Jag har insett att jag har väldigt svårt med människor som har hörlurar i öronen på offentliga platser. Svårigheten har triggats av att några av dessa de senaste dagarna i lugn och ro kringelikrångvandrat på cykelvägen utan att höra hur jag plingar minst fyra gånger åt dem, utan att höra när jag säger anteeksi, när jag ropar anteeksi. De hör inte, de är inne i sin egna amazing värld, en värld som måste vara så mycket bättre att de ser förnärmade ut när jag för att inte köra på dem stannar och krånglar min cykel och mig själv förbi dem. Förlåt för att jag gjorde intrång i din amazing värld.
Nej föresten, inte alls förlåt för det. Förlåt för att jag inte plockade lurarna ur dina öron och kastade dem i roskisen. Förlåt för att jag inte tog dig i handen och pekade på allt som händer omkring dig, bad dig notera tiggaren där i hörnet, barnet som nyss lärt sig gå, den stressade businesskvinnan med väldigt lyckad solbränna. Jag borde ha bett dig sitta ner en stund i parken med mig och bara lyssna på vilka ljud vi har omkring oss: spårvagnarna, fåglarna, vinden, trafiken. Sen hade jag förklarat det här med cykelvägen åt dig.
Förlåt för att jag inte ryckte dig ur din dvala på riktigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar