The power of introverts

Susan Cain talar om hur ofantligt bra det är med introverta människor. Jag fick stor lust att plocka fram introverten i mig och bara spendera hela dagen inne i min håla; läsa mina favoritböcker, se på bra filmer och vara superkreativ när jag fixar mina naglar.

Kony och utlokaliserad ondska

(Läs Ylebloggaren Daniel Olins kolumn om du missat vad Kony-historien  handlar om.)

Engagemang i global rättvisa är en väldigt bra sak och värd all uppmuntran den kan få, men jag bara måste få peka på en grej som stör mig i kortfilmen Kony2012.

Jag störs av att Joseph Kony framställs som ondskan själv. Onekligen är han en skurk och kriminell av värsta sorten - men ondskan själv? Steget från att påstå något sådant är väldigt kort till att tro att allt blir bättre bara vi eliminerar den där onda typen. Försvinner Kony försvinner ondskan, och vi slipper befatta oss med frågan desto mer. Filmen placerar hela världens ondska i Kony, i stället för att se att ondskan också finns i oss själva.

Tito Colliander fångar det så bra i romanen "Korståget":

- Men det är ju upprörande! ropade hon. Hur kan ni tala om det sådär -. Att de tar fullkomligt oskyldiga människor och släpar dem någonstans, Gud vet vart! Som brottslingar! Oskyldiga människor -- 

Han såg på henne, och det var någonting i hans blick som gjorde att hon hejdade sig.

- Dorotea Stepanova, sade han mycket allvarligt. Det finns inga oskyldiga människor.

- Hur så - ? Hur menar ni?

 - Det finns inga oskyldiga människor, sade han. Men är det fråga om brottslingar så -. Han tystnade, såg upp på henne och log. Att vara en brottsling - det är ju strängt taget bara en yttre egenskap. Någonting som kommit upp till ytan - skriket. Smärtan finns ju i oss alla.

Ondskan finns ju i oss alla. Vi har alla anlag till det och därför är det lite skenheligt att måla upp en enda person som den Onde, när ondskan lika väl kunde ha fått utlopp i någon av oss. Vi är alla kapabla till hemska saker, så ondskan försvinner inte bara vi letar reda på Kony och ställer honom till rätta. Den blossar bara upp nån annanstans. Och jag tror att "nån annanstans" lätt blir de människor som inte ser de onda fröna i sig själva, som ser att det onda finns i skurkarna, men inte i mig. Då identifieras ondskan inte, och oidentifierad ondska är ondska som faktiskt kan blossa upp och bli en ny Kony.

Men filmens uppgift var kanske inte att uppmuntra till världsförbättring genom självrannsakan.

Byxklänning

Jag inventerade min garderob, och hittade mina första shejkbyxor ever. Jag var så kär i dem i flera år att jag börjat få dåligt samvete för att jag inte använder dem längre. De har blivit slattriga, och solblekta. De är verkligen inte lika fancy som när jag köpte dem i Berlin 2008.

Så jag slängde dem på golvet, och klippte längs med "grenen". Rakt av bara, fotmuddarna bort också. Det tog ungefär fem sekunder att göra.

Och så bestämde jag mig för att det blev en klänning. Tråkade fast två band att knyta halterneck med, så att klänningen inte får för sig att ramla ner mitt i allt. Jag är så glad åt att mina gamla shejkbyxor fått nytt liv, utan att förlora sin chill-fiilis. Sheiki-sheiki.

Inte så fattigt trots allt

Idag fick jag sitta en hel lunch och bara formulera mig om fattigdomsfastan med Nina från KP. Och jag kom på att det är lite töntigt att kalla min fasta för fattigdomsfasta. För jag känner mig inte fattig, och jag klarar mig bra. Det är inte alls jobbigt att leva på hälften av vad jag brukar. Jag bara planerar min mat lite bättre. De facto är jag mättare, gladare och generösare som "fattig". Och Nina hade en viktig poäng i att man nog inte kan kalla självvald fattigdom för fattigdom, det är liksom lite fräckt. Min tanke med fattigdomsfastan var ju inte att vara fräck utan solidarisk, men just nu känns det som att jag bara njuter av de goda frukterna av "fattigdom":

Jag har koll på min ekonomi, och jag känner mig väldigt fri från konsumtionshjulet. Jag har börjat uppskatta billiga råvaror framför dyra halvvägsprodukter. Jag har börjat se på vin, fetaost och avokado som en stor lyx, något jag kan njuta av då och då, inget jag "förtjänar" bara för att jag har en lång studiedag bakom mig när jag står i matbutiken och söker tröst.

Jag har det lite för bra för att kalla mig fattig, så hädanefter talar jag om enkelhetsfasta.

Klorblekt

Jag skrev för längesen om hur jeansindustrin suger märgen ur mänskligheten, och lovade att jag skulle att visa upp lite loppisfyndade byxor här på bloggen, för att visa att man inte måste gå med rumpan bar bara för att man inte vill stöda en sugande industri. Dessa UFFs tvåeurosjeans är nummer tre i min serie av pants with concience. Ettan finns i länken ovan, och tvåan hittas här.

