Boila en tröja

Nej tossan, kanske ni tänker nu, har hon börjat koka sina kläder nu för att maten är slut? Nå nej, jag har mat så det räcker trots fattigdomsfastan, men efter en garderobsinventering fick jag lust att experimentera med ett tips jag hittade i Modemanifestet. Tefärgning!

Försökskanin blev en gammal favorittröja som missfärgats till äckelrosa (sista gången jag lät mamma tvätta mina kläder). Trots många försök så har plagget bara inte funkat i sin rosa variant, så nu fick den åka i kastrullen! Tillsammans med vatten och 10 tepåsar (hälften rooibos, hälften svart). Efter 40 minuters sjudande hällde jag i 2 dl salt och lät sjuda 10 minuter till. Sen sköljning i kallt vatten och sen:

Torkning. Jag är riktigt nöjd med resultatet, den rosa äckelfärgen försvann helt och blev lite mer jordnära-Liisa. Jag testade också att färga en gammal vit topp med hopp om att de fula svettfläckarna skulle kamoufleras. Men icke, svettfläckarna hoppade bara fram ännu mer radikalt brutalt. Inte helt win-win, men nästan.

Boila en böna

Hur gör man om man har skralt med bling men ändå vill äta näringsrikt? Man kokar sina egna bönor förstås! Till exempel så här:

Man köper en påse torkade bönor i en helt vanlig matbutik. Jag betalade 3 euro för den här påsen.

Sen blötlägger man över natten i kallt vatten. Det gör inget om bönorna får ligga i blöt lite längre, då blir de bara mjukare och finare. Det är vettigt att blötlägga hela påsens innehåll på en gång, för det ska ju ändå göras nån gång.

Skölj ordentligt, det kan finnas lite jordrester med i härligheten.

Koka i nytt vatten med lite salt och olja på låg värme. Är du vild kan du slänga med lite lagerblad, rosmarinkvistar eller timjan (men du måste inte). Risenta påstår att en timmes kokning räcker, men jag säger att bönorna blir godare ju längre man kokar. Stora vita bönor kan gott koka en och en halv timme, kanske till och med två. Ju större bönor, desto längre koktid. Vill man ha kortare koktid så lönar det sig att sikta in sig på mindre bönsorter, eller linser (som är supersnabba tjugominutersunder). Under tiden som bönorna kokar kan man göra nånting roligt, typ läsa serietidningar eller göra chokladbollar.

Sen är det bara att paketera in bönorna och sätta i frysen, och nästa gång du gör mat är det bara att slänga med några nävar bönor i såsen/stuvningen/pajen /soppan/ salladen. Superbilligt och proteinrikt.

Frågor på det?

Att aga en kortare stund

Jag yrade in mig på en mammablogg och fick hjärtat på helt fel ställe för en stund när jag läste att bloggaren önskade att kvällsagan den här gången kunde bli kort, förhoppningsvis tio minuter. Jag hann redan tänka att va, är inte det förbjudet i lag... innan jag förstod att det måste ha varit kvällssagan hon menade.

Ny vändning

Kokade just min sista kaffekopp. Nu är "puruna" slut och en sparåtgärd är att i stället för att köpa ett nytt kaffepaket fokusera på att dricka bort några av de tråkigare tesorterna jag redan har. Jag vet inte om det här är vettigt, kaffe är ju faktiskt inte så dyrt. Men jag har en gång tidigare försökt avstå från kaffe, för att jag inte gillar känslan av att vara en oförmögen människa innan jag fått mitt morgonkaffe och för att magen ofta säger wöhöu, var du tvungen att dricka sådär många koppar? Så det känns inte så konstigt att slänga in en kaffefasta också, när jag nu en gång håller på liksom.

Three little pigs

Vem sida står du på? Grisarnas eller stora stygga vargens? Eller kanske den viktigare frågan: får det här dig att vilja studera media?

distans

Inspirerad av den här bloggen har jag nu kollat upp hur många kilometer det är mellan mig och F. Jag har alltid tänkt att det är 500, för det är ju onekligen en imponerande siffra. Men nä, verkligheten (google maps) säger att det är 346. Jag är lite förvånad, kan man alls kalla sånt för distansförhållande? Går inte gränsen vid 499?

Det är okej hörni.

En perfekt sak som min nya blogg fört med sig är att jag äntligen fått en blogglänklista som uppdaterar sig själv, och visar de nyaste inläggen högst upp. I flera år har mitt bloggläsande varit ett panikartat hoppande fram och tillbaka, jag har susat in på samma blogg tre-fyra gånger utan att där finns nåt nytt, jag har plockat adresser ur minnet och tänkt att "kanske hon har skrivit nåt nytt", fastän det sällan är så. Det här har gett mig bilden av att alla andra bloggare är sjukt aktiva och väldigt ofta har nåt nytt på gång, att de hela tiden bara producerarproducerar.

