En fin stund i Stockholm var när jag med oändlig törst i rösten frågade om min syster råkade ha något att dricka med sig. Min törst visste faktiskt inga gränser. Hennes svar var så fint: nä, men svälj några gånger så går det över.
Det känns som att det är sånt man säger för att lura barn.
tisdag 24 maj 2011
Nomaden
Jag packar ihop mina saker. Överväger noga vilka grejer som ska med till nästa ställe och vad som ska lämnas kvar i Helsingfors. Puffar till soffkuddarna så att mina sömnavtryck försvinner och suddar därmed ut de sista spåren av min närvaro. Nästa sovplats väntar.
Jag landar i Stockholm, där jag får dela tillvaro med två fina personer i en liten etta. Vi har det trångt men bra. Jag förundras och gläds över att min syster har börjat baka bröd och göra smoothies. Hon verkar nöjd här. Jag själv är nöjd över att jag lyckats röra mig med såpass liten packning. Det är skönt att inte behöva göra andra klädval än att sakta överväga om jag ska ha det lite längre vita linnet eller kanske ändå det där lite kortare. Jeansen och koftan är de samma, varje dag. Perfekta kläder för att busa med syskonbarn och sköta grillen när familjen ska utfordras.
Här trivs jag några dagar som spenderas ute i solen, i ett moln av familj. Vi vandrar runt stan och varje lekpark känns som en skattkista full av guld. När familjedagarna är slut somnar jag på en båt, till maskinrummets brummande och hyttgrannarnas toaspolande.
Och vips är jag i Åbo igen. Städar mitt hem i racerfart, för snart ska sommargästen dyka upp. Mitt i badkarsskrubbandet och ompackandet dyker en fin vän upp. Vi lunchar på linssoppa och åker highway genom den senaste veckorna av våra liv. Hon märker att mitt packande är smått kaotiskt, så hon diskar. Och jag känner i hjärtegropen att jag välsignats med de bästa av vänner.
Knappt har vi sagt hejdåochskötomdig innan jag slänger in de sista grejerna i väskan och springer iväg till bussen som ska ta mig norrut. I bussen fryser jag, för värme ute betyder full fläkt inne. Åtminstone i chaffisarnas filosofi. Och jag är förstås för finsk för att klaga. Drar istället jackan tätt om mig och slumrar in medan vackra landskap avlöser varandra. Funderar på hur det vore att bo i Säkylä, i Harjavalta, i Kristinestad eller i Pörtom. Antar att det vore okej.
Och så vaknar jag upp i ännu en soffa, som ska vara min tältplats i några dagar framöver. Jag kallar den här tältplatsen för hightech-land. Allt är avancerat, men praktiskt så det ryker om det. Som kaffekokaren till exempel, det är inte bara att hälla i och trycka på knapp. Man måste vara lite smartare än så men det lönar sig, för kaffet blir fint. Nu har jag avklarat frukost och sitter framför världens speisigaste dator och gör lite levebröd. Snart ska jag bege mig ut i den här världen, och det blir riktigt skönt att klara sig utan karta i några dagar.
För även nomader behöver känna sig hemma ibland.
Jag landar i Stockholm, där jag får dela tillvaro med två fina personer i en liten etta. Vi har det trångt men bra. Jag förundras och gläds över att min syster har börjat baka bröd och göra smoothies. Hon verkar nöjd här. Jag själv är nöjd över att jag lyckats röra mig med såpass liten packning. Det är skönt att inte behöva göra andra klädval än att sakta överväga om jag ska ha det lite längre vita linnet eller kanske ändå det där lite kortare. Jeansen och koftan är de samma, varje dag. Perfekta kläder för att busa med syskonbarn och sköta grillen när familjen ska utfordras.
Här trivs jag några dagar som spenderas ute i solen, i ett moln av familj. Vi vandrar runt stan och varje lekpark känns som en skattkista full av guld. När familjedagarna är slut somnar jag på en båt, till maskinrummets brummande och hyttgrannarnas toaspolande.
