Skärgårdsdoktorn

Jag kunde gifta mig med SVT:s öppna arkiv. Tack vare den har jag hittat tillbaka till Skärgårdsdoktorn.

Tänk att det fanns en tid när alla såg på den här teveserien och alla ville vara Wilma. 

Och alla ville bli ihop med pappan när de blev stora. Fast nu ser man hur störig han faktiskt var.

Släkt alltså.

Jag kan ibland tycka att jag har lite för mycket släkt. Både mamma och pappa har många syskon och de har i sin tur många barn. Och jag är så dålig på att hålla kontakten. Så dålig på att ha koll. I en stor släkt blir det också ofta så att man drunknar i mängden, det händer ofta att någon kallar mig för Laura, som inte är jag utan min syster.

Men så plötsligt hamnar jag på en släktbaluns. Jag stiger av tåget i Storkyro, för att den släkten som bor där har fest och mamma är där. Det är hon som ska hämta mig från tågstationen, men det är inte hon som sitter i sin bil när jag väl hoppar av dieseltåget på den lilla stationen.

Det är min kusin Juha som hämtar mig i stället. Förstås. Det är ett tag sen vi setts och han har blivit så himla pratsam och trevlig. Det är bara hur gemytligt som helst. Vänligt tvingar han mig att köra bilen hem till dem, jag har inte kört bil på evigheter och är skiträdd. Men han är lugn och pedagogisk, säger att jo, det där är bromsen. Fastän det är jag som är äldre och borde ha mera koll så känns det inte dåligt. Bara bra. När jag väl lyckats parkera bilen säger han: jag var inte alls rädd när du körde.

Väl framme i festborgen susar det av släktingar. Lite mostrars män att catcha upp med, lite kusiner (och kusiners kusiner!) att babbla med, en hel del urgod mat att äta och en vis morfar att prata med ("Mä oon aina ihmetellyt sitä että miten ihmiset kohtaavat. Siinä on jotain tosi hienoa.") Och man bara ja.

De är så glada åt att se mig. Det är inte alls svårt att vara, allt är bara lätt och bekvämt. De har koll. Eihän nyt Lissu syö lihaa. Tänk att spekulationer kring vilka som sist och slutligen var med på mitt dop för tjugofyra år sen kan vara ett fullgott samtalsämne.

I mål.

Jobbade nästan fyra timmar övertid i dag. Igen. Och på en fredag dessutom.
Man kunde ju tänka sig att kvinnan som satt på spårvagnshållplatsen efter en sådan dag (efter en sådan VECKA) skulle vara bitterheten själv.
Men vet ni.
ICKE.
För jag hade kakkat ur mig två riktigt bra texter innan jag satt där och var trött.
Och jag har varit lugn i dag. Inte alls i panik när jag satt i bilen på väg till keikka. Bara lugn.
Man åker ju bara dit och säger jaha, vad har vi här då. Det lärde jag mig den här veckan: Jag behöver inte ha angst om jag inte hunnit förbereda mig till tusen. Till tvåhundrafemtio räcker bra.

Och jag har fått försäkran om att det inte fortsätter så här intensivt, sen när de andra sommarfåglarna kommer. Och så har jag fått beröm. Som verkligen känns som beröm och inte bara något man säger.

Så jag kände mig bara glad när jag steg på spårvagnen.

Glad över jobbet, glad över sommarregnet, glad åt att bo i Helsingfors!

Ni då, hur funkar era sommarjobb?

Sommarpratare(tävling!)

Måste bara få säga med vän röst: ähum, jag känner två av årets sommarpratare.

Vilket inte är nån stor bedrift, svenskfinland being what it is, men den här då: jag har fått provläsa den enas manus och det är helt fantastiskt.

Med tanke på att jag är den hårdaste av sommarpratssågare så är det en väldigt fin sak att säga. Jag var verkligen djupt besviken på förra årets finlandssvenska pratare. Hur tror man att det är en bra idé att prata om sitt cv i en timme? Eller att det är okej mot lyssnaren att säga "när jag satt och skrev det här sommarpratet funderade jag på det ena och det andra... och inte har jag ju egentligen något att säga" Slöseri med dyrbar örontid!

Men jag kan alltså lova att de två jag känner av sommarpratarna absolut inte kommer att slösa på er örontid.

Vilka de är? Kolla listan och gissa! Den som gissar rätt först får en överraskning (lovar).

Här hittas sommarpratarna.

Elva timmar

Haha, den här dagen var så in my face. Elva faking timmar på jobb, och då slöade jag inte en enda gång (om man inte räknar när jag satt i bil till och från keikka, och svettades som en finsk man i bastu).

Jag ljög visst i går. Jag är visst den nya medarbetaren som ger 110 procent.

Åtta timmars arbetsdag

Förväntan. I morgon är min semester slut, och jag ska börja min sommarpraktik på Husis. Jag är nyfiken på hur det här med åtta timmars arbetsdag ska gå.

Jag är inte den ivriga nya medarbetaren längre. Hon som gärna kavlar upp ärmarna och hugger i för allt vad tygen håller. Hon som gör 110 procent. Alltid lite mer än du kunde tro. 

