Sopsäcksskatter

-Jag hittar inte mina vanliga kläder! hojtade jag åt min pojkvän i morse.

Mitt liv har bytt lokal igen, och trots att det mesta nu är uppackat tycks alla mina vanliga kläder ha försvunnit någonstans i flyttsopsäckarnas svarta hål. Men, i stället för vanligheterna presenterade sig plötsligt helt nya gamla kläder. Min Harley Davidson-tröja till exempel, som jag sydde om av en loppisfyndad t-skjorta då jag skulle vara lite tuff i gymnasiet. Och den höga svarta kjolen fyndade jag på UFFs eneurosdagar helt i början av min studietid, då min stil var mera lady än bohem. (Idag är den mera bohem.)

Vem behöver köpa nytt när gamla grejer blir nya bara de får doppa sig i en svart flyttsopsäck?

Den här outfiten var perfekt för lite kyrka, lite caféhäng, lite äggklocksköp. Och hur härligt är det inte med höst, sådär klädmässigt? Man kan ha alla möjliga roliga strumpbyxor, läderjackor, kängor, halsdukar och så småningom även vantar. Heja höst!

Vilseledande eller vackert?

Idag publicerades min första insändare ever i Kyrkpressen. Bakgrunden är en debatt om yoga (Är det månne farligt?) som susat i Vasabladet i somras. Här kommer den modigaste texten jag skrivit på länge:

Vilseledande eller vackert?

Jag anmälde mig nyss till höstens yogakurs, så nu är varje tisdagskväll fram till jul bokad för vacker yogaträning. Det är just så jag vill ha det: yoga på tisdag och högmässa på söndag. Då mår jag bra.

Men artikeln om yoga i senaste Kp (25.8) berättar att yoga tydligen är ett problem, främst för att den har rötter i hinduismen. Det anses vara farligt att det utöver den fysiska träningen också finns en andlig dimension i yogan, en rädsla som verkar bygga på tanken att all annan andlighet än en specifik typ av kristen andlighet är av ondo. Att bara rakt av stämpla miljoner människors tro som onda andars hemvist känns för mig vidskepligt, för att inte tala om respektlöst.

Jag tycker om att det finns en potentiell andlig dimension i yogan. Vi är fria att ta till oss vad vi vill av yogan, för en handling är vad vi själva lägger in i den. Om en solhälsning för dig handlar om att tacka Gud för att han varje morgon låter solen stiga upp, så är det just det och inget annat som sker när du gör solhälsningar – ett ordlöst tack. Om solhälsningar däremot för dig handlar om att varsamt mjuka upp och förlänga din ryggrad så är det just
det som händer – en skön stretchning. Det går inte att be till någon av hinduismens gudsbilder ”i misstag”.

Ett yogapass är en timme utan telefon och en timme att vara vän med den fina kropp Gud gett dig. Yoga är inte vilseledande, det är vackert.

Bild härifrån.

PS. Kolla in Patrik Hagmans kolumn om yogadebatten!

Normalitetsmarkören

Jag spottar sällan i glaset. Jag blir glad av en flaska vin i gåva och jag tycker om att bjuda vänner på öl nu som då. Jag är inte nykterist, och det känns som att det är just här som avgrunden mellan tanke och handling växt sig allra störst hos mig.

Jag läste Claras inlägg om nykterism 2009 och nickade instämmande. Samma nickar mötte Daniels kloka perspektiv i mars 2011. Jag håller med. Jag tänker amen, syster! Preach it, brother! Jag har till och med undervisat konfirmander om detta. Sagt att människor mår skit av alkohol, och att många kristna därför helt låter bli att dricka. För att vara solidariska. För att inte understöda något som verkligen är en folksjukdom i vårt land. För droppe blir pöl blir översvämning så sabla snabbt. Och får förödande konsekvenser.

Varför kan jag då inte bara leva som jag lär? Varför ska det vara så svårt att ge upp det där vinet, den där ölen?

Det verkar handla om image. Som kristen är jag en udda fågel i ett samhälle där den normala utgångspunkten muka är ateism/agnosticism/ei vois vähempää kiinnostaa. Som teolog blir det än värre. Det finns så många förutfattade meningar om hur en kristen ska vara, och det är sällan som dessa meningar är smickrande. Människor förväntar sig att jag ska ha vissa värderingar, en viss klädstil och vissa ideal. Ni vet nog vad jag menar, lite världsfrånvänd och beige. Att hela tiden mötas av förväntningar på hur jag ska vara, hur ofantligt onormal jag bara måste vara som kristen, har gjort att jag skapat mig denna behändiga normalitetsmarkör.

