I ögonvrån ser jag att något lyser i mörkret. Jag vänder mig om och blickar ut genom fönstret och ser tusentals små ljus i den norska bergdalen nedanför min systers hus. Det är mörkt och alla små hus glittrar. Han borde stå här nu, precis bredvid mig så att jag kunde peka och säga "se!".
Eller när jag satt på bussen på väg till flygplatsen, när himlen målades pink och koboltblå för att solen gick hem från jobbet. Tänk om han varit där då. "Se", skulle jag ha sagt. Eller han.
Det gör nästan fysiskt ont att uppleva skönhet och inte kunna dela den med honom. Samtidigt är jag tacksam för att jag faktiskt hittat någon som uppskattar skönhet lika mycket som jag.
Om fem dagar är han klar med sitt Sydafrika-äventyr och jag med min Norge-bravad. Då. Då ska vi se igen. Om så bara via telefon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar