Detta hände ju också idag! Björn vigdes till biskop.
Detta är grund till stor glädje för mig. För att jag vet att han är en himla bra typ, som kommer att göra sitt bästa för att vanliga människor ska få våga känna sig burna.
(PS. Det är nånting oerhört fint med att biskopsskruden är lite för stor för honom. Det syns om man jämför med de andra herdarna i bakgrunden. DS)
Å…h, om jag bara inte glömt minneskortet till kameran idag. Det har varit en sån vacker dag.
En skara människor klädda i albor, alla med en Uppgift. I Domkyrkans valv bortom valv oändligt. Fniss i sakristian. S-T tog hand om högmässan före, den finska. Mitt ansvarsområde var den svenska. (Det är allt tur att det finns två av oss, så att vi kan täcka åtminstone en del av Å…bo. Vi borde få in lite dotterverksamhet, så att vi kan täcka frikyrkorna och international congregation också.) Hon är så himla vacker i alba, ni skulle ha sett! Och Stora E då, så underbar, i sin konfirmand-alba, med konstig slits och löskrage. Och specialfunktion för tändstickorna. Hon var helt ljuvlig just då, när hon kom på att man kan gömma dem i ärmen. Och skaka lite.
Och tänk att jag fick luncha med ljuvliga M! Som är så vis och trygg och bra. Som slänger engelska uttryck omkring sig, med gracè.
Och att jag hann studera lite, läsa ett kapitel Hauerwas. Jag förstod väldigt lite. Det handlade om America and postmodernism and Church
Och sen fick jag glögga med Stora E, på ljuvliga rento. Vi har planerat systematikernas julfestprogram (som blir jättebra!) och jag gav E en sammanfattning av vårt samtal i punktform. Tänk om man alltid skulle göra det. Ush vad äckligt.
Men det som jag allra mest undrar här när jag kontemplerar min dag är: Får man sova nu?
Jee, i morgon får man sjunga Hosianna Davids son och få lågstadieflashbacks av femmansexans klassrum dit alla samlats på fredag morgon. Och lärarinnan Sorenza med zeta driver tramporgeln skoningslöst medan vackra lärarinnan Eva tänder ett ljus och alla barnen skrålar Hosianna. Hoppas de fortfarande håller på med den traditionen.
Anyways. Jag har gjort en adventsljusstake. I morgon vid frukost-tid ska det första ljuset tändas.
Jag känner mig som mest seriös när jag sitter med vännen paint och förtydligar teorier. Då känns det allra mest i maggropen att kanske man skulle bli forskare. Då är teologi som näst bäst. Som bäst är den när man sitter med E eller N eller S-T och funderar att kanske man ska bli P ändå.
William T Cavanaughs teori om The Myth of State as Savior. Två olika sätt att bli "en enda kropp". Djup symbolik där. Det handlar om hur vi ska få världen att funka. Och om hur staten suger märgen ur oss. Klicka för större bild.
Såhär många bloggar läser jag på daglig basis. Helt sjukt. Hur hinner jag?
Emma! för att hon: -är min vän -är rolig -skriver ohämmat -nämner mig ibland (bestiselle!)
Jenny för att hon: -är Emmas kompis (->jag är nyfiken) -skriver om böcker och katter -är ofantligt träffsäker
Karkki för att hon: -hälsade mig välkommen när jag började blogga på Papper -har Bilderna och Inspirationen -ger perfekta iakttagelser
Peppe för att jag: -fascineras av hennes gravid mage-bilder, vars objekt alltid är mycket plattare än min icke-gravida variant -älskar att läsa korta iakttagelser
Matts för att han: -har stil, livslust och bilder -bloggar från Vasa (min sommarstad) -inspirerar till loppisbesök på de sunkigare ställena
Cillah för att hon: -kommer från samma håla som jag (both present and past) -har ett hem som jag har bott i (bilderna framkallar nostalgi)
HejpådigHenrik för att hon: -skriver brutet -skapar dröm-atmosfär
Underbara Clara för att hon: -har Bilder och Inspiration -gör Norrland fascinerande -ryter ifrån
Niotillfem för att hon: -har vackra bilder som man blir helt matt av -verkar vara så himla rik och ha råd med en massa härliga grejer -reser överallt och gör varje stad tio gånger vackrare
Sådär. Oj. Nästan pinsamt många bloggar. Och det finns fler. Men då hamnar vi ut ur daglig basis-boxen, och det vill vi inte. Inte idag.