När jag dricker handlar det om ett enkelt sätt att visa åt min omgivning att jo, det går nog att prata med mig också, fastän jag är något så udda som kristen. Att miljarder människor varit kristna sedan år 30 gör det tydligen inte mera normalt att bära det där korset kring halsen. Jag beställer en öl och ropar hej jag är också normal!

Att dricka alkohol är inte en helt usel normalitetsmarkör, annars hade jag inte accepterat den så här länge. Den har gett mig många bra samtal på sitzer, krogrundor och hemmafester. Att en prästkandidat hänger på krogen med stopet i högsta hugg sänker för många tröskeln att snacka livskriser, kyrka, tro och Jesus, har jag märkt. Man kan också se det här som en baksida med att vara offentligt kristen; alla människor som på småtimmarna vill prata om sin gudsrelation och sina trauman i sluddrande ordalag kan bli rätt krävande i längden. Och visst, jag tror nog att alla teologer hellre går igenom så svåra saker med en nykter person -de sakerna är för viktiga för att sluddras bort- men ändå tänker jag att sådana fyllesamtal sänker tröskeln till att någon gång också behandla de svåra sakerna i nyktert tillstånd, med en (nykter) själavårdare.

Så min normalitetsmarkör kan skapa rum för goda samtal. Men jag ogillar att det ska vara så. Jag ogillar den här klyftan mellan tanke och handling, och jag ogillar att alkohol överhuvudtaget har blivit en normalitetsmarkör. För hallå, alkoholkulturen i vårt land är långt ifrån normal, snarare liknar den en masspsykos.

Så vad ska jag göra? Tre alternativ dyker upp: 1) fortsätta som förut, 2) hitta vettigare normalitetsmarkörer, 3) inse att ordet normal är den fulaste av svordomar, och därmed sluta sträva efter att vara det.

Ska vi ta en röstning?



Det var ju fyndigt.

Ett till nätloppis!

Bloggaren bakom bloggen Fia Lotta Jansson har skapat kvalitetsloppiset FLJ Second Hand. Jag säger kvalitet, och det av en orsak. FLJ har samlat plagg som är välgjorda, i bra material, i bra former, i bra design. Från tiden när det fortfarande fanns klädfabriker i Salo och Oravais, och från tiden när folk verkligen kunde göra egna kläder på personligt roliga sätt. Det här är också loppiset där snygga finska designklassiker hittas, till vettiga priser. Jag har följt FJL-bloggen rätt länge och beundrat den träffsäkra stilen, som alltid är rolig, mjuk och tuff. Det är verkligen en gåva att en sådan drottning på loppisfyndande valt att dela med sig av sin magnifika fyndnäsa.

Se bara på den här rosa klänningen till exempel. Tänk dig sensommarfester och höst-gatherings, dans till soul-musik och roliga konversationer. Ja, den klänningen skulle sannerligen vara en bra kaveri, och det är bara att klicka här för att stifta närmare bekantskap. Den råkar vara på rea just nu dessutom!

Tonårsjag på besök

I juli städade jag ur mitt tonårsrum, främst garderoben. Jag gick kallhjärtat fram med två sopsäckar, den ena för lump och den andra för grejer till mitt loppisbord. Projketet underlättades av att jag tydligen var väldigt spinkig som teini (något jag förstås inte tyckte då) vilket betyder att många av mina kära plagg helt enkelt blivit för små för att sparas. Sedan hade jag också svårt att tro att de där snortighta färgglada trikåkoftorna med tryck faktiskt skulle komma tillbaka någon dag. Svisch, till loppis med dem bara.

Men sen hittade jag den här korallrosa toppen. Mitt första köp ever från zara. Med tuggummimaskinstryck och otroliga mängder små pärlor fastsydda. Och paljetter. Och axelband med spets. Åh, inte den väl? Den som jag köpte inför Eritrea-resan 2005, nej, inte den. Några klädminnen måste jag väl få ha.

Byxorna har ni sett förr, fast då var linningen gömd. De har hängt med mig hela sommaren, och har verkligen blivit ett plagg att räkna med (vi har redan samlat många fina minnen). De funkar överallt: på stan, som barnskötare, som villabåo och är helt fantastiska som reseplagg. Kavajen är en bohemig sammetsgrej jag fick av min syster när jag hälsade på i Norge. Vi andra systrar får alltid saker av henne, vi behöver bara säga åh vad fint.

Något att skratta så man kiknar i

För någon vecka sen drog jag med mig ett entourage av föräldrar och goda vänner för att se på något av det roligaste Österbotten kan erbjuda: min vän Alfreds Backas humorshow. Kolla in honom här, på riktigt, ni hinner ännu se showen på originalplats (Klemetsgårdarna i Maxmo) men om det inte passar så sök er till Skafferiet at Ritz i Vasa den tredje september!