Och vips är jag i Åbo igen. Städar mitt hem i racerfart, för snart ska sommargästen dyka upp. Mitt i badkarsskrubbandet och ompackandet dyker en fin vän upp. Vi lunchar på linssoppa och åker highway genom den senaste veckorna av våra liv. Hon märker att mitt packande är smått kaotiskt, så hon diskar. Och jag känner i hjärtegropen att jag välsignats med de bästa av vänner.
Knappt har vi sagt hejdåochskötomdig innan jag slänger in de sista grejerna i väskan och springer iväg till bussen som ska ta mig norrut. I bussen fryser jag, för värme ute betyder full fläkt inne. Åtminstone i chaffisarnas filosofi. Och jag är förstås för finsk för att klaga. Drar istället jackan tätt om mig och slumrar in medan vackra landskap avlöser varandra. Funderar på hur det vore att bo i Säkylä, i Harjavalta, i Kristinestad eller i Pörtom. Antar att det vore okej.
Och så vaknar jag upp i ännu en soffa, som ska vara min tältplats i några dagar framöver. Jag kallar den här tältplatsen för hightech-land. Allt är avancerat, men praktiskt så det ryker om det. Som kaffekokaren till exempel, det är inte bara att hälla i och trycka på knapp. Man måste vara lite smartare än så men det lönar sig, för kaffet blir fint. Nu har jag avklarat frukost och sitter framför världens speisigaste dator och gör lite levebröd. Snart ska jag bege mig ut i den här världen, och det blir riktigt skönt att klara sig utan karta i några dagar.
För även nomader behöver känna sig hemma ibland.
onsdag 18 maj 2011
flowflowflow
Hejhejhej
Nu kan man lätt klicka till sig flowfestivalens spotify-playlista här.
Jättebra, bara man hoppar över den jobbiga elektron där i början.
Nu kan man lätt klicka till sig flowfestivalens spotify-playlista här.
Jättebra, bara man hoppar över den jobbiga elektron där i början.
lattemorsans upptäckter
Egentligen tänkte jag bara sms:a den här upptäckten åt Stora E, men plötsligt blev jag mycket generösare än så. Nu ska hela världen få veta.
Alltså: Visste ni att Britt G Hallqvist, som skrivit många av de bästa psalmerna i vår psalmbok, också har skrivit den överlägset roligaste barnsången Var bor du lilla råtta?
Det har jag lärt mig i jobbet som lattemorsa. Det bästa av allt är att jag idag har lärt mig de rätta orden! Jag har här svärtat de ställen som var extra roliga när vi sjöng den på dagis, då i tidernas begynnelse:
Alltså: Visste ni att Britt G Hallqvist, som skrivit många av de bästa psalmerna i vår psalmbok, också har skrivit den överlägset roligaste barnsången Var bor du lilla råtta?
Det har jag lärt mig i jobbet som lattemorsa. Det bästa av allt är att jag idag har lärt mig de rätta orden! Jag har här svärtat de ställen som var extra roliga när vi sjöng den på dagis, då i tidernas begynnelse:
Var bor du lilla råtta? I din hatt!
Vad gör du klockan åtta? Jagar katt!
Hur många ungar har du? Sjuttiotvå!
Hur mår din gamle far, du? Si och så.
Vad gör din fru Lovisa? Steker glass!
Vad vill du ha att spisa? Korv och jazz!
Vad vill du ha att dricka? Hallonbål!
Vad har du i din ficka? Fyra hål!
Oj så vi skrattade, och kiknade.
onsdag 11 maj 2011
Sommaräventyret
Nu börjar det.
En tillvaro av extraknäckande hit och dit plus ett lite mera seriöst tilltag. Jag säger hejdå till ekonomiskt överflöd för att i stället få tid att läsa och skriva och ta det lugnt. Ja. Jag ska ta det lugnt. Det blir mitt äventyr.