eller vad vet jag, det här kanske inte alls är reggae. Men det struntar jag i, jag använder ändå mina reggae-moves när jag dansar till Asa. Asa – Fire on the Mountain
När jag gjorde min kombinerade kvällsdans-tandborstning kom jag att tänka på denna kungstanke:
Jag blir alltid lite beklämd när jag tänker på människor som inte använder kalendrar.
Det känns som att jag borde skriva in deras grejer i min kalender också, och hålla reda på det åt dem. Jag tänker på alla saker de går miste om. Och jag blir alldeles yr när jag försöker fundera ut hur jag ska få rum med ännu mer saker i min kalender.
Men sen kom jag på att jag inte är världspolis, eller världsmamma.
Ni kanske vet att jag bor med S-T. Men ni kanske inte visste att vi inte är ensamma. Här bor nämligen också Totoro, och hans lilla vän Pikku Ystävä (som mår dåligt).
Igår var det Lady R:s födelsedag, och Totoro ville gratulera. Det såg ut så här:
Noggranna instruktioner över msn. Ett diffust medlemskap i Steam, en spelmetropol. Och ett av världens bästa spel i gåva. Jag hade redan filat lite på demoversionen, och hittat luckorna i den. Och tänk: den fullständiga versionen (den man betalar för!) i gåva.
Jag har nog aldrig fått en present på det här sättet förr. Och utan självklar anledning.
Haha, hurraaaa för svenskan! Nu är jag tillbaka. På svenska. Och det ska bli SÅ… bra. Helt galet bra ska det bli. Jag har massor att berätta. Börjar bums.
Jag lyssnar på Kent. Eller på hur Kent låter genom Carolina Wallin Pèrez verklighet. Så vackert. Och självklart blir jag bakåtsträvande nostalgisk. Tänker på barndomsrummet, med pärldraperiet. Guldtavlorna, klänningarna OCH skivsamlingen (tiden före youtube och spotify). Och hur det kändes att första gången höra den uppenbart radikala lyriken. Explosion:
Ett långfinger åt döden, vik över lik
Kent vinner, schlager försvinner. -----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Och jag noterar även i dag att försvarsmakten är från röven. Nej. Inte därifrån ändå, men något liknande. Kolla in detta. Scrolla ända ner. Vad ser ni? Jo, denna slogan:
Puolustusvoimat. Tee työtä, jolla on tarkoitus -sinulle (Försvarsmakten. Gör ett arbete som har mening. För dig.)
Och jag blir upprörd, och gastar åt S-T. Hur kan någon tro att försvarsmakten är meningsfull? Att det är meningsfullt att alla världens länder har ett system som bygger på misstänksamhet? Att alla är beredda att när som helst skjuta ihjäl varandra? Att alla unga män i detta land utbildas till att kunna ta livet av människor? (Jo jag har hört att det måste vara okej om det handlar om försvar. Men äh.) Hur är detta meningsfullt? Och svaret kommer redan i sloganen: För dig. Visst. I en värld av krig är det självklart meningsfullast att ha kunskap i hur man dödar. Ja. Individualism. Sköt dig själv och skit i andra. Döda eller dödas. Hemska saker! Hört om icke-våld? Vända andra kinden till? Å„lska dina fiender och be för dem som förföljer er? Gaah, man borde hinna styra världen också. (ironi och ilska inlägget igenom)
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------- Annat att rapportera är att även jag hukat under. Svinisen är här, hemma hos oss. Vi turas om med att vara svaga. Just nu är hon lite svagare, igår var jag den som det var mest synd om. En vecka satsar vi på att det ska ta, detta elände. -----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Om ni minns Trots Allt, så är detta sannerligen ett evangelium. Om inte, så är det ändå en fin nyhet. Trots Allt var det bästa i svensk kvalitetstidningsväg (som av diffus anledning lades ner i somras), med seriösa artiklar om viktiga ämnen, med betoning på musikens betydelse. Gå in och titta vetja!