Men så är det ju inte. Ni andra bloggare uppdaterar inte alls så ofta som jag trott, och det gör mig otroligt lugn i själen. Det är okej att inte uppdatera varje dag, för det gör inte Zeitgeist heller.

Some call it Träskända

Nu har jag sett Järvenpää. Där fanns en förvirrande taxistation, ett finskt Lärkkulla (kyrklig utbildningscentral) och en amica-restaurang utan vegealternativ. Jag har småpratat med finska kyrkliga byråkrater och suttit på ett nästintill meningslöst möte. Sen fick jag skjuts hem av en professor, det tog tre timmar och det var den bästa biten av hela Järvenpääparentesen.

Den nästbästa biten var att jag på håll fick se några ungdomar. De var så coola.

Lite kär

Efter en paus på flera år har jag blivit lite kär i youtube igen. Mest för att där finns sånt här:

"Hur orkar ni hitta på sånt här?" vill jag ropa.

Pakko saada choko

Ni vet lejonkungen, och den där scenen där hyenorna bara väntar på en signal från Scar som ska låta dem jaga en gnuflock ner i en ravin där stackar Simba helt ovetande sitter och väntar på att bli dödad av en panikslagen gnuflock. Ni vet.

Då säger en av hyenorna (i finska versionen): nyt on nälkä, pakko saada gnu.

Jag har den känslan ganska ofta, inte att jag bara måste få en gnu, men choko. Men i och med min fattigdomsfasta har jag inte längre råd att nonchalant slänga in en platta i korgen när jag veckohandlar, så pakko saada choko-känslan har varit helt olidlig de senaste dagarna. Men nu har jag lösningen:

En burk kakao kostar lika mycket som en chokladplatta, men räcker till fast hur många chokladbollar och mudcakes som helst!

Att kanske ta ansvar för felköp

I dag var det min gudstjänstgrupp som fixade högmässan, och jag dök upp i grå kavaj och svarta stuprörsjeans. Kavajen och färgskalan kändes lite för anständig, så jag tog också trotsigt på mig min Led Zeppelin-tröja och lackade naglarna galet mörkgrå. Lite söndagsrevolt.

Den grå kavajen är ett panikköp från en månad sen då jag kände att jag behövde se proper ut (jag skulle leda en diskussion med två biskopar och 80 kyrkligt anställda, jaiks). När jag stod i H&Ms dunkla provrum i Vasa tänkte jag att det är bra att köpa ett basplagg i neutral färg när jag nu en gång köper nytt, och jag såg framför mig hur stilren (och unik!) jag skulle se ut i den kavajen i flera år framåt. Men redan samma dag såg jag en annan tjej bära precis samma H&M-kavaj, och följande dag ännu en. Sen märkte jag förstås att det var ett dåligt drag att köpa full syntet: materialet faller inte snyggt, blir lätt elektriskt och lockar dessutom snabbt fram svettfläckar. Vanligtvis skulle jag i det här skedet tänka att kavajen får hitta en ny ägare på loppis.

Men den tanken får se sig om efter ett nytt huvud att bosätta sig i, för nu har jag läst Modemanifestet. Vivienne Westwood talar i förordet om att ju mer man bär sina kläder, desto mer gör man dem till sina egna. Just nu känns det som att min gråa syntetkavaj tillhör H&M mera än mig, och jag känner mig lite lurad över att ha köpt ännu ett av deras dussinplagg i dålig kvalitet. Men om jag tar Westwoods ord till hjärtat och använder kavajen så mycket jag kan, på de mest fantasifulla sätt, så kommer det till slut bli jag som äger plagget, inte henkkamaukka. Så nu har jag bestämt mig för att ta ansvaret för mitt dåliga klädköp, i stället för att genast skyffla över det till loppiskretsloppet. Tack Vivienne, du har satt mig på plats.

"studiestödsmetoden"

Min syster Maija berättade om ett klokt sparsätt när jag funderade på hur min fattigdomsfasta månne kommer att gå. Så enkelt, så imponerande:

"När vi bostadssparade hade vi "studiestödsmetoden". Vi lämnade just så mycket pengar som studiestödet var då på kontot, och om vi hade hundra mark (!) kvar var i slutet av månaden fick vi gå ut och äta. Aldrig har jag ätit så ofta ute på restaurang som då vi "sparade"."

PS. Jag lovar att snart sluta skriva bara om pengar här på bloggen, det är ju inte en pengablogg ni yrat in er till. Och inte en pengabinge heller för den delen, harhar.