Nu har det gått några veckor sen jag förvandlades från trött lomanainen (semesterkvinna) till motiverad studerande. Det är över ett år sedan jag senast läste akademiska texter, eller ens diskuterade ämnen som tillåts vara mångfacetterade. Åsikt mot åsikt bang bang är mera hur medievärlden kommunicerar.
Journalistiska texter är skrivna så att vanliga människor ska kunna ta in dem när de slösurfar eller kokar morgonkaffe. Texterna handlar inte om ytliga ämnen, snarare tvärtom, hela världens misär blir lättläst och det gör att komplexa frågor tyvärr får en ytlig behandling. Men det märks inte. Jag har inte heller tänkt på det förrän nu, när jag suttit två dagar och kämpat med en liten text på tolv sidor. Med ordbok, markeringspenna och wikipedia i högsta hugg. Nu inser jag hur bred men ytlig läsning medierna ger.
Jag förstår ju varför det är så. Journalistiken ska vara snabb. Man får ett uppdrag, forskar lite bakgrund, intervjuar några personer och sammanställer sedan allt till en lättläst helhet med rubrik som lockar till läsning. Processen kan ta en halv dag till max tre (enligt det lilla jag upplevt). Man hinner inte sitta två dagar och läsa en text på tolv sidor. Man hinner inte ta promenader för att reflektera över det man läst.
Jag har saknat det akademiska djupet. Att sitta på seminarier där jag inte förstår allt, men ändå inser vilka spännande sfärer vi snuddar vid. Många av de problem som medierna mal på om fram och tillbaka - ja, det finns faktiskt folk som funderar på dem på ett djupare plan, och kommer med lösningar eller superfundamentala invändningar. De finns. Men de når inte ut ur det lilla seminarierummet där vi sörplar te medan vi diskuterar modernitet och senmodernitet. Förstår ni hur frustrerande det är att sitta i ett rum där potentiella världsförbättrarlösningar finns och samtidigt veta om att ingen utanför det rummet vet om vad som pågår?
Det är väl knappast någons fel att det är så. Men om jag fick två önskningar i dag så skulle de vara de här:
1) att journalister skulle få mera tid att fördjupa sig i forskning. I somras fick jag läsa en doktorsavhandling utanför arbetstid. Jag hade en enda kväll på mig innan jag följande dag skulle intervjua doktoranden. Det blev en bra intervju, men tänk så mycket bättre den hade blivit om jag faktiskt hunnit läsa avhandlingen ordentligt i stället för att stressläsa sammanfattningarna.
2) att forskare skulle bli bättre på att kommunicera sina insikter till vanligt folk. Vanliga människor måste få veta varför din forskning är relevant för världsförbättringen. Om ingen vet om dina insikter, om de bara finns samlade i en dammig doktorsavhandling skriven på fikonspråk, ja, har du verkligen gjort ditt jobb då?
Men egentligen ville jag bara säga att jag saknat det här djupet något oerhört. Visst, jag har haft svårigheter de senaste veckorna, känt att hjärnan inte räcker till. Men jag älskar att läsa texter med mer djup än vad journalistiska texter ger. Här är äntligen texter som låter världen vara komplicerad, och som ärligt försöker resonera sig fram till nya lösningsmodeller utan att fastna i sunkiga gamla världsbilder.
Så hallå djupet här kommer jag.