Och jag är så glad åt att ha en sådan exemplarisk person (hej du) att inspireras av när det gäller att chilla och att säga fuck that åt absurda måsten. Varje kväll får jag höra hans röst och varje gång inser jag (bland annat) att jag gör så sjukt många saker som jag faktiskt inte alls behöver göra. Jag gör dem inte i onödan men ändå förgäves om vi snackar i lycklighetstermer. Varje gång jag tryckt på röda luren ser jag framför mig en tillvaro som mest handlar om frukost, böcker, film och mys. Det behöver inte vara svårare än så. Jag behöver inte ställa upp på alla möjliga projekt, fastän det är lockande och kul. Det jag däremot strängt behöver göra är att chilla och säga fuck that åt onödiga göromål.
Och det är just det som är planen för sommaren. Att njuta.
Som bäst är njutningen att få vakna till att två väldigt små människor tränger sig in under mitt täcke för att klättra och gosa. Små svettiga fingrar som petar på mitt halsband, en tanig arm som vill ge en kram. En morgonvinglig storebror som vill berätta om varför just hans lillasyster är sötast i världen. För att hon är så mjuk. Och har det där håret.
Jag har det bra.
En tillvaro av extraknäckande hit och dit plus ett lite mera seriöst tilltag. Jag säger hejdå till ekonomiskt överflöd för att i stället få tid att läsa och skriva och ta det lugnt. Ja. Jag ska ta det lugnt. Det blir mitt äventyr.
Och jag är så glad åt att ha en sådan exemplarisk person (hej du) att inspireras av när det gäller att chilla och att säga fuck that åt absurda måsten. Varje kväll får jag höra hans röst och varje gång inser jag (bland annat) att jag gör så sjukt många saker som jag faktiskt inte alls behöver göra. Jag gör dem inte i onödan men ändå förgäves om vi snackar i lycklighetstermer. Varje gång jag tryckt på röda luren ser jag framför mig en tillvaro som mest handlar om frukost, böcker, film och mys. Det behöver inte vara svårare än så. Jag behöver inte ställa upp på alla möjliga projekt, fastän det är lockande och kul. Det jag däremot strängt behöver göra är att chilla och säga fuck that åt onödiga göromål.
Och det är just det som är planen för sommaren. Att njuta.
Som bäst är njutningen att få vakna till att två väldigt små människor tränger sig in under mitt täcke för att klättra och gosa. Små svettiga fingrar som petar på mitt halsband, en tanig arm som vill ge en kram. En morgonvinglig storebror som vill berätta om varför just hans lillasyster är sötast i världen. För att hon är så mjuk. Och har det där håret.
Jag har det bra.
tisdag 3 maj 2011
vagabondliv
Hej hörni,
jag har en kaveri som tänker traska genom Frankrike i sommar, all the way till Santiago de Compostela. Hur coolt som helst. Och det bästa av allt: han ska blogga om det. Om en vecka sticker han iväg, följ honom här:
jag har en kaveri som tänker traska genom Frankrike i sommar, all the way till Santiago de Compostela. Hur coolt som helst. Och det bästa av allt: han ska blogga om det. Om en vecka sticker han iväg, följ honom här:
Vagabondliv.
tisdag 12 april 2011
Om att vara kritisk.
Nationalistisk propaganda från Folktinget. Folk är upprörda, men eftersom vi rör oss i ankdammen kan ingen visa det öppet. Det blir i stället lågmälda samtal och kryptiska Facebook-statusar. Som vanligt när någon i ankdammen skapar något så blir det mycket kritik i det tysta. Ingen vill riktigt säga högt vad hjärtat är fullt av, men ändå sipprar missunnsamheten fram. Den är i och för sig välklädd i kulturkritikens kejsarliga kläder, men ändå: jag vädrar taskig missunnsamhet.
Det finns något som heter generositetsprincipen. Den säger att vi bör välja en sådan tolkning som gör det tolkade så logiskt sammanhängande och bra som möjligt. Vi ska helt enkelt anta att konstnären inte motsäger sig själv, och vara schyssta och föredra den tolkning som gör konstnärens uppfattningar så acceptabla som möjligt, alltså maximalt svåra att såga ner.