Som sig bör när man besöker ett hembygdsmuseum så zappade jag snabbt jag bland de klänningar vi fått av mormor, och sedär: en perfekt 60-tals syntetmaterialsblåsa! Materialet har alltid fått mig lite misstänksamt inställd mot den här klänningen (jag är något av en naturmaterialsfascist), men oj så jag fick äta upp min misstänksamhet (som smakade helt okej egentligen). Färgerna, blommorna, kragen, längden och vippen på kjolen... Helt perfekt.

Jesus-sandalerna är föresten sommarens bästa loppisfynd; två små euro för världens bekvämaste ecco-sandaler. Skulle jag någonsin drista mig till att vandra El Camino till Santiago de Compostela så skulle det ske i de här skodonen. Alla gånger. Eller alltså... den hypotetiska gången.

El Fuerte

Jag kan knappt fatta att den här mojängen existerar. Men likväl plockade min kille fram två stycken av dem en halvmulen dag, som inte längre kändes så mulen när vi började spela Streetfighter. Min favorit är att vara El Fuerte.

Man kunde lätt tro att det är klumpigast i världen att spela med en sån här freakin' låda, men nix, jag har aldrig varit så här bra på streetfighter tidigare, och det tackar jag kontrollen för (och det att min motspelare hade superhögt handicap). Min fot är med på bild för att ge er rätt perspektiv; ja, lådan ÄR stor.

Åbobo

Plötsligt tog jag en paus i min nomadsommar och återvände till Åbohemmet. Och min Åbogarderob! Fastän jag trivs med de basplagg plus några roligare kreationer som ryms i en rinkka så är det ändå en helt annan sak att återvända till skattkistan där jag samlat mina bästa loppisfynd genom tiderna. Här finns rum för de plagg som är mer fina än praktiska och bekväma.

Den randiga tröjan har jag fått av en god vän som bestämde sig för att inleda asketliv och därmed gav bort större delen av sin garderob. Avundsvärt gjort. Själv försökte jag föga lyckat se lika asketisk ut medan jag roffade åt mig plagg efter plagg från hennes skattkista. Tröjan har ändå varit en sommarfavorit i sin perfekta tunnhet. Den gula kjolen har ni sett förr, fast då hade jag sytt upp den till en ballongkjol. I våras klippte jag upp de slarvigt tråcklade sömmarna och fick en skön veckkjol med passligt svep. Om jag minns rätt härstammar kjolen från ett gratisloppis på Kabelfabriken i Helsingfors, för några år sen.

Det här var en perfekt outfit att ha som kompis när jag cyklade runt planlöst i mitt kära Åbo. (Med en cykel som blev stulen samma natt -en av Åbos mer irriterande baksidor.)

Tillbaka i min stad.

Nu ska jag berätta.

Det är roligt att resa runt. Det är mysigt att sova på soffor, madrasser, barndomssängar, gästbäddar, skrangliga villasängar, susande flyg, skrallande bussar och vinande tåg. Det är coolt att märka hur bra det går att klä sig i det som ryms i rinkkan, plus lite bonuskläder från tonårsjagets klädskåp och killens garderob. Det är gott att leva på tomater, rågbröd och fisksoppa. And the occasional avocado.

Det är kul att hänga i större städer, med alla de där fina biosalongerna, muséerna och caféerna. Det är kul att vara på festival. Det är också kul att simma vid så många stränder man bara hinner. Det är kul att stänga dörren emellanåt och se på film efter film efter film, och varva det hela med galna dataspel.

Det är fint att jag hunnit umgås mera med mina syskonbarn, alla fem faktiskt. Det är fint att få umgås med barnens föräldrar också. Det är fint att jag fått träffa min killes föräldrar, och det är extra fint att han träffat mina.

Det är gott att jag haft tid att tänka och skriva dagbok. Det är gott att jag fått bli inspirerad gång på gång och tänkt nygamla spännande tankar om vart mitt liv kunde vara på väg. Det är gott att jag fått varva ner ordentligt.

Men nog är det arma skönt ändå att vara tillbaka i min stad, i mitt hem, i mitt sammanhang. Att få lyssna på vega medan jag gör mat som jag inte täcks äta när andra ser, att få läsa tidningen hur länge som helst och att äntligen få packa ur den där rinkkan, som ärligt talat blivit rätt sunkig vid det här laget.

Jag är utvilad, jag är redo, jag är tillbaka.

Så kom igen Åbo, show me what you got.

Jag lever och mår bra.

Hej.