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------- Nu: huippumalli haussa Muodonmuutosjakso! (en tjej ska bli flintskallig!)
There's a prison close to where we live. Kakola is famous for having been home of some of the most notourious criminals in Finland. Two years ago all prisonal activity was moved away from the hill. They're planning to build a residential area there, but for the moment it's just empty and scary and wierd. Me and buddy T checked it out.
Reserved for prison carsonly. Don't even try putting your own there.
Berries. I bet they're poisonous.
Big pit. We guessed it's been used for outdoor activities. You know, in movies this is where they beat up each other and hide small objects with secret escaperoutes scraped on them.
And that's where they.. swimmed?
In the red brick building we think there is a chapel. At least there was a big cross on the roof.(And some praying statues on the roof, which later turned out to be regular chimneys...)
This is "forbidden area". But the gate was open.
One of many scary little houses. For guards, maybe. (We're pretty good at guessing prisonal purposes, aren't we?)
And normal (what IS normal? really?) life. One of the river boats on Aura. View from the Kakola hill.
The small step of yesterday felt really big today. Enormous relief, even though nothing is done yet. Or, I have a date and a time, and that's quite something too.
Me and a few friends got interviewed today, about the Taizè-mass we're arranging this Thursday (19 pm in the Turku Cathedral, up front. Welcome!). It was fun to talk about something we're so excited about. It's really crazy that we're actually arranging something as cosmic and wonderful as this.
And I visited my egenlärare today. My "own teacher". We discussed post-Christianity, and I got convinced of that I am on the right track.
Lovely lonely lunch (LLL) at the vegetarian place. The hippie in the cash desk thought my Indian shawl was just the thing to complete my outfit.
And I had an embarrasding Pekkah-incident. Which I got to share with several people during the day. I demonstrated the misunderstanding with excellent moves and precision. Good story-telling is a rare bliss. And good listeners even more rare.
And we had company over for Huippumalli haussa (Americas next top model) this evening, which was nicer than nice. Really nice.
So things weren't that bad today. I guess I could be thankful.
It was a big day and a small day and talk flowed freely while the fall said goodbye and the rain turned into crispy drops of moist.
I enjoy bread-breaking with friends. I love inspiring talks. I like visionaries.
I like laid-back studying. I like talking to professors who are human. Who don't mind us interrupting, but who cares about how we are doing. Not just study-wise, but everything-wise.
And I like the fact that people are telling me to stop doing too much. My problems aren't just imagined anymore.
(It's in Swedish because its funnier than the English translations)
Så sade Herren Gud, Israels Helige: Vänd om och var stilla, då kan ni räddas, genom lugn och tillit vinner ni styrka. -Men ni ville inte. Ni sade: "Nej, på hästar skall vi flyga fram."
I recognize myself. I have no patience for calmness and confidence. No. I want to fly front with horses. Say yesyesyes to everything.
I went to the dentists today. She repaired my tongue (apparently that's waht dentists do). Now my tongue is the prettiest tongue in the world. (Makes me wan to show it to everyone.)
I bought 12 litres of wine today. Not for myself only though.
And I discussed important matters in our coffee room. Domestical violence with J & J . Important clerical matters with lovely E.
Now: intense work on my English presentation for tomorrow. (I'm gonna talk about the image of God in Nick Cave's album no more shall we part.)
This is by the way the day that I: -voted for a friend -received a spotify-invite -had my lovely sister here for a few hours. We planned my Stockholm-trip and spent quality time.
