El Fuerte

Jag kan knappt fatta att den här mojängen existerar. Men likväl plockade min kille fram två stycken av dem en halvmulen dag, som inte längre kändes så mulen när vi började spela Streetfighter. Min favorit är att vara El Fuerte.

Man kunde lätt tro att det är klumpigast i världen att spela med en sån här freakin' låda, men nix, jag har aldrig varit så här bra på streetfighter tidigare, och det tackar jag kontrollen för (och det att min motspelare hade superhögt handicap). Min fot är med på bild för att ge er rätt perspektiv; ja, lådan ÄR stor.

Åbobo

Plötsligt tog jag en paus i min nomadsommar och återvände till Åbohemmet. Och min Åbogarderob! Fastän jag trivs med de basplagg plus några roligare kreationer som ryms i en rinkka så är det ändå en helt annan sak att återvända till skattkistan där jag samlat mina bästa loppisfynd genom tiderna. Här finns rum för de plagg som är mer fina än praktiska och bekväma.

Den randiga tröjan har jag fått av en god vän som bestämde sig för att inleda asketliv och därmed gav bort större delen av sin garderob. Avundsvärt gjort. Själv försökte jag föga lyckat se lika asketisk ut medan jag roffade åt mig plagg efter plagg från hennes skattkista. Tröjan har ändå varit en sommarfavorit i sin perfekta tunnhet. Den gula kjolen har ni sett förr, fast då hade jag sytt upp den till en ballongkjol. I våras klippte jag upp de slarvigt tråcklade sömmarna och fick en skön veckkjol med passligt svep. Om jag minns rätt härstammar kjolen från ett gratisloppis på Kabelfabriken i Helsingfors, för några år sen.

Det här var en perfekt outfit att ha som kompis när jag cyklade runt planlöst i mitt kära Åbo. (Med en cykel som blev stulen samma natt -en av Åbos mer irriterande baksidor.)

Tillbaka i min stad.

Nu ska jag berätta.

Det är roligt att resa runt. Det är mysigt att sova på soffor, madrasser, barndomssängar, gästbäddar, skrangliga villasängar, susande flyg, skrallande bussar och vinande tåg. Det är coolt att märka hur bra det går att klä sig i det som ryms i rinkkan, plus lite bonuskläder från tonårsjagets klädskåp och killens garderob. Det är gott att leva på tomater, rågbröd och fisksoppa. And the occasional avocado.

Det är kul att hänga i större städer, med alla de där fina biosalongerna, muséerna och caféerna. Det är kul att vara på festival. Det är också kul att simma vid så många stränder man bara hinner. Det är kul att stänga dörren emellanåt och se på film efter film efter film, och varva det hela med galna dataspel.

Det är fint att jag hunnit umgås mera med mina syskonbarn, alla fem faktiskt. Det är fint att få umgås med barnens föräldrar också. Det är fint att jag fått träffa min killes föräldrar, och det är extra fint att han träffat mina.

Det är gott att jag haft tid att tänka och skriva dagbok. Det är gott att jag fått bli inspirerad gång på gång och tänkt nygamla spännande tankar om vart mitt liv kunde vara på väg. Det är gott att jag fått varva ner ordentligt.

Men nog är det arma skönt ändå att vara tillbaka i min stad, i mitt hem, i mitt sammanhang. Att få lyssna på vega medan jag gör mat som jag inte täcks äta när andra ser, att få läsa tidningen hur länge som helst och att äntligen få packa ur den där rinkkan, som ärligt talat blivit rätt sunkig vid det här laget.

Jag är utvilad, jag är redo, jag är tillbaka.

Så kom igen Åbo, show me what you got.

Jag lever och mår bra.

Hej.

Sommaren ångar på som bäst. Mycket har hänt och mycket händer. Bland annat har jag blivit hemlös, ännu en gång. Så jag får återigen börja packa inför min... sjätte flytt på fyra år. Skit händer.
En roligare grej är att jag varit i studion och bandat in andrum. (11.8 och 19.8 kan man höra dem på radio Vega). Kan bara konstatera att jag verkligen gillar att vara i studion. SKönt med en säker känsla efter att jag funderat hit och dit på min framtid den här sommaren. Det är spännande hur snabbt prästdrömmarna backar bakåt bara för att jag tagit lite kyrkpaus. Medan andra drömmar vaknar till liv. (Hemliga drömmar.)
Snart ska jag ta en fin man i handen och åka ut till mitt barndomshem och paddla. Väldigt många bra saker i den meningen (hålla hand, köra bil, