(Text om varför jag ville börja blogga om kläder på min gamla blogg morgonminuterna.)
Jag har länge drömt om att skapa en outfitblogg, men nyttighetens och rationalitetens spöke har sagt buu åt mina planer. Spöket har fladdrat till med aijabaija-fingret och sagt att det är ytligt och egenkärt att visa upp vilka kläder jag lyckats kombinera idag.
Men nu får spöket se sig i fållen, för jag vill starta något nytt. Jag vill skapa en blogg som gör mig glad, som fokuserar på den stund i vardagen då jag är som kreativast: de morgonminuter jag står framför klädskåpet och funderar på klädval.
Jag har en viktig grundkänsla, en känsla som ibland är mitt enda gudsbevis: Att det är ett under att jag orkar klä på mig varje morgon. Det är ett under att den lilla kreativa lågan dyker upp och utmanar min morgonstela kropp och min livströtthet. Den kreativa lågan startar min dag, och ger den mening. Lågan säger att det visst är viktigt att jag finns till, för jag kan ju dra på mig de där gamla jeansen jag fick av en kompis och ta den där sköna långa vita toppen och en liten söt kofta till, och kanske ett par dinglande örhängen. Det smutsiga håret är ingen livsstopper, för jag har ju den där mysiga blårandiga mössan. Färdig. Och vid liv.
Jag tror inte att mitt sätt att klä mig är hundra gånger bättre än andras och därför måste visas upp, så att andra kan säga wow. Men det händer att jag får till det. Det händer att jag känner ett ”där satt den”. Det är de stunderna jag vill dokumentera. Det är stunder av stolthet, av barnslig glädje över den helhet jag lyckats matcha ihop.
Det finns många olika sätt att göra en outfitblogg. Jag vill vara en etapp på vägen bort från slit- och slängsamhället. Jag vill vurma för kvalitet framom glittrig massproduktion, för återvinning framom billiga sladdertoppar från H&M. Dessutom vill jag vara en människa som bryr sig om den som gjort mina kläder. Jag vill inte understöda ett system som suger märgen ur folk.
Då var det sagt. Nu är det bara att leva upp till de förväntningar jag skapat hos er. Nu kan jag inte längre slöshoppa oetiskt, för ni där ute har koll på mig.
Jättebra. Och skönt.
Jag har länge drömt om att skapa en outfitblogg, men nyttighetens och rationalitetens spöke har sagt buu åt mina planer. Spöket har fladdrat till med aijabaija-fingret och sagt att det är ytligt och egenkärt att visa upp vilka kläder jag lyckats kombinera idag.
Men nu får spöket se sig i fållen, för jag vill starta något nytt. Jag vill skapa en blogg som gör mig glad, som fokuserar på den stund i vardagen då jag är som kreativast: de morgonminuter jag står framför klädskåpet och funderar på klädval.
Jag har en viktig grundkänsla, en känsla som ibland är mitt enda gudsbevis: Att det är ett under att jag orkar klä på mig varje morgon. Det är ett under att den lilla kreativa lågan dyker upp och utmanar min morgonstela kropp och min livströtthet. Den kreativa lågan startar min dag, och ger den mening. Lågan säger att det visst är viktigt att jag finns till, för jag kan ju dra på mig de där gamla jeansen jag fick av en kompis och ta den där sköna långa vita toppen och en liten söt kofta till, och kanske ett par dinglande örhängen. Det smutsiga håret är ingen livsstopper, för jag har ju den där mysiga blårandiga mössan. Färdig. Och vid liv.
Jag tror inte att mitt sätt att klä mig är hundra gånger bättre än andras och därför måste visas upp, så att andra kan säga wow. Men det händer att jag får till det. Det händer att jag känner ett ”där satt den”. Det är de stunderna jag vill dokumentera. Det är stunder av stolthet, av barnslig glädje över den helhet jag lyckats matcha ihop.
Det finns många olika sätt att göra en outfitblogg. Jag vill vara en etapp på vägen bort från slit- och slängsamhället. Jag vill vurma för kvalitet framom glittrig massproduktion, för återvinning framom billiga sladdertoppar från H&M. Dessutom vill jag vara en människa som bryr sig om den som gjort mina kläder. Jag vill inte understöda ett system som suger märgen ur folk.
Då var det sagt. Nu är det bara att leva upp till de förväntningar jag skapat hos er. Nu kan jag inte längre slöshoppa oetiskt, för ni där ute har koll på mig.
Jättebra. Och skönt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar