Jag kan ibland tycka att jag har lite för mycket släkt. Både mamma och pappa har många syskon och de har i sin tur många barn. Och jag är så dålig på att hålla kontakten. Så dålig på att ha koll. I en stor släkt blir det också ofta så att man drunknar i mängden, det händer ofta att någon kallar mig för Laura, som inte är jag utan min syster.
Men så plötsligt hamnar jag på en släktbaluns. Jag stiger av tåget i Storkyro, för att den släkten som bor där har fest och mamma är där. Det är hon som ska hämta mig från tågstationen, men det är inte hon som sitter i sin bil när jag väl hoppar av dieseltåget på den lilla stationen.
Det är min kusin Juha som hämtar mig i stället. Förstås. Det är ett tag sen vi setts och han har blivit så himla pratsam och trevlig. Det är bara hur gemytligt som helst. Vänligt tvingar han mig att köra bilen hem till dem, jag har inte kört bil på evigheter och är skiträdd. Men han är lugn och pedagogisk, säger att jo, det där är bromsen. Fastän det är jag som är äldre och borde ha mera koll så känns det inte dåligt. Bara bra. När jag väl lyckats parkera bilen säger han: jag var inte alls rädd när du körde.
Väl framme i festborgen susar det av släktingar. Lite mostrars män att catcha upp med, lite kusiner (och kusiners kusiner!) att babbla med, en hel del urgod mat att äta och en vis morfar att prata med ("Mä oon aina ihmetellyt sitä että miten ihmiset kohtaavat. Siinä on jotain tosi hienoa.") Och man bara ja.
De är så glada åt att se mig. Det är inte alls svårt att vara, allt är bara lätt och bekvämt. De har koll. Eihän nyt Lissu syö lihaa. Tänk att spekulationer kring vilka som sist och slutligen var med på mitt dop för tjugofyra år sen kan vara ett fullgott samtalsämne.
