Askonsdag

Sådärja. Nu har jag flyttat över ett litet överflöd från mitt konto till Gemensamt ansvar-insamlingen. Det känns lite skakigt att ha dubbelt mindre att klara mig på den här månaden till slut. När nästa studiestöd kommer räknar jag på nytt hur mycket jag får behålla och hur mycket någon annan behöver mer än jag. Jag har kommit på en enklare formel för kalkylen. Jag tar helt enkelt 3,35 (som är hälften av vad jag vanligtvis lever på per dag) gånger så många dagar som det är tills nästa inkomst ramlar in. Och för att göra det allra enklast så ger jag bort lika mycket som stannar kvar på mitt konto.

Fira fira fira

Jag har nog aldrig firat fastlagstisdag så här på riktigt förr. Kanske för att jag inte haft så värst utmanande fastor tidigare. Det har liksom inte spelat så stor roll mellan idag och imorgon. Men i år spelar det roll, stor.

Och hur jag firat?

Jag fixade undan ute-ståhejet och fastlagsbullarna förrförra helgen med mina syskonbarn, så jag slapp ta den där turen till pulkabacken och trycka i mig fastlagsbullar. I stället gick jag runt i matbutiken vid lunchtid och lät mig köpa allt som jag hade lust med till lunch, utan att se på priserna. Det var så skönt, att liksom unna mig saker när jag under de följande fyrtio dagarna sannerligen inte kommer att unna mig saker. Åh, ravioli, champinjoner, körsbärstomater, fetaost, avokado. Och lyxiga wienerbröd, vilket jag aldrig köper annars. Nu är jag helt däst, och känner bara att askonsdagen, bring it on!

Det är ju löjligt roligt att fota sin lunch. 

om napapaitor och "säsongens färger"

Fastlagstisdag, och jag skippar helt öppet halaren. Antar att man nog får kalla sig studerande ändå.

Allt på bilden är loppisfyndat förutom spetstoppen från gina tricot och NoaNoa-halsduken jag fått i födispresent (en av de där få presenterna som verkligen trillat rätt). Koftan i tunn och slät merinoull hör till den bästa kategorin loppisfynd; användbar året om, tar inte mycket plats i packningen och skrynklar aldrig till sig. Dessutom betalade jag max två euro för den i tiderna.

Jag har funderat på de här topparna som ska visa napan. Det är ju i och för sig inget nytt fenomen men som tur har jag inte heller utgett mig för att vara en trendspanare. Jag gillar napa-topparna. Det är så skönt annorlunda jämfört med alla långa trikåtoppar som jag rullat in mig i de senaste åren. Men jag har svårt med det där att visa napan. Jag tänker på njurar och äggstockar som fryser, och jag tänker på blyg navel som verkligen inte vill visa upp sig. Så jag löser det så här än så länge, med en lös vit loppistopp under. Det känns inte helt fullständigt ännu, men det kommer. (I Indien såg jag en svensk turisttjej bära samma topp med ingenting under, jag tänkte whöööuw, de där svenskarna har nog napa-självförtroende dom.)

I teologernas kafferum idag berättade en tjej att hon köpt en precis likadan kjol som min på loppis. Jag gör en vild gissning och påstår att de korallfärgade manchesterkjolarna måste härstamma från den där perioden kring 2006 när alla tidningar sa att korall är färgen som alla ska gilla, men som i verkligheten visade sig vara ännu svårare att använda än turkost. Nu har kjolarna tydligen hittat till loppisarna, och äntligen kan jag känna mig trendig anno 2006, visserligen sex år sent. Tur att jag inte är en trendspanare.

lite skrik tar stora steg för demokratin

Nu kan man kommentera mina inlägg fastän man inte har OpenID eller ett Google-konto. Då väljer man bara Anonym i rullgardinsmenyn. Jag tänker mig att jag slår ett stort slag för demokratin här. En föreläsning jag hörde förra veckan handlade om hur anonymitet på nätet kan ses som något som ökar demokratin, eftersom då även röster som annars skulle vara tysta får bli hörda. I Svenskfinland speciellt är det många som håller inne med sin åsikt på grund av att åsikten kan skada personens yrke eller anseende. Tänk det. Vi är inte så mysiga som vi tror.

Så också ni som känner att ni inte vill vara offentliga kan komma fram med er åsikt här på min blogg. Känn er fria. Jag borde kanske börja skriva om känsligare saker för att anonymiteten på riktigt ska vara en demokratiökare, men principen finns här i alla fall. lite skirk jobbar för demokrati, fint va.

6 dagar i veckan

Märkte nu att jag i hasten räknat veckans dagar fel i förra inlägget, och basunerade ut att en euro om dagen i en veckas tid skulle bli 6 euro. 7 ska det vara. Du lever inte en vecka på 7 euro utan att skada din hälsa. Kanske nästa fasta kan handla om att lära mig räkna.

Det blir att välja bort avokadon

Det kan verka onödigt för en studerande att bege sig in på fattigdomsfasta, för jag är ju liksom redan fattig. Jo, jag hör till Finlands fattigaste (rätta mig om jag har fel), men jag har ändå möjlighet till smålyxigheter: bio nu som då, avokado på min smörgås och en maffig beställning till adlibris en gång om året. Jag tog studielån för att resa till Indien en månad. Jag är priviligerad.

Men 1,4 miljarder av jordens befolkning är inte lika priviligerade. De lever på under en euro per dag, medan jag efter snabb uträkning sprätter iväg 6,7 euro på en dag (hyran icke inräknad). Det är inte mycket, men det är ändå en förmån och lyx som jag lätt glömmer bort.

Under min fasta vill jag dela de där 1,4 miljarder människornas levnadsvillkor. Jag vet varför jag gör det (se tidigare blogginlägg), men jag vet inte vad jag förväntar mig att få ut av det. Kanske en ny syn på livet, kanske ingenting alls. Vi får väl se.

Tyvärr visar det sig redan nu att det är omöjligt att fullt ut dela de extremt fattigas levnadsvillkor. Jag skulle t.ex. inte ha bostad om jag levde i extrem fattigdom, för en euro om dagen räcker inte till hyra. Ett annat hinder är att jag inte kan gå ner till att faktiskt leva på en euro per dag. Det går inte i Finland, även om man inte hade andra kostnader än mat. Du lever inte en vecka på 6 euro utan att skada din hälsa. Jag tänker mig i stället en mellanväg där jag skär ner mina per-dag-kostnader med hälften. Så den ekonomiska formeln jag ska leva efter i fyrtio dagar ser ut så här:

Under fastan ska mitt brukskonto endast innehålla:
hyra + (40 x (6,7/2)) =
hyra + 135 euro

Jag darrar till lite när jag ser på den där siffran. Det är faktiskt lite pengar för att fixa mat för 40 dagar. Men det kan gå, och jag ska testa. Jag får helt enkelt välja bort avokadon, fetaosten, biobesöken, krogbesöken och tågresorna till människor jag tycker om.

På onsdag rensar jag bort överflödet på mitt konto (som nog inte blir så jättestort), och flyttar över det till Gemensamt Ansvars fasteinsamling som du kan läsa om här. Jag funderade länge på vart jag ska flytta över mina extra pengar, och jag fastnade för GA för att det är en folkrörelse som hjälper både hemma i Finland och i hjälpbehövande länder. 60 procent av intäkterna går till Kyrkans Utlandshjälps utvecklingssamarbete och katastrofhjälp. 20 procent används till mål i Finland (i år handlar det om ett komplicerat smålånesystem), och de resterande 20 procenten går till det hjälparbete som kyrkan och församlingarna utför.

Det tycker jag känns bra.

Fattigdomsfasta

Startpunkt ett.
En komma fyra miljarder människor lever på mindre än en euro per dag, i dag. Deras tillstånd kallas extrem fattigdom.

Startpunkt två.
Jag har länge drömt om att åka någonstans långt bort och göra volontärarbete. För att göra världen lite bättre och utvidga mina inre vyer (alternativt växa som människa, upptäcka mitt inre jag, finna harmoni, låta bitarna falla på plats, ja ni fattar).

Startpunkt tre.
Min väns bror åkte till ett afrikanskt land ett år för att volontärarbeta.  Året präglades något oväntat av en stark otillräcklighetskänsla. Vad hjälper det att en person åker ut och jobbar häcken av sig och sedan reser tillbaka? Situationen återgår snart till vad det var innan volontären gjorde sin insats. Volontärarbetaren kanske har utvidgat sina vyer (upptäckt sitt inre jag), men har situationen blivit bättre i världen? Bara volontärens flygresor räcker till för att radera det goda han jobbat för gratis under ett helt år. Min väns bror kom fram till att det bästa sättet att förbättra världen inte är att en massa vilsna människor letar sig till volontärprojekt för att kompensera för sitt dåliga västvärldssamvete. Det bästa sättet att förbättra världen, enligt honom, är att stanna där man är, gå en bra utbildning, få ett bra jobb och - här kommer poängen - leva så anspråkslöst som möjligt och ge bort allt överflöd till en pålitlig biståndsorganisation.

Hur sorgligt det än är så blir inte världen bättre av att jag reser till andra sidan jorden för att rädda sköldpaddor från tjuvskytte eller lära analfabeter att läsa. Världen blir inte bättre av att jag får göra den resan. Men världen kan bli bättre av att jag lever anspråklöst och ger bort mitt överflöd till en pålitlig organisation som vet vad de gör.

Men fasta?
Den kristna världen går på onsdag in i en fyrtio dagar lång fasta, en tid att avstå från något onödigt för att i stället fokusera på något nödvändigare. Den moderna människans fasta brukar ofta handla om att avstå från t.ex. alkohol, godis, kött eller bakelser. Jag tänkte i år testa på en fasta som antagligen tvingar mig att avstå från alla fyra sakerna. Jag tänkte fattigdomsfasta, inspirerad av min väns brors upplevelse. Hur det går till i praktiken berättar jag snart!

Sluta panta om döden

Oj, så bra bloggat av webbprästen Jessica: klick.

Fasta med mig

På onsdag börjar fastan, och jag har två idéer om vad jag vill göra av den. Den första idén berättar jag om i ett senare inlägg, men den andra idén tänkte jag häva ur mig här och nu:

Åbo svenska församling ordnar en fastegrupp i år igen. Jag deltog i förra årets fastegrupp och tyckte om det. Själva samlingarna varierade i givandegrad, men bara det där att ha en rutin - att en gång i veckan påminnas om att fasta pågår - hjälpte mig massor i att faktiskt minnas och upprätthålla min fasta. I år ska vi läsa Patrik Hagmans bok Om kristet motstånd, som jag tror blir ett riktigt bra och inspirerande diskussionsunderlag.

Här hittar du fastegruppens facebooksida, med mer info och anmälningsförfarande. Vi ses på torsdag kl 17, ja?

Keikka

Jag var på keikka igår. First Aid Kit besökte Åbo helt i början av sin turné med nya skivan The Lions Roar, och jag var där. Det börjar vara ett tag sen sist.

Men tjejerna alltså. Jag vågar inte googla deras ålder, jag är säker på att de ändå är så pass mycket yngre att jag blir kall inombords. Som yngre tänkte jag på alla talanger och storheter som äldre människor (fast Aron Carter var ett undantag, hans talanger kan förstås diskuteras men stor var han). Att talangerna är äldre betyder liksom att man ännu kan bli som de, om man skulle sätta sin själ till det. Men när talangerna plötsligt blivit yngre blir magen lite kall.

Så kommer frågorna: Vad har jag uppnått hittills? Vad är jag bra på? Vad kan jag skapa en häftig karriär av?

Och de panikartade besluten: Jag satsar på att bli singer-songwriter, jag spelade ju gitarr för fem år sen senast! Jag börjar måla på heltid, finansierar med studielån!

Och den mer realistiska idén: Jag ska leta hippieklänning på loppis.

bild.

Fab India

Indien. Där fanns min decembermånad.

Indien är stort, Indien är galet. Indien är inte Indiska och absolut inte Eat, Pray, Love. Indien är extrem lyx som inte låtsas om att den svävar ovanför sanslös fattigdom. Indien är smutsiga gator, toaletter och kök, men också rensopade affärer och gröna ayurvedatvålar i varje hotell. Att vara i Indien är att börja varje måltid med käsidesi och malariatabletter och avsluta dem med en vag oro för vad magen ska säga. Att vara i Indien handlar om att få akut diarré fastän man varit försiktig upp till tusen och använt den där käsidesin, druckit enbart flaskvatten och käkat mjölksyrebakterierna från Finland. Att besöka läkare i Indien handlar mer om att bli satt på plats än om att få en diagnos. Jag fick de facto ingen diagnos, bara en stor hög tabletter och en sextimmars droppsession. Doctor is God, och följaktligen blev jag frisk.

Men Indien är också färg! Indien är kvinnor i vackra kläder trots fula handväskor. Indien är farbröder som hennat håret orange, eller kanske bara mustaschen. Indien är sminkade bebisar och småbarn i kommandomössor (det är ju vinter). Indien är sex personer på en mopo och män i glittriga slipovers. Indien är gubbar som kittlar varandra på magen när de hälsar. Indien är cashewbuskar och gummiträd, och gigantiska pappersjulstjärnor ö v e r a l l t. Indien är fest och crazy discolights. Indien är håriga elefanter och världens bästa malai kofta.

Jag har haft en bra resa, med en underbar kvinna. Jag lärde mig att fråga när nåt är oklart, att bli glad åt indiska toaletter och att ännu en gång drömma om ett enklare liv. Och att känna en sund skam över att vara del av en exploaterande turism.

Men nu tänkte jag stanna här ett tag. Jag njuter så fruktansvärt mycket av att faktiskt kunna borsta tänderna med kranvatten. Så där bara.

Snart.

I morgon sticker jag iväg till Indien. Där tänkte jag besöka den här mannens yogastudio:

Hejdå, ses i januari!