Varför vara generös? Jo, för att det är först när man gjort en seriöst generös tolkning som man har rätt att komma med kritik.
Steg ett när vi lyssnar på Vår tid - vårt land borde alltså inte vara att hitta element att kritisera. Det nöjet får vi först på steg två.
Steg ett borde i stället vara att tolka låten generöst, med utgångspunkten att typerna bakom låten och videon vill göra något bra, att de inte vill vara logiskt motsägelsefulla. Så om de säger att de är artister för tolerans och öppenhet så kan vi väl utgå ifrån att det är just det som de önskar att föra fram. Tolerans och öppenhet. Allt som vi sedan hittar i låten som skulle kunna strida mot detta ska vi då tolka så att det passar in i bilden av tolerans och öppenhet. Right?
Generositet först. Sen kan vi kritisera.
torsdag 7 april 2011
Att sluta vara en härkomstmes.
Jag har länge varit en mes när det gäller min härkomst. Med stort förakt har jag tänkt på stålhättorna i högstadiet och skvallret i gymnasiet, och känt de oändligt långa avstånden i kroppen genast jag suttit i ett fordon i rörelse. Jag har till och med, i brutal jämförelse med Åbo, hånskrattat åt Österbottens totala brist på happenings och kultur.
Men att tänka fy saatan om sin härkomst är inte att vara en cool rebell utan någonting helt annat. Det är att vara en mes.
Jag är nu tillbaka i Åbo efter en lång helg i Vasa med omnejd och känner att jag måste uppdatera min mening om la pampa. När jag före avfärd motiverade mig själv tänkte jag på att få tala svenska på stan, att kranvattnet smakar bättre och att jag ju trots allt verkligen älskar naturen där jag växte upp. En sex timmars bussresa till nyckelpersonerna kräver alltid lite motivationsfaktorer.
Ändå fanns föraktet kvar. Jag tänkte på trångsyntheten, skvallret, jantelagen och rubbet.
Men, gott folk, Österbotten har levererat. Inte genom det fantastiska kranvattnet eller genom nån mäktig naturupplevelse. Pampas levererade klyschigt nog genom de människor jag träffat. Min fadder har bjudit mig på loppisrunda, moffa har gett mig en chokladplatta och mommo en bok. Fammo verkar ha det väldigt bra i sitt nya hem. Mitt ljus från högstadietiden (ja, du J) har berättat de bästa av nyheter samtidigt som vi behandlat våra nattsvarta ämnen. Jag har skrattat mig krokig med en av mina långvarigaste vänner och äntligen rett ut viktiga saker med viktiga människor. Insett saker om mig själv. Allt detta medan jag halkat omkull i isiga backar och kört vilse i finska Österbotten.
Österbotten är inte sämre än någon annan plats. Skvaller, trångsynthet and all that jazz hittar man överallt. Men just min uppväxt och mina rötter finns faktiskt ingen annanstans. Och jag tänker inte längre mesa mig ur.
Jag är ju en österbottning, för tusan!
En roadtrip sommaren 2008, Stora E och jag avverkar sevärdheter och uppfylls av nationalromantik. Bilden tagen vid en sevärdhet i Oravais (nån stor fallos-symbol uppe på en kulle. Förstås.).
Men att tänka fy saatan om sin härkomst är inte att vara en cool rebell utan någonting helt annat. Det är att vara en mes.
Jag är nu tillbaka i Åbo efter en lång helg i Vasa med omnejd och känner att jag måste uppdatera min mening om la pampa. När jag före avfärd motiverade mig själv tänkte jag på att få tala svenska på stan, att kranvattnet smakar bättre och att jag ju trots allt verkligen älskar naturen där jag växte upp. En sex timmars bussresa till nyckelpersonerna kräver alltid lite motivationsfaktorer.
Ändå fanns föraktet kvar. Jag tänkte på trångsyntheten, skvallret, jantelagen och rubbet.
