En kanna kaunaa enään

I dag blir jag glad av Aurora och hennes knäppa musikvideo.

Så himla intressant och roligt

Apropå den-blomstertid-i-skolan-debatten: Jag är så himla glad åt att det fanns religiösa inslag i min grundskola.

Jag kommer inte från en superkristen familj, utan från en ganska vanlig folkkyrklig familj (ni vet, medlemskap, dop, vigslar, begravningar och så lite julkyrka däremellan). Ingen chans att någon hemma skulle gett mig ord för gudomlig tröst eller himlasnuddande tacksamhet. Jag gick inte i söndagsskola, så utan skolans Jesusinfo hade jag kunnat leva länge utan kunskap om den person vars födelse vår tideräkning startar ifrån, vars liv präglat vår kultur så mycket. Jag upplevde aldrig religionen som tvång, utan som en naturlig del av saker som det är bra att lära sig om man ska vara människa.

En vän från Sverige förfärades över att barnen i Finland tvingas spela upp julevangeliet på skolors och dagisars julfester. Det lät verkligen hemskt med hennes ord. Men jag som femåring tyckte det var så himla roligt, att få en prick målad på näsan och ett fårskinn, att få vara precis ett sådant gulligt får som jag tidigare sett de äldre barnen få vara. Och det fanns något heligt i att det upprepades varje jul, att det fanns en chans att få nya roller i skådespelet, att få leva sig in nya perspektiv. Och som barn tyckte jag att det var så himla vettigt att börja julfesten med en jultablå. Det är ju där julen börjar liksom.

Och bordsbön. iJesunamntillbordsvigårvälsignaGuddenmatvifår. SOM jag har funderade på den i skolan. Varför läser vi den medan vi står och inte när vi går? Vad betyder det ens att gå i Jesu namn? Och ordet välsigna lät så fint att till och med blodbröd fick ett skimmer över sig. Men utöver orden var det stämningen jag gillade, att det fanns en tydlig markör mellan buset i matkön och själva måltiden. Att vi alla läste en kort ramsa tillsammans, att vi stannade upp och tog det lugnt. Och att alla faktiskt respekterade stunden. Som vuxen vill jag fortsätta stanna upp innan jag äter, och tar mig ofta en stund där jag tackar för att jag också i dag faktiskt har mat på mitt fat. Det inte är en självklarhet. I dag är bordsbön den bön jag ber mest frekvent (som god tvåa kommer hjälp och fenomenal trea nej nu får DU ta hand om det här).

Så, ville bara säga det: att religionen i skolan faktiskt gav väldigt mycket åt mig som tämligen icke-religiöst barn. Det utesluter ju förstås inte att religion i skolan lett till traumatiska upplevelser för andra. De berättelserna behöver vi också få höra.

Instagram

Fastän jag fastar från instagram är jag inte helt borta från appen. Via mitt jobb har jag tillgång till kyrkans instagramkonto ev_luth_kyrkan och tillsammans med tre fina kolleger instagrammar vi ekotips under fastan.

Maria bebådelsedagen till ära instagrammade jag om mens.

SNAKK:s stillista

Jag vill göra allt Linn gör och således nappar också jag på denna lista, kan mycket väl hända att det är första blogglistan evör jag gör!

Min stil i tre ord: 90-tal, bekväm, rolig.

Det här plagget skulle aldrig komma nära min kropp:  Jag är den som i något skede klär mig i allt. Bara rätt tid och stund infaller så virar jag in min kropp i plagg jag tidigare tyckte var fula. Men just nu är det väldigt osannolikt att jag tar på mig en onepiece, eller en axelbandslös brudklänning.

Just nu har jag på mig: två par leggings, blå benvärmare från loppis, äckliga syntetstrumpor och min allra dyraste tröja någonsin: en ljusgrå kashmirhuppari.

Det här är en bild på mig när jag kände mig bekväm: 

En fredagsoutfit. Ett tvåeurosfynd från UFF, sydde in och knöt en knut. Blev nöjd. Har också så småningom börjat bli klar med att gå in mina Duckfeet, de känns inte så klumpiga längre.

Va fasen, jag hittade en till bekväm outfit:

Mina bästa loppisgraviditetsjeans, som jag varit tvungen att sy in flera knappar på, så att de inte ska trilla av min icke-gravida mage. Min favoritgråa tröja från loppis. Ett favorit-taizékors.Verkar vara nyfriserad också. Fiilis.

Det här är en bild på mig för länge sedan:

Sommaren 2009. Något helt annat än i dag.

Jag känner mig allra snyggast i: Enkla plagg, med intressant skärning. Typ en svart trikåklänning med långa ärmar, v-ringning och en påsaktig fåll med fickor. Och en randig tröja med stor halsringning och A-linjad siluett.

Mitt favoritplagg just nu: En svart bastopp i stadig trikå från ginatricot som jag fick av Riikka när vi var i Indien 2012. Den är så himla bra.

