselsättning. Den tid jag lägger på att frilansa för Jesus ska tas någonstans ifrån. Antagligen från mina kvällar, helger eller nätter. Från mina relationer, från mitt välmående. Kanske till och med från min gudsrelation.

Så jag vet inte. Min frilansarsjäl ropar "jobba aldrig gratis" medan mitt världsförbättrarhjärta gärna gör saker för det högre goda, för något annat än pengar. För passionen till ämnet. Men ja, a girl has got to eat.

I mina aktuella fall blev prioriteringen den att jag kan göra gratisjobb för det sammanhang som står mig närmast, och tackade vänligt nej till en annan part som inte står mig lika nära.

Hur tänker ni? Problemet finns säkert också i andra ideella organisationer än kyrkan.

OMG

Jag stekte just tjocka halloumiskivor i vitlök och rapsolja och det tänker jag från och med nu aldrig sluta göra. Se det som ett löfte eller en varning, beroende på var du står politiskt i förhållande till vitlöken och beroende på om det finns en chans att jag någon gång ska göra mat åt dig.

Freak out!

Hej dudes, jag såg just den bästa dokumentären på länge. Freak out! finns på Arenan i några veckor till och om du ens lite någon gång tröttnat på vårt konsumistiska liv så tror jag du kommer gilla den. Den handlar om hippies, men inte de på 1960-talet i USA, utan om ett gäng medelklassungdomar som levde rövare helt i början av 1900-talet, i Schweiz. Med leva rövare menar jag att de startade ett kollektiv där feminism, vegetarianism, pacifism och fri kärlek var nyckelord. Det var uttryckligen en rörelse mot konsumtion.

Förutom att angripa ett sjukt intressant tema så är dokumentären gjord på ett sätt jag aldrig sett förr. Gamla bilder från seklets början får liv på ett lågmält och småmagiskt sätt.  

Ett klick på bilden för dig till källan.

PS. Första gången jag hörde om denna sekelskiftes hippierörelse var i radioprogrammet Stil i P1, som berättade om Karin Larsson som var tidigt ute med att reagera mot tunga möbler, mörka färger och allmän inskränkthet. Kan ha varit en av de första som hämtade pizzan till Sverige. Ett utmärkt avsnitt, jag tror jag ska ta och lyssna på det igen snart. Här kan ni alltså lyssna på det.

När stjärnorna korsar varandra rätt

Jag har sparat på ett päron i några dagar nu. Igår köpte jag en getost. Dessutom finns det lite pecan-nötter i mitt skåp. 

Jag tänkte på den här kombon när jag vaknade i morse. Jag tänkte på den medan jag gjorde frukost, medan jag dammsög, medan jag tog på mig ytterjackan och cyklade iväg på skrivdejt. Jag tog en paus i tanken medan jag betalade för mitt te och medan jag pratade med Martina. Sen återkom tanken på mitt perfekt mogna päron när jag började skriva på min text. Vi satt några timmar och skrev, och tankarna hittade alltid sin väg tillbaka till det gryniga päronet, den syrliga getosten eller den lite bittra pecan-nöten.

Efter skrivdejten dammsög jag klart mitt hem, organiserade en massa skit som bara drällde runt. Jag åt lunch, jag tog en nap. Jag tror faktiskt jag glömde bort päronet i några timmar.

Sen ville jag se på McLeods. Och mindes.

Jag skivade andäktigt mitt päron i jämna skivor, placerade dem på ett fat. Kniven klibbade fast lite när jag skivade getosten men annars gick det hela väldigt smidigt. Nötterna trillade lite hit och dit över tallriken, det var verkligen en perfekt syn.

Ibland faller allt bara på sin plats.

Tre bra!

Whoppaa, det är mycket bra grejer på gång nu:

Jag har fått ett freakin' forskarrum att skriva gradu i. Alltså ett rum med en dörr och ett skrivbord och två andra personer. Det är fabulous även om jag ibland hör folk som sjunger eller spelar piano eller vrålar (?) i vårt kafferum som är på andra sidan väggen och då är det lite svårt att läsa på om världsekonomin. Men annars fab.

Jag har ingått en tävling med en studiekompis. Den av oss som först blir klar med sin gradu (han) eller blivit klar med sina två första kapitel till gradun (jag) blir korad vinnare. Och man (jag) vinner inte bara någon mesig ära och berömmelse, utan en månads netflix! Jag är så taggad. Men den här tävlingen tar ju verkligen tid, det innebär att jag faktiskt sitter och studerar på dagarna.

Jag har startat ett feministiskt nätverk i Åbo. Vi hade vår första träff i måndags och det var helt smashing fantastiskt. Om du känner att du är feminist och att du finns i Åbo, säg hepp här i kommentarerna så ska jag lägga med dig i facebookgruppen. (Den är hemlig än så länge, vet inte varför, men det är lite som en bebis, jag vill att den ska ha fått lära sig ett och annat innan omvärlden får bedöma den.) Nätverket är helt gratis och du väljer själv hur mycket av din tid den tar. Men om du längtar efter att prata feminism utan att för en gångs skull behöva förklara vad ordet faktiskt betyder så är det här forumet för dig!

Det är så bra grejer på gång att  ett orosmoln som hängt med i några veckor har krympt. Det är fortfarande där, men inte så övergripande hotfullt som tidigare. Score.

I dessa soffor satt vi i måndags helt casually och diskuterade Beyonke och Emma Watson som om ingenting hade hänt.