Fördelar med Österbotten del två

Så jag var på väg hem från Academill. Lite trött och hängig. Gick förbi ett bokantikvariat. Stannade upp, backade. Jo, the Hunger Games-trilogin var där i skyltfönstret, alla tre böckerna på engelska och till ett minimalt pris. Jag tänkte jo, jag tänkte nej, jag tänkte jo. Sen nej. Började gå vidare, men det kändes som att jag borde höja blicken lite, och titta in i butiken. Jag såg ett öra och en skäggstubb, och en välbekant sjömanshatt. Där stod tydligen min pappa och småpratade med försäljaren.

Tio minuter senare går jag ut ur butiken och är fylld med mysglädje, sån glädje som tydligen bara bor i gamla antikvariat där gamla människor har all tid i världen att småprata om släktingar och böcker. 

Dessutom vet jag nu exakt vad jag kommer att få i julklapp.

Alltid läsa

De senaste veckorna har något smått ovanligt pågått. (Ja förutom filminspelningar och annat spännande då.) Jag har varit uppriktigt glad över min långsamma läshastighet, något som vanligtvis bara gör mig störd. Orsaken till att jag äntligen känner mig glad åt långsamheten är Kaj Korkea-ahos Gräset är mörkare på andra sidan. Den är så bra att den aldrig får ta slut. Jag vill läsa den alltid.

Färdig med praktiken!

Maigaad alltså, så skönt det var i morse att vakna och veta att nu är praktiken över, och jag lever! Nu kan äntligen magknipet sticka iväg till nån annans mage, och nu kanske jag återfår min förmåga att somna genast jag lägger huvudet på kudden.

Det har varit en underbar praktik på många sätt, jag har lärt mig tusen saker och träffat härliga människor. Men det är också krävande att befinna sig i en helt ny social kontext utan kodkarta. 

Nu ska jag bara packa och städa och sen ta tåget till Vasa. Som jag saknat. Saknat de andra mediaettorna, saknat Fredrik. Saknat mitt hem.

För att understryka hur bra fiilis jag har kan jag berätta att soundtracket just nu är Marit Bergman. Jag hade glömt hur bra hon är. Alla album finns på grooveshark. Lyssna vetja.

Och historiens längsta PS. 

Jag har haft tre praktikperioder i år. Här kommer de, ordnat enligt hur paha dödlighetskänsla jag hade klockan 17.20 varje dag:

1. Själavårdspraktik på sjukhus. Att varje dag prata med folk som snart ska dö tar verkligen musten ur en Liisa. Pluspoäng för att det var så givande att få ta del av människors livsberättelser, och för att det kändes viktigt. Minus för att jag måste knåda fram livslust varje morgon innan jag for till jobbet, den kom inte av sig själv de där veckorna.

2. Journalistpraktik på Husis. Att sätta sig in i helt nya ämnen så att man kan skriva sant om dem tar tid, och en Liisa blir lätt stressad om hon tror att det finns minsta risk att hon skriver något inkorrekt. Att skriva om bittorrenter var således från hell, men lärorikt. Att jaga politiker och poliser på telefon var förvånansvärt kul. Plus för att jag fick skriva så mycket, minus för den lilla rädslan att göra något fel.

3. Praktik i religiös fostran på skribaläger. Det kom aldrig ett 17.20, för på skribaläger är man på jobb hela tiden. Och om Liisa jobbar hela sin vakna tid sover hon som en stock på natten, stort plus det. Plus för ungdomarna också, jag älskar deras energi. Minus för fast-på-en-och-samma-plats-i-en-vecka-faktorn.