Skärtorsdag, sammanfattningsdag

Nu vänner börjar fastan lida mot sitt slut, och med bara fyra dagar kvar av totala 47 sammanfattar jag nu vad jag lärt mig av att leva på hälften mindre pengar än vanligt:

• Veckohandla är hejsan. Att handla på mätt mage med inköpslista vinner 5-0 mot att handla trött och hungrig utan inköpslista. Det är otroligt skönt att kunna gå raka vägen hem efter en studiedag och veta att där finns allt jag behöver den här veckan, dessutom är det billigare i längden.
• Att låta konsumtion ta tid skalar bort onödiga inköp. Under fastan har jag många gånger tänkt "det där ska jag köpa sen när fastan tar slut", men nu kommer jag inte längre ihåg vad det var som var så viktigt att köpa, alltså kan det inte ha varit så viktigt trots allt. De enda saker som står sig kvar i minnet är en symaskin och en "groddningslåda", och båda känns som långsiktiga investeringar. 
• Brödbak är en njutning. Man kan lyssna på en bra podcast medan man knådar, och slänger man in bröden i frysen har man färskt bröd varje morgon. Man får själv bestämma mängden rågmjöl, och slänga i lite sojakross om man vill ha proteinrikt bröd. Och helt sjukt billigt är det.
• Det finns värre saker än att ha constant bad hair day. Det är de facto ganska spännande att se vad mitt hår hittar på när jag inte utsätter det för frissabesök.
• Det behöver inte kosta att ha fritid. Min bästa belöning efter en studiedag just nu är att se på film jag lånat på bibban medan jag reparerar kläder jag hittat i min garderob. Kostnad? Nada!
• Jag har haft råd att köpa fair trade-produkter fastän jag levt på 3,35 om dagen. När jag på påskdagen återgår till 6 euro om dagen borde jag alltså ha råd med ekoprodukter också.
• Det är en lyx att resa.

Det känns som att jag vunnit.

Relirelirelireli

-Hur pass religiös är du egentligen?

Den frågan fick jag igår, i en intervju om min fasta. Ja, hur pass religiös? Finns det en skala jag kan sätta in mig på, en lista där jag kan kryssa av vilka religiösa attribut jag har? Och vad betyder det att vara mer eller mindre religiös? Skulle hon ha blivit rädd om jag svarat "väldigt"? Eller lugn om jag svarat "ganska lite faktiskt"?

Den som vill höra intervjun (och mitt lite bortkomna svar på frågan) så är det Jouren på radio x3m som gäller, på måndag 9.4 någon gång mellan 10 och 14.

Och frågan alla ställer sig nu är förstås: hur pass kul var det att bli intervjuad till radio x3m?

På en skala från ett till tio: 10!

Behöver du bostad i Vasa för sommaren?

I och med min efterlysning för några veckor sedan fick jag fler bostadserbjudanden än jag förmår ta emot. Så om nån av er behöver bostad i Vasa för sommaren så säg till, jag kan dra det där strecket mellan dig och en ivrig uthyrare. Maila liisa punkt mendelin at gmail punkt com. 

Vill du resa gratis måste du gå

Fastan har lärt mig att resor inte är en självklarhet. Det kostar att förflytta sig från en plats till en annan, om så bara med lokalbussen. Det enda sättet att förflytta sig gratis är att gå. För att cykla krävs det att du köpt en cykel, och för att åka tåg, buss och flyg måste du ha pengar över när mat och boende är fixat.

Jag vet inte om en fattig människa i längden kunde leva i ett distansförhållande. Varje gång jag och F vill träffas måste en av oss betala 60 euro. Under fastan har F tagit hand om det där, men jag skulle verkligen inte vilja ha det så i längden för voi saakeli att det stör jämställdhetsvurmaren i mig. Jag vill ju kunna dela på kostnader, varje cell i mig skriker att jag vill dela jämnt.