Min stil hemma med tre ord: Heh, just nu bor jag i ett hem som inte är mitt, men stilen är denna: Vitt, avskalat,  lite bohemt. Väldigt vackert, men efter en månad med dessa vita väggar, vita soffa, vita gardiner höll jag på att bli riktigt deppig. Hittade rosa gardiner på loppis och tycker mig ha räddat situationen.

Jag skulle aldrig inreda med: fejk-trämöbler. Låter väldigt snobbigt, men jag får obehaglig hudpirr när jag betraktar möbler av faner med en såndär plastyta med ljust trämönster fastklistrad på ytan. Jag har också väldigt svårt med färgen ljusblå, och föremål som inte fyller en funktion.

Pryl jag suktar efter: En stoooor krukväxt, gärna en kultapalmu (som jag köpte åt min syster i inflyttningsgåva nån vecka sedan, det var förvånande hur självklart BRA det kändes att ge bort något en verkligen suktar efter själv, att ha egen garanti på att presenten är bra).

Mitt bästa stylingtips: Rensa bort allt som inte är vackert eller i användning. Försök möblera så att det första du ser när du kommer hem är något vilsamt, typ en soffa. Det gjorde susen i mitt hem.

Min favoritplats hemma: Soffan, eller sängen. Den här lägenheten har världens största säng med världens bästa madrass. Har aldrig förr sovit så här gott. (Eller jo det har jag, sover alltid som le stock, men vet inget annat sätt att beskriva hur bra sängen är.)

Mitt problemhörn hemma: Köket. Det är så litet att det inte går att vara två där. Dessutom saknas taklampa. Det är alltid väldigt mörkt, ibland ser jag inte löken jag skär.

Digikladdfastan

Jag började årets fasta med att öppna ett paket med den här varelsen inuti. En extern hårdskiva. Den är tom än så länge, men den ska fyllas så småningom. Väldigt selektivt. Bara utvalda dokument, bara utvalda bilder. Väldigt organiserat tänker jag mig. Jag får positiv gåshud bara jag tänker på det, hur väl organiserat allt ska vara på den här. Alla bilder, alla texter. På radin.

En annan sak jag gjorde på askonsdagen var att ta bort facebook från min telefon. Avinstallera. Gud så skönt. Jag gömde också bort instagram, och tillåter mig bara att kika in på era fina bilder på söndagarna. Det är också skönt. Det tar inte längre en halvtimme för mig att stiga upp på morgnarna, när jag inte längre lämnar och segar i instagramstirr. (I stället har jag blivit väldigt intresserad av min väderapp, ni kan inte ana hur bra koll jag har på vädret dessa dagar.)

Så vad handlar det här om? 

Jag fastar från digitalt kladd. Jag fastar till mera feng shui i mitt medvetande. Min översvallande digitala egendom gör mig less, hämmar min kreativitet (vem orkar fota när en vet att det bara försvinner i ett stort kladdigt surr av bilder och mappar? Vem orkar skriva längre projekt när allt bara är rådd?). Jag vill sopa rent.

Hittills går det så där. Det är inte så lockande att sätta sig vid datorn och rensa. Jag har faktiskt inte rensat alls ännu. Men jag har hopp, jag tror jag kommer ta tag i saker snart.

Jag vet inte om det här är en så väldigt religiös fasta. Jag vet inte om jag har mera tid för Gud för att jag avstår från digitalt kladd. Men jag känner mig lugnare när min telefon inte hela tiden berättar åt mig att någon gillat något på facebook. Det är skönt att själv kunna bestämma när jag går in på facebook. Det är också skönt att göra annat än instagramma medan jag sitter på bussen. Iaktta min omgivning, tjuvlyssna på de finlandssvenska damerna som åker till Drumssssö, läsa bok, stiga upp och ge min plats när jag ser att nån annan behöver den mer än jag. Det är så mycket som går en förbi när en är uppkopplad hela tiden.

I dag är det lätt att vårda relationerna till dem man är fysiskt långt borta från, men det har blivit svårare att vara närvarande i relationerna till dem som sitter vid samma bord. Jag vill bli bättre på närvaro. 

Årets fasta handlar om

I dag beställde jag hem en extern hårddisk, något jag tänkt göra i kanske fyra år nu. Att jag äntligen fick tummen ur berodde dels på att jag fått lön, men allra mest på att fastan börjar på onsdag.

Jag har gått runt och korvat mig i evigheter, men nu verkar det som att jag kommit på ett sätt att fasta som behövs i mitt liv just nu. Oh-lala. Jag tror årets fasta får heta Digikladdfasta och har ni riktigt tur så berättar jag mera om den snart.

Men det handlar lite om det här: Rowdy kittens: My adventures in digital downsizing

My Mad Fat Diary

Oj herreje vilken bra teveserie jag snubblade över när Arenan vägrade visa fler McLeods Daughters-avsnitt åt mig: My Mad Fat Diary. Alla sex avsnitt finns på arenan nu.