Men, gott folk, Österbotten har levererat. Inte genom det fantastiska kranvattnet eller genom nån mäktig naturupplevelse. Pampas levererade klyschigt nog genom de människor jag träffat. Min fadder har bjudit mig på loppisrunda, moffa har gett mig en chokladplatta och mommo en bok. Fammo verkar ha det väldigt bra i sitt nya hem. Mitt ljus från högstadietiden (ja, du J) har berättat de bästa av nyheter samtidigt som vi behandlat våra nattsvarta ämnen. Jag har skrattat mig krokig med en av mina långvarigaste vänner och äntligen rett ut viktiga saker med viktiga människor. Insett saker om mig själv. Allt detta medan jag halkat omkull i isiga backar och kört vilse i finska Österbotten.
Österbotten är inte sämre än någon annan plats. Skvaller, trångsynthet and all that jazz hittar man överallt. Men just min uppväxt och mina rötter finns faktiskt ingen annanstans. Och jag tänker inte längre mesa mig ur.
Jag är ju en österbottning, för tusan!
En roadtrip sommaren 2008, Stora E och jag avverkar sevärdheter och uppfylls av nationalromantik. Bilden tagen vid en sevärdhet i Oravais (nån stor fallos-symbol uppe på en kulle. Förstås.).
torsdag 31 mars 2011
Om du någon gång måste lämna allt.
Hej, kolla in det här bildspelet av Amelie Herbertson: Flyktfåglar . Definitivt värt två minuter av ditt liv.
Sen, om du har tre minuter till, kan du läsa en musikandakt jag höll i radion några veckor sedan. Men lyssna först till Sommaren 77 av Tomas Andersson Wij.
Sådär. Nu kan du läsa:
Det går ju inte att föreställa sig ens, hur hemskt det måste vara att tvingas lämna allt.
Inte att lämna det materiella överflödet; alla dessa prylar som vi säkert skulle må bra av att befrias ifrån. Jag menar att tvingas lämna det som ytterst är ens allt, alltet med stort A. Att tvingas lämna marken man står på, själva grunden för ens vardag. Tomas Andersson Wij sjunger i Sommaren 77 om ett barns möte med en vuxen kvinna som tvingats lämna just detta allt med stort A. Hon har lämnat sitt land, sitt hem, sin man. I sången har barnets familj tagit kvinnan till sitt hem, gömt henne, gett henne skydd. En kväll säger kvinnan åt barnet: glöm aldrig bort det här.
Och barnet lovar:
Om du någon gång måste lämna allt
då är mitt hem ditt hem
Om du någon gång måste lämna allt
då är mitt land ditt land
Det är ett stort löfte. Det kan kännas naivt och orealistiskt, men det rymmer ett stort djup.
Och löftet stannar inte där, i barnets självklarhet. När barnet blir vuxet tänker han tillbaka på kvinnan, undrar var hon finns nu. Han tänker på sitt överflöd, på att han har pengar och jobb. Nu han har så mycket mer än vad han hade som barn. Med fast beslutsamhet förnyar han löftet, och lovar därmed att alltid se människan bakom fenomenet.
Jag vet inte om jag är beredd att avge samma löfte.
Vågar jag faktiskt lova att mitt hem är ditt om du måste lämna allt? Ska jag vara ärlig så är mitt svar nej. Inte ännu. Men när jag lyssnar på Sommaren 77 så inspireras jag. Barnets löfte utmanar min fantasi, och sången skapar en verklighet där såna löften faktiskt är möjliga. Och jag kan välja att låta mig formas av det modiga löftet som ges. En dag kanske jag själv vågar lova, inte bara att mitt land är ditt land, utan även att mitt hem (min lilla lilla etta!) också är ditt hem.
Varje kris har ett mänskligt ansikte. Sommaren 77 inspirerar mig till att våga se det ansiktet – lite sådär som snickaren från Nasaret en gång gjorde.
Bild härifrån.
Sen, om du har tre minuter till, kan du läsa en musikandakt jag höll i radion några veckor sedan. Men lyssna först till Sommaren 77 av Tomas Andersson Wij.