Jag har haft två arbetsperioder i mitt liv som känts lyckade, där jag tyckt att arbetsinsatsen varit på hanterbar nivå. Den första berodde på ren 18-åringslathet, och den andra på återhämtning efter en nästan-utbrändhetsgrej jag ramlade ner i för något år sen.

När jag pluggade inför studentskrivningarna läste jag intensivt i två timmar medan jag åt frukost, och gick sen  ut på långpromenad. När jag återhämtade mig efter "utbrändheten" (citattecknen behövs, jag önskar jag hade ett bättre ord) hade jag en liknande arbetsrytm. Vaknade, yogade lite, skrev kandidatuppsats i två tre timmar, och det var det. Jag var så nöjd med mig själv fastän jag jobbade så lite. Eftersom jag inte jobbade bort alla krafter varje dag var det faktiskt skönt att börja jobba igen nästa dag. Det var lustfyllt, och jag klarade av att tänka på ett väldigt kreativt och spännande sätt.

Däför jag blir så glad av att Underbara Clara, den kanske mest produktiva kvinnan någonsin, berättar om sin fem timmars arbetsdag. För det känns greppbart, mänskligt. Och vettigt. Hur bra presterar man egentligen de tre sista timmarna av en arbetsdag?

Jag kan ha fel, men jag tror att åtta timmars-normen funkade bäst då när det bara var killarna som fick jobba. På den tiden när andra hälften av befolkningen jobbade hemma och fixade så att killen slapp jobba när han kom hem. Då användes hälften av arbetskraften ute på arbetsplatserna. Idag får kvinnor jobba med annat än hushåll. Det betyder ju att hela arbetskraften används på arbetsplatserna. Då borde det väl räcka om hela den arbetskraften jobbade hälften mindre? Eller? Finns här ett logiskt felslut jag inte ser?

Och så tänker jag lite naivt: Om vi alla jobbade fem timmar, borde inte det betyda att det fanns fler arbeten och att ingen därför skulle behöva gå arbetslös?

Jag vet att jag kan jobba åtta timmars dagar. Det går. Jag kommer inte att vara den lata praktikanten i sommar. Jag säger bara att det kommer att suga ut en hel del krafter ur mig. Men det är okej, för jag är utvilad nu. Jag känner till och med ett litet bring it on!

Shoppingfastan - Maj

Åh, nu tar vi maj. Mars och april berättar jag om en annan gång, om jag orkar. Men nu sitter maj på min axel och flämtar som en tok, så det är bäst att bara köra i gång och berätta.

I maj flyttpackade jag. Fyllde tre stora kassar med kläder som åkte iväg till Allkristna loppiset. Gallrade, gallrade, svettades. Ändå är det skönt nu att ha blivit av med kläder jag inte använder, kläder som bara tar plats i mitt medvetande. Kläder som jag nu glömt bort. Till slut fanns det nästan bara klänningar, ylletröjor och trosor kvar. Och det blev lätt att välja kläder på morgonen.

Men så förändrades plötsligt min frisyr. Efter att ha murklat omkring hela vintern i slarvigt äckelhår kände jag  ett behov av förändring. Jag gick från bohemisk slarvtofs...

...till något som lätt kan kallas 80-tals sportigt:

Och plötsligt gillade jag inte mina kläder längre. Allt jag hade i garderoben verkade skrika efter den där bohemtofsen. Utan den var jag vilsen. Det här är första gången under fastan jag känt ett seriöst shoppingsug. Jag ville så gärna ha kläder som talade samma språk som den här superkorta kalufsen. Och det skulle vara så lätt att fixa med lite impulsshopping, inbillade jag mig.

Jag var lite irriterad när jag började min skandinavienturné i Oslo. Det var ju nu jag skulle gå runt med genomtänkta kläder och slippa bekymra mig för hur jag såg ut. Det var nu livet skulle vara lätt. Men jag kände mig bara fel. Och i Norge har alla kvinnor långt, starkt hårsvall.

Men så fick jag två tunikor av min supersnälla syster i Oslo. En mörkblå, en vit. Enkla, stilrena. Och ett par jeans. Och som tur var hade jag nappat med mitt afrika-halsband i ryggsäcken. Jag blev bohem igen. I brist på redigt gammaldags handarbete får denna räddning av situationen vara Månadens kreativa drag.

När resan fortsatte till Göteborg gjorde jag faktiskt ett nyköp. Jag hade från början tänkt att shoppingfastan skulle utesluta ALLT förutom mat och hygiengrejer, jag skulle alltså inte köpa accessoarer, väskor eller skor. Men det blev svårt med skorna. Jag har slitit ut alla mina vår-sommar-höst-sneakers. Kvar fanns bara ett par svettiga men bekväma springskor (superfula) och ett par nätta men i längden obekväma ballerinor. Jag hade liksom inget däremellan. Så jag tummade på regeln och köpte rättvisa Ethletic-skor i Göteborg:

Och vilken glädjerusch det var! Att besöka en butik och veta att jag får köpa något, vilken grej! Och jag tänker att det är så här jag vill att min konsumtion ska vara: en lyx som händer en gång om året, max. En genomtänkt handling, med rättvisetänk och miljökärlek som självklara utgångspunkter. Och det ska finnas ett behov. Aldrig mera någonsin vill jag köpa något jag inte har ett genuint behov av. Jag är så himla trött på att gallra.