Tonårsangst, 90-tal, övervikt, mentalsjukhus, BRA PSYKOLOG, oasis, strong female lead och ja, sa jag 90-tal? Jag hade glömt hur världen utan vardagsinternet var. Men just så där. Och jag saknar faktiskt lite. (och blir inspirerad till att internetfasta nästa vecka när fastan kör igång)

bild härifrån

bild härifrån

bild

bild

gif härifrån

gif

Bättre på helg.

Saker jag funderar på just nu:

- varför det regnar i februari
- varför jag och gospel inte funkar
- varför jag så lätt får angst när det blir helg

Det är ju skönt att lägga stopp på arbetet och i stället vila. Men det är i vilan jag velar. Hur vilar jag bäst? Hur vilar jag? Ska jag börja ett syprojekt, ska jag dammsuga. Ska jag åka in till stan och göra något, men vad när hur varför. Helgen är så kort dessutom, tiden räcker inte till för lyckliga aktiviteter. Tider springer iväg medan man tar sovmorgon, medan man funderar på frukost. Plötsligt är det för sent att göra något och så blir det bara angst av alltihopa.

Jag behöver bli bättre på helg.

En kos blanka ögon

Den här veckan har jag ätit kött två gånger, båda gångerna av misstag.

Första gången handlade om ugnslåda i jobbmatsalen som jag trodde var grönsaksgratäng med sojabitar i. I munnen visade sig sojabitarna vara kyckling.

Andra gången var i samma kala jobbmatsal, men vid salladsbuffén. En potatissallad låg sida vid sida med paprikabitar, tomatklyftor och strimlad kål. Den såg ut som en helt vanlig potatissallad, med gräddfil och så där. I munnen visade det sig att någon gömt köttbullsbitar i salladen.

Va saakeli alltså. Hur kan det vara okej att lägga kött i sallad utan att skriva en stooooor varningslapp?

Men efter aggressionen kom den större insikten medan jag tuggade de sega kycklingbitarna och gummiköttbullarna (för klart som korvspad att jag åt upp allt på tallriken ändå, är tydligen väluppfostrad och medveten om problematiken i att slänga mat).

Insikten var att det faktiskt känns riktigt obehagligt att äta kött. Att mellan tänderna mala en massa som någon gång varit levande. Haft ögon och fötter, luktsinne och kisibrått.

Min vegetarianism har sakta ändrat karaktär. Det handlar inte längre bara om att få ner den ohållbara köttkonsumtionen och leva i solidaritet med den stora delen av världen som inte kan äta kött varje dag. Det handlar allt mer om att undra om djur verkligen är någonting som människor ska äta. Att tänka på en kos blanka mörka ögon och inse att den är ett du.

Lite vilse

Vid årsskiftet tänkte jag skriva en årssummering hit till bloggen. Tänkte att den skulle bli den intressantaste hittills, eftersom så himla mycket hände år 2013. Jag bodde i tre olika städer till exempel. Hade två olika pojkvänner, besökte fem olika vårdinrättningar och blev del av en fantastisk feministisk studiecirkel.

Efter det blogginlägget skulle jag ge er en summering av hur det gick att shoppingfasta ett helt freaking år. Jag byggde upp det blogginlägget i huvudet: jag skulle berätta att det gått hur bra som helst att vara shoppingfri i ett år, att svårigheterna egentligen började när jag fick börja köpa kläder igen. Jag ville verkligen berätta om allt som shoppingfastan lärt mig, men så blev det en prestation av saken. Precis som med årssummeringen.

Så blev mina planerade inlägg någon sorts blockeringar som hindrade andra intressanta inlägg från att dyka upp här. Så nu har jag avverkat dem i racerfart i stället. Har ni frågor om shoppingfastan så är det bara att fråga, jag svarar gärna.

Det känns som att bloggandets väsen har ändrat de senaste åren. Det är inte längre självklart att skriva personligt, för vad är egentligen poängen med att berätta för er om utbrändhet, hälsoproblem och vad jag lärt mig om kärlek under året som gick? Räcker det inte att jag får prata om sånt med dem som står mig närmast?

Bloggen har också blivit någon sorts cv för mig, och jag ogillar den tanken. Det tar bort spontaniteten från bloggandet, att behöva tänka att någon framtida arbetsgivare ska komma in hit och se hur himla bra/pinsamt jag skriver. Tänk om det var en framtida arbetsgivare som tyckte att mitt inlägg om McLeods Daughters var konstigt? Shitshitshit.

Jag är visst lite vilse i bloggandet. Men tänker införa mera spontanitet så kanske det blir bra igen.

Estetik

Jag har varit riktigt uslig på att uppdatera den här bloggen, sori sori sori. Jag har tänkt en massa på olika inlägg, haft visioner för en massa allt men det har bara inte blivit av. Men massor har ändå hänt sedan senast, bland annat har jag fått jobb (galet galet galet). Och för första gången någonsin har jag fått blogga på arbetstid. Det blev en text om att själv bestämma vad man tycker är snyggt: Välj din egen estetik

Vetja he!

Det där med de tusen orden

Den här mannen har jag förälskat mig i. Ni ser ju varför.


(Foto från Elna Rombergs Facebook)