Sådär. Nu kan du läsa:
Det går ju inte att föreställa sig ens, hur hemskt det måste vara att tvingas lämna allt.
Inte att lämna det materiella överflödet; alla dessa prylar som vi säkert skulle må bra av att befrias ifrån. Jag menar att tvingas lämna det som ytterst är ens allt, alltet med stort A. Att tvingas lämna marken man står på, själva grunden för ens vardag. Tomas Andersson Wij sjunger i Sommaren 77 om ett barns möte med en vuxen kvinna som tvingats lämna just detta allt med stort A. Hon har lämnat sitt land, sitt hem, sin man. I sången har barnets familj tagit kvinnan till sitt hem, gömt henne, gett henne skydd. En kväll säger kvinnan åt barnet: glöm aldrig bort det här.
Och barnet lovar:
Om du någon gång måste lämna allt
då är mitt hem ditt hem
Om du någon gång måste lämna allt
då är mitt land ditt land
Det är ett stort löfte. Det kan kännas naivt och orealistiskt, men det rymmer ett stort djup.
Och löftet stannar inte där, i barnets självklarhet. När barnet blir vuxet tänker han tillbaka på kvinnan, undrar var hon finns nu. Han tänker på sitt överflöd, på att han har pengar och jobb. Nu han har så mycket mer än vad han hade som barn. Med fast beslutsamhet förnyar han löftet, och lovar därmed att alltid se människan bakom fenomenet.
Jag vet inte om jag är beredd att avge samma löfte.
Vågar jag faktiskt lova att mitt hem är ditt om du måste lämna allt? Ska jag vara ärlig så är mitt svar nej. Inte ännu. Men när jag lyssnar på Sommaren 77 så inspireras jag. Barnets löfte utmanar min fantasi, och sången skapar en verklighet där såna löften faktiskt är möjliga. Och jag kan välja att låta mig formas av det modiga löftet som ges. En dag kanske jag själv vågar lova, inte bara att mitt land är ditt land, utan även att mitt hem (min lilla lilla etta!) också är ditt hem.
Varje kris har ett mänskligt ansikte. Sommaren 77 inspirerar mig till att våga se det ansiktet – lite sådär som snickaren från Nasaret en gång gjorde.
Bild härifrån.tisdag 29 mars 2011
Andaktssug?
Morgonens andrum är nog ett av de bästa jag hört. Och då är jag inte ens ett fan av Twilight.
Lyssna till Daniel Jakobsson som snackar vampyrer och törst genom att klicka här.
Så vackert språk, så lätt att lyssna till, så intressanta tankar.
..en kamp som varat sedan människans första dagar..
Lyssna till Daniel Jakobsson som snackar vampyrer och törst genom att klicka här.
Så vackert språk, så lätt att lyssna till, så intressanta tankar.
..en kamp som varat sedan människans första dagar..
Om vågor och bilar.
Det är så mycket jag skulle vilja säga dessa dagar, men jag finner inte orden. Så jag låter min systers bild tala i stället:
Bild av Maija Hurme.
Bild av Maija Hurme.
måndag 21 mars 2011
långsamheten
Jag sitter på tåg mot hemlig destination. Tänker att nu bannemej ska jag vara sådär passligt cool att jag uträttar nätrelaterade skrivuppgifter på tåågi. Men jag möts av långsamheten. Oj långsamheten. Minns ni att det var just såhär i tidernas begynnelse? Man samlade böcker, nagellack och små konstverk vid datorn, för allt tog en sån himla lång tid. En bilduppladdning, två minuter. En speluppladdning, 15. En konverastion på msn, forever. Men man hängde ändå där, för att allt med internet var så otroligt infernaliskt häftigt. Den fascinationen har ebbat ut nu. I stället sitter jag här och perklar mig över att inget ges mig utan kamp. Fjärran är halvsekunders väntan. Nära är evighetens långsamma frustration. Och mozillas rapportering om fel vid sidhämtning.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)