Och semesterresor då? Om man skulle gå in för att alltid leva så som jag levt under fastan, vad skulle man göra när man har behov av semester? Man reser inte bort. Hur billiga flygen än är så ska man ju också bo nånstans, och fastän man skulle få sova hos bekanta så måste man ändå äta. Och den ultimata frågan: hur kul är det egentligen att resa om man inte har råd att göra någonting? Inte gå på muséer och konserter, eller åka på guidad cykeltur i parisnatten. För att inte tala om shopping. Och  ungefär här uppstår frågorna som jag verkligen har svårt med:

Måste man resa? Är det faktiskt så kul och viktigt att se nya platser, möta nya kulturer, äta mat som smakar annorlunda? "Komma bort"? Och måste man nödvändigtvis flyga nånstans långt bort för att göra allt det där? Kan jag inte bara ta bussen till Varissuo?

Den här frågan kräver lite mer brottning. För jag tycker om att resa. Det är ju så kul att...

...vara turist i ett turistlöst Eritrea,

...hoppa runt på operan i Oslo,

...undra var Sacre Coeur är i Paris,

...hitta tomtens renar i Delhi,

...och upptäcka att skitstaden Alleppey mot alla odds faktiskt råkar ha den helt perfekta stranden.

Men hur ska man rättfärdiga sånt? Ska man?

Kyrka och finanskris

Jag hittade ett så väldigt bra radioprogram just. Det handlade om kyrka och samhällsaktivism och var väldigt rakt på sak om att kyrkan borde vara tydligare med sitt uppdrag. För kan det faktiskt vara viktigare att jobba på psalmboksförnyelser än att minska orättvisorna i världen? Visst är psalmboken viktig, men nog måste det ju vara viktigare att faktiskt leva ut den sång som vi sjunger om och om igen?

Lyssna här: Eve Mantu:Mikä on kirkon tehtävä? Det tog ungefär lika länge att lyssna till som det tog för mig att tömma och fylla en diskmaskin, men kändes dubbelt kortare.

Fattigdomsfastan i KP

Torsdag är alltid Kyrkpressen-dag men den här torsdagen är en lite annorlunda KP-dag, mest på grund av två saker:

Ett) Min fattigdomsfasta (eller enkelhetsfasta) är med i KP.
Två) Jag råkar vara i ett hem utan KP, så jag har inte sett artikeln i sin helhet ännu. Men jag tycker att nätpuffen på KP:s hemsida är riktigt fin.

Nina Österholm från KP tog bilden.

Dance dance dance

Har ni märkt att Mikaelin seurakunta i Åbo ordnar dancemässa på fredag? Jodå, konsert kl 19, mässa kl 20. I Mikaelskyrkan. Introvideon är lite pinsam, men jag ska definitivt gå ändå, för jag tror det blir riktigt kul. Joina, joina.

Teologer annanstans

Jag är i Helsingfors, efter att jag igår var med och fixade Kirkon päivä som är ett rekryteringsseminarium för teologi- och kantorstuderanden. Ni skulle bara veta hur coola kantorstuderandena är, i sina dreads och flanellskjortor. Vi teologer når inte riktigt upp till det, i vår konstiga vana att alltid klä oss i svart när vi möts upp i större massor.

Min gårdag var full av allt: en tidig tågresa, en massa mingel på finska (joo et mistä päin sä oot?) och några intressanta föredrag. Och som underbar avslutning på Kirkon päivä var jag bjuden på middag med ett gäng helsingforsteologer. Maija som jag träffat på en rojsig årsfest för två år sedan hade tydligen proklamerat i en facebookdiskussion att jag är en rolig människa (!) och att det därför lönar sig att komma på middag med mig. Jag var rörd. Och det var en helt fantastiskt rolig middag.

Det är uppfriskande att märka att det finns lite större teologsammanhang än vår lilla svenskspråkiga pott, och att Helsingforsteologerna har en helt annan självsäkerhet än hos oss. I Åbo är det sällan någon med säkerhet vågar säga att de ska bli präster, speciellt bland kvinnorna. På Kirkon päivä träffade jag minst fem brudar som helt sonika sa att de ska bli präster. Inget velande eller kringtassande. Right on bara, helt lugnt. Vi gör inte så i Åbo. Vi lägger alltid till ett kanske, ett eventuellt, eller ett försök-till-humoristiskt om nu Gud uppenbarar sig i en brinnande buske så kan jag väl bli präst då, höhö.

Det finns också ett annat självförtroende hos dem som går på työttömyyslinja i Helsingfors, än hos oss på fria linjen i Åbo. Bara för att ingen annan än kyrkan och utbildningsväsendet säger rakt ut att de behöver teologer så betyder det inte att vi är onödiga. Vi måste lära oss att föra fram vårt kunnande och vara tydliga med varför vi behövs, för det är få organisationer som fattar vilket brett kunnande teologer ofta har. En tjej som jobbat i församling några somrar tyckte det var lite lustigt att när hon äntligen fick sommarjobb i en organisation var hennes huvuduppgift att sortera mappar. Arbetsgivaren fattade nog inte att hon hade enorm erfarenhet av att prata med alla åldrars människor i sorg och glädje, att sköta komplicerade kansliuppgifter och att medla i konfliktsituationer. Det är en bra utrustning att jobba i församling, oberoende av vad man gör i framtiden.

Jag tycker det är på tiden att vi på fria linjen gör upp en personlig framtidsplan. Om vi inte vill bli präster och religionslärare, vad vill vi då? Vilka egenskaper har vi, vad njuter vi av att göra? Var kan vi ha nytta av teologiskt-samhälleligt kunnande? Teologi går att kombinera med det mesta, så plocka in biämnen som intresserar dig, och visualisera hurdant jobb du vill ha när du blir klar. Vi kan inte sitta och vänta på att nån annan ska erbjuda oss vårt drömjobb, vi måste skapa det själva och sedan hitta en plats där vi kan få betalt för att göra det vi kan. Vi måste lära oss att tydligt visa varför vi behövs.

Rosa naglar

Imorse vaknade jag av att mina två vingliga syskonbarn kröp upp bredvid mig och visade upp sina rosa naglar. Då kontrade jag med mina navajonails, och både killen och tjejen suckade ååh, och frågade vilken färg glitter är. Idag ska jag hämta dem från dagis.

Scribbler, det roliga sättet att rita.

Inspirerad av en gul apelsin testade jag på att rita med scribbler, så där i stället för att studera. Det blev ett självporträtt.

Årets sportbild feature

Min syster Laura har vunnit fotopris! Med bilden här under. Den är så galen, jag kan just tänka mig hur Laura ramlat runt där med sina roliga kameror och knäppt ett klick, ett vinnande klick. Vasabladet verkar vara lika stolt som jag.

I veckan skickade samma syster den här bilden åt mig, hon tyckte graffititjejen liknade mig, och började sakna mig något oerhört. Och jag saknar henne något oerhört. I april ses vi, då åker vi till Oslo för att vänta på att en annan syster ska föda barn. Jag längtar.

Att störas av flugor

Okej, 20 procent av er stördes av flugorna i bloggbakgrunden, plus två personer som sagt face-to-face att flugorna stör. Fastän jag vill vara demokratisk och låta majoritetens 80 procent (minus min egen röst) bestämma att flugorna är fina, så vill jag ändå bry mig om dem som störs. För jag störs själv rätt ofta av saker, och skulle uppskatta det om saker nån gång skulle ändras bara för att jag säger att jag störs av dem. 

Så, jag hyllar er som vågade säga att ni stördes, och byter flugorna mot lite natur. Men om den börjar störa mig går vi tillbaka till flugorna. Okej?