Jeansen på bild är klorblekta åttiotalsjeans med rum för rörelse. Jag får alltid lite extra lust att dansa när jag har dem på mig, vilket kanske syns. Den randiga toppen är tefärgad, och gröna koftan loppisfyndad. I dessa dagar av fasta gömmer jag undan min tragiska rotväxt med den här rosa mössan från loppis. Jag gillar blomman vid örat, den liksom uppmuntrar våren att komma nu.

Läs Patriks kolumn!

Nog har ni väl läst Patrik Hagmans senaste kolumn om ideologi och propaganda?

Han är - i likhet med andra icke-Paul Lillrank-fans - upprörd över den eviga sagan om att bara de rika blir ännu lite rikare så vinner hela samhället på det, också de fattiga.

Det är uppfriskande med upprördhet.

Bostad i Vasa?

I stället för att skriva fokuserat på viktig text drabbades jag idag av framtidsplaneringsflamman, eftersom dagens oskrivna text är sista poängen som behövs för att jag ska kunna studera ett år i Vasa. Framtidsplaneringsflamman var verkligen på offensiven, och jag kunde inte tänka på annat än framtid framtid framtid. Och därmed bostad bostad bostad. Och därmed billigt billigt billigt.

Sen försvann flera timmar på slumpmässig bostadssökning. Nu vet jag att man kan få en etta från VOAS för lite över 300, om man har tur. En etta kan också vara massor över 400, om kvinna har otur.

Men jag måste ju inte bo i en etta, så framtidsplaneringsflamman förde mig vidare till tankar om kollektiv, och i sällskap av nostalgilågan inspirerade hon mig till drömmar om estetiskt tilltalande kollektiv lite sådär som jag bodde sommaren 2008, med tre vackra kvinnor som förstod sig på kläder och skor och som gillade orden laatuaikaa yhdessä.

Så hör upp alla ni människor med Vasaconnections:

Jag söker bostad i Vasa 1.6.2012 - 1.6.2013 (ish).

Råkar det vara året som just du tänkt åka utomlands?
Eller året då din kämppis gör volontärjobb i Brasilien?
Eller råkar du annars bara veta om billigt boende i Vasa och vill tipsa mig?

Jag är en bra kämppis, på sant.

Kommentera här eller maila liisa.mendelin at gmail punkt com . Ja!

Budgetera mera

Har ni upptäckt Marthaförbundets bokföringsverktyg? Ni hushållsrävar där ute kanske tycker att sånt här är gammal skåpmat, men för mig är det här första gången jag har full kontroll över min ekonomi. Aldrig tidigare har bokföring och privatekonomi har varit så här spännande.

Ser man på,

jag fick två Husis i morse. Tänk om jag haft ett frukostsällskap att bjuda på lyxen med egen morgontidning, i stället för en halva (jag brukar erbjuda frukostgäster en halva av min morgontidning, klippet sker vid opinionssidorna om ni undrar). 

Nu väntar jag på att morgondagens frukostsällskap ska dyka upp, och hoppas att Husis håller sig till sin nya linje med morgontidning också åt gäster. Fast i och för sig tror jag att morgondagens frukostsällskap föredrar Giant Bomb Podcast framför Husis, så ni behöver nog inte besvära er med den saken, bästa Husisredaktion (eller tidningsutdelartjej).

Ofrivillig frisyrfasta

Nu är jag äntligen klar med de tjugo sidor sexualteologi som jag kämpat med alltför länge, och därmed är jag berättigad till ett frissabesök! Eller: jag skulle ha varit berättigad till ett frissabesök, ifall jag fixat jobbet innan fattigdomsfastan började. Mitt hår är i lidande tillstånd (tragisk rotväxt och pulveriserade toppar), men jag har inte råd med ett Eila-besök, inte ens ett frissaskola-besök. Förslag på gratis åtgärder?

Ni ser smärtan.

PS. Kolla in den nyaste demokratiprocessen i högerspalten: en röstning om flugorna. Rösta, rösta!

Inte längre irrelevant.

Just nu är jag inne i en period där teologi känns tråkigt, irrelevant och allmänt blä. Det är inget farligt, de här perioderna kommer och går. Men när man är inne i en Period är det extra fint att ramla över en sån här text:

"Kärleksrelationerna belastas i vår kultur ofta med orealistiska förväntningar. Vi måste diskutera tendensen att kärleken reduceras till en avgränsad relation där ett par söker sin egen lycka medan, eller kanske trots att, hela vår mänskliga livsmiljö är hotad. Om paret inte förstår hur alla former av kärlek ytterst hänger samman kan det leda till att deras kärleksrelation blir så intensivt inåtriktad att den till slut imploderar. Kärleken i en parrelation löper akut risk att kvävas om den hålls isolerad från andra relationer."

-Werner G. Jeanrond, Kärlekens teologi

Roligheter

Jag kan inte annat än le. Jag pratar med min gymnasiebästis J som visar mig ett youtubeklipp, på hennes unge. På ungens första skratt. Tänk att hon fångat det ögonblicket, och tänk att jag kan få se det, på fyrahundra kilometers avstånd. Och höra min fina J låta som en arg hund för att det tydligen bara är då som ungen skrattar. Åh, tack ytb.

(Och fortsättningsvis går credden för den snitsiga förkortningen ytb till min vän Alfred Backa, som jobbar med att vara rolig.)