Månadens frestelse:

Loppisarna i Sverige! Jag vandrade runt i några av dem, bara för att de har så skön stämning. Glädje, genomtänkt sortering, roliga provrumsidéer. Frestades att köpa en tunn jeansskjorta och en regnbågskjol. Men jag tänkte på min överfulla ryggsäck och segrade.

Månadens glädjetjut:

Min Malmösyster donerade denna åt mig! Sydd av vår mamma åt hennes syster för lääängesen. Skamligt kort för att vara klänning, men perfekt som laid back övredel till ett par jeans. Dessa gåvor.

Du som läst hela det här inlägget kan klappa dig på axeln och äta en chokladboll med gott samvete. Det är inte många som klarar en sådan prestation i dessa dagar av tabloidisering!

Grönt te + socker = kläder?

Det råder brist på kläder i mitt hem just nu. Alla kläder jag hade med på resan är blöta efter en tvättmaskinsrumba och alla mina andra kläder ligger snyggt vikta i tusen ikea-kassar i Maxmo. Så kanske... odla nytt? Det borde rymmas inom Shoppingfastans regelverk.

Hej från Rælingen

Jag har landat i Norge, en bitteliten bit utanfør Oslo. Hær idkar vi terapi i form av kickbiking, vattenfærg och modellera på dagarna, och in vino veritas på kvællarna. I morgon ska vi åka och se på hæstar.

Jag borde gå ut och vandra lite nu, nær lugnet lagt sig i huset. Men jag orkar inte.

Min kindle med tentbok fick psykfel som inte går att ræddas med den enklare formen av googling, så jag antar att den hær resan får bli tentlæsningsfri. Helt okej, så kan jag också leva.

Nyyheimani

Har lagt upp elefanterna på väggen. Packat upp rinkkan och packat en liten ryggsäck med det mest nödvändiga. Sitter i tant Hilkkas lägenhet som jag ska bo i den här sommaren, tillsammans med min kusin och hans söta tjej. Det är lite huller om buller och bohemt. Och här finns en katt. Eller inte just nu, den är på semester. Ändå känner jag av det. Ögonsvid och andningssvårigheter.

Googlar: bli fri från kattallergi.

Och så pratade jag i telefon med Fredrik just. I en evighet. Sen gjorde vi det. Tog bort "är i ett förhållande" på facebook.

Vet inte vad jag ska känna. Ögonsvid.

Förändring

Jag läste nånstans att det alltid är tungt med förändring. Kanske det. Min livsförändring just nu är ganska tung och förvirrande. Men den är också pirrig. Jag har fått veta min nya address. Jag har snackat lite förtroligt med min blivande hyresvärd och lovat hjälpa till på en studentfest i nyyheimani. Jag har sållat ut grejer till loppis, mina föräldrar har hämtat min symaskin. På onsdag flyttar jag och min rinkka till Helsingfors. Om en vecka lyfter mitt flyg till Oslo. Nu är det minsann dags. 

Inget mer väntande och planerande.

Är lite kär i instagram

Hej, tänkte berätta att jag också finns på instagram. En hittar mig som liteskrik. Har en* inte smarttelefon hittas mina bilder här: Liisas instagram

Jag har använt instagram i några månader nu och är så nöjd. Det passar mig ypperligt. Jag får visa alla roliga och fina grejer jag ser men inte hinner blogga om. Dessutom är det spännande att få nya följare. Just nu har jag en följare som är väldigt anonym (man ser aldrig hennes ansikte på hennes bilder), men som jag ändå anar vem det är. Varje ny bild hon lägger upp är en ledtråd till vem hon är. Hon hade t.ex en bild av En liten skillnad samma dag som den kom från tryckeriet. S p ä n n a n d e.

I början av året spreds en grej på facebook, om en happy moments-jar. För varje bra sak som hände en under årets lopp skulle en lägga en lapp i en stor glasburk. På lappen skulle en kort beskriva den positiva händelsen. Sen i slutet av året skulle en ha en salig lyckoburk att rota runt i när livet såg mörkt ut. Oh well, fin tanke, men inget jag skulle orka göra. MEN INSTAGRAM. Funkar ju precis så där. En** dokumenterar sina fina stunder (fast för mig får också asiga stunder vara med) och sen kan en scrolla runt i sitt arkiv när en känner sig deppad. Heja heja***.

*Ja, detta inlägg testar hur det funkar att använda en i stället för man.

** Okej, här börjar det ta emot. Känns inte grammatikaliskt korrekt att överallt tråtta in EN hit och EN dit och EN slank EN ner i diket.

*** Och jag är inte sponsrad av instagram. Borde kanske vara det.