Saknar att se

I ögonvrån ser jag att något lyser i mörkret. Jag vänder mig om och blickar ut genom fönstret och ser tusentals små ljus i den norska bergdalen nedanför min systers hus. Det är mörkt och alla små hus glittrar. Han borde stå här nu, precis bredvid mig så att jag kunde peka och säga "se!".

Eller när jag satt på bussen på väg till flygplatsen, när himlen målades pink och koboltblå för att solen gick hem från jobbet. Tänk om han varit där då. "Se", skulle jag ha sagt. Eller han.

Det gör nästan fysiskt ont att uppleva skönhet och inte kunna dela den med honom. Samtidigt är jag tacksam för att jag faktiskt hittat någon som uppskattar skönhet lika mycket som jag.

Om fem dagar är han klar med sitt Sydafrika-äventyr och jag med min Norge-bravad. Då. Då ska vi se igen. Om så bara via telefon.

Förnöjsamhet

"The economy as it is is currently structured would grind to a halt if we ever looked at our stuff and simply declared, 'It is enough. I am happy with what I have.' "

Så skriver William T. Cavanaugh i boken Being Consumed. Det kan mycket väl hända att han är min favoritteolog just nu.

Dop

Så intressant diskussion om barndop på gång i Karkkis blogg, läs alla!

Ps. I nästa Astra borde man kunna läsa lite om hur jag ser på mitt barndop och på förhållandet mellan kristendom och feminism. Det ni!

Särbehandling

I dag har vi kommit överens med den gamla sjömannen som hänger i vårt kafferum att det inte är okej att kommentera min kropp. Det känns som en stor seger efter att ha fått stå ut med frågor om min ålder, när jag ska skaffa barn och konstateranden om att jag säkert är kräsen med maten eftersom jag är rätt smal. För något år sedan var jag tvungen att säga till ordentligt att det inte är kul att skämta om att kvinnans uppgift är att koka kaffe, något som jag möttes av varje dag under några veckors tid.

Det här är verkligen ryckt ur sin kontext och därför låter det värre än det är. Men tänk att det fortfarande finns gubbar med gubbhumor. Tänk.

Igår pratade vi om feminism i kafferummet och en av männen berättade genuint upprört att han blivit särbehandlad på grund av sitt kön TRE gånger i sitt liv (och därmed är kvotering fel). Det var verkligen jättesynd om honom.

Jag hade inte tid att räkna hur många gånger jag blivit särbehandlad på grund av mitt kön, men oj vad jag önskar att de bara vore tre.

Så jo att ää... feminismen behövs än.

Pang

Så kom den, lika oväntat som väntat: höstnedstämdheten. Med ett pang. Jag är inne på dag fem och det känns fortfarande pangpangpang.

Fastän allt egentligen är bra. Fin pojkvän, bra sysselsättning, fin lägenhet, bra vänner. Tacksamhetslistan brukar vara mitt bästa medel mot deppigheten. Jag skriver ner min tacksamhet, tvingar mig att se allt det fina som förunnats mig. Och så dansar jag. Då brukar deppigheten försvinna.

Men inte när det handlar om höstnedstämdheten, för den är inte svagare än jag. Vi är lika starka. Vi är jämnstarka. Vi brottas.

Med ett pang blir det omöjligt att känna genuin glädje över tacksamhetslistan. Med ett pang blir jag bara trött och gråtig av att dansa. Med ett pang tycker jag inte längre att jag är vacker.

Höstnedstämdheten tar inte bara bort glädjen, utan också förmågan att känna glädje. Den säger att inget egentligen någonsin blir bra. Alla försök att känna glädje är futila, futtiga. Plåster på ett sår som skulle kräva stygn eller amputering.

Men i dag kan jag skriva om det. Det är bra. Det betyder att jag stigit upp, skakat på kroppen, blivit medveten om min styrka. Jag måste ännu andas i några dagar. Försöka ta promenader, springa bort från tyngden. Sen saakeli.