Nu har det gått några veckor sen jag förvandlades från trött lomanainen (semesterkvinna) till motiverad studerande. Det är över ett år sedan jag senast läste akademiska texter, eller ens diskuterade ämnen som tillåts vara mångfacetterade. Åsikt mot åsikt bang bang är mera hur medievärlden kommunicerar.
Journalistiska texter är skrivna så att vanliga människor ska kunna ta in dem när de slösurfar eller kokar morgonkaffe. Texterna handlar inte om ytliga ämnen, snarare tvärtom, hela världens misär blir lättläst och det gör att komplexa frågor tyvärr får en ytlig behandling. Men det märks inte. Jag har inte heller tänkt på det förrän nu, när jag suttit två dagar och kämpat med en liten text på tolv sidor. Med ordbok, markeringspenna och wikipedia i högsta hugg. Nu inser jag hur bred men ytlig läsning medierna ger.
Jag förstår ju varför det är så. Journalistiken ska vara snabb. Man får ett uppdrag, forskar lite bakgrund, intervjuar några personer och sammanställer sedan allt till en lättläst helhet med rubrik som lockar till läsning. Processen kan ta en halv dag till max tre (enligt det lilla jag upplevt). Man hinner inte sitta två dagar och läsa en text på tolv sidor. Man hinner inte ta promenader för att reflektera över det man läst.
Jag har saknat det akademiska djupet. Att sitta på seminarier där jag inte förstår allt, men ändå inser vilka spännande sfärer vi snuddar vid. Många av de problem som medierna mal på om fram och tillbaka - ja, det finns faktiskt folk som funderar på dem på ett djupare plan, och kommer med lösningar eller superfundamentala invändningar. De finns. Men de når inte ut ur det lilla seminarierummet där vi sörplar te medan vi diskuterar modernitet och senmodernitet. Förstår ni hur frustrerande det är att sitta i ett rum där potentiella världsförbättrarlösningar finns och samtidigt veta om att ingen utanför det rummet vet om vad som pågår?
Det är väl knappast någons fel att det är så. Men om jag fick två önskningar i dag så skulle de vara de här:
1) att journalister skulle få mera tid att fördjupa sig i forskning. I somras fick jag läsa en doktorsavhandling utanför arbetstid. Jag hade en enda kväll på mig innan jag följande dag skulle intervjua doktoranden. Det blev en bra intervju, men tänk så mycket bättre den hade blivit om jag faktiskt hunnit läsa avhandlingen ordentligt i stället för att stressläsa sammanfattningarna.
2) att forskare skulle bli bättre på att kommunicera sina insikter till vanligt folk. Vanliga människor måste få veta varför din forskning är relevant för världsförbättringen. Om ingen vet om dina insikter, om de bara finns samlade i en dammig doktorsavhandling skriven på fikonspråk, ja, har du verkligen gjort ditt jobb då?
Men egentligen ville jag bara säga att jag saknat det här djupet något oerhört. Visst, jag har haft svårigheter de senaste veckorna, känt att hjärnan inte räcker till. Men jag älskar att läsa texter med mer djup än vad journalistiska texter ger. Här är äntligen texter som låter världen vara komplicerad, och som ärligt försöker resonera sig fram till nya lösningsmodeller utan att fastna i sunkiga gamla världsbilder.
Så hallå djupet här kommer jag.
3 kommentarer:
Låter HÄRLIGT! Hoppas du har det bra! Puss
Angående kommentar nummer två kan jag väl säga att det var en av orsakerna till varför jag lämnade den akademiska världen. För mig kändes det inte motiverande att ägna månader åt att skriva en artikel på rätt sätt, för att publiceras i rätt journal, som rankats tillräckligt högt upp på listan, för att jag skulle få tillräckligt med poäng, för att jag skulle få tillräckligt med renomme och lön. För sist och slutligen läser väldigt få dessa journaler. Och om man tänker på "vanliga personer" och personer som i praktiken utför "vanligt jobb" så vågar jag nog nästan säga att ingen läser dem. För mig kändes det lite bortkastad tid. Men för den skull kritiserar jag inte dem som gör det utan konstaterar bara att det inte var något för mig.
Limppu: ja! Jag har det så bra att jag inte riktigt fattar hur jag ska kunna ta tillvara på all brahet som flödar just nu. Kram!
Maria: intressant att höra. Skulle vara kul att veta om någon faktiskt tycker att det är meningsfullt att i längden hålla på med det du beskrev. För det känns som att en massa arbete bara far till spillo om forskningen inte kommer till användning. Men kanske den kommer till användning ändå, och det bara är jag som inte förstår hur.
Skicka en kommentar