Sommaren ångar på som bäst. Mycket har hänt och mycket händer. Bland annat har jag blivit hemlös, ännu en gång. Så jag får återigen börja packa inför min... sjätte flytt på fyra år. Skit händer.
En roligare grej är att jag varit i studion och bandat in andrum. (11.8 och 19.8 kan man höra dem på radio Vega). Kan bara konstatera att jag verkligen gillar att vara i studion. SKönt med en säker känsla efter att jag funderat hit och dit på min framtid den här sommaren. Det är spännande hur snabbt prästdrömmarna backar bakåt bara för att jag tagit lite kyrkpaus. Medan andra drömmar vaknar till liv. (Hemliga drömmar.)
Snart ska jag ta en fin man i handen och åka ut till mitt barndomshem och paddla. Väldigt många bra saker i den meningen (hålla hand, köra bil, skärgård, paddla, chilla, grilla, bastu, simma).

Hejsvejs, vi hörs mera på hösten kära ni.

Syrrans garderob

Jag firade midsommar ensam i syrrans stora hus vid havet. Det var fint, jag läste filosofi och fixade rabarberpaj i all sköns ro. Plötsligt började jag frysa sådär smått som man bara kan göra på sommaren, ni vet, för att man förvånas över att tunna sommarplagg inte tycks göra the trick när nordan blåser på. Jag var för lat för att gräva i min rinkka, så jag grabbade i stället tag i en random tröja på syrrans hylla, och se där, det var ju ett helt fantastiskt litet plagg jag fick i famnen. En mjuk stickad sak i en härlig gråskala, med perfekt huva för att dölja det tragiska sönderblekta håret och en kul dragkedja för fingrar som tröttnat på pilliga knappar. Det var verkligen på vippen att jag skulle ha ominut den (förklaring till ordet finns här).

Just så där var det förr. Alltid när jag hade tråkigt kunde jag gå in till nån storasyster och fråga "onks sulla jotain liian pieniä vaatteita?". Och syrran suckade, men gick ändå till sitt skåp och började rota. Jag satt ivrigt på golvet medan ett par shorts kom flygande, eller en blommig topp eller ett par konstiga jeans. Det var så kul att få nya grejer att jag med öppna armar välkomnade vartenda plagg, till och med de som helt klart inte borde fått passera gränsen från 1994.

För alla oss som saknar den tiden, eller som gärna skulle upplevt den, finns det en väldigt bra grej on the internetz.
Syrrans garderob.
Som huutonetti fast snyggare. Och överskådligare. Och utan auktionsmomentet (tack för det).

Marianne!

Känner att jag måste förklara mig lite angående att Marianne Fredrikssons bok Älskade barn fått omdömet DÅLIG på min läslista här nere till höger. (Ja, jag tror ju att var och en av er har stenkoll på läslistan. Att ni drömmer om den på natten och diskuterar den på kafferasten på jobbet.)



För det första. Marianne Fredriksson är en av mina absoluta favoritförfattare. Vår bekantskap började med Anna, Hanna och Johanna och fortsatte med Simon och ekarna. Jag fascinerades av världarna hon skapade, de starka personligheterna. Sträckläsningsmaterial, verkligen. Sen, nästan samtidigt som jag snubblade in på teologi, upptäckte jag att hon ju också har ett helt batteri av böcker som skildrar bibliska berättelser. Syndafloden om Noas ark, och trilogin Paradisets barn om Adam och Eva och deras ungar. Och förstås, Enligt Maria Magdalena. Jag läste de här böckerna samtidigt som jag brottades med mitt förhållande till Bibeln, och jag kan bara säga att hon påverkat mitt och B:s förhållande positivt. Hon har lärt mig att leva mig in i de heliga berättelserna och visat för mig hur B faktiskt kan vara mer givande än tagande.

Marianne Fredriksson är alltså en favorit, och jag myser till lite när jag läser wikipedias lista över hela hennes författarskap. Det finns så många böcker jag ännu inte läst, så mycket att se fram emot.

Men för det andra. Älskade barn gjorde mig besviken. Den började bra, med att bygga upp två personligheter; en mamma och en vuxen dotter. Där fanns styrka, livskraft och ta-tag-i -saker. Men någonstans på vägen mot slutet blir det otroligt bråttom av någon anledning, och jag kan bara inte fatta varför huvudkaraktären helt plötsligt inleder ett förhållande med en gammal gubbe. Det finns inget som leder till situationen, läsaren har ingen aning om vad det är med gubben som är så himla förföriskt och bra. Hux flux bara får man en sex-scen och sen får gubben bli pappa åt det barn som den höggravida hjältinnan väntar på. WHAT?

Därav omdömet DÅLIG. Men jag har inte förlorat hoppet om att hennes övriga böcker kommer att vara hur bra som helst. Alla misslyckas då och då, och jag hoppas att Älskade barn är Marianne Fredrikssons enda misstag. hoppashoppashoppas.

Har ni erfarenheter av Marianne Fredrikssons författarskap? Gillade ni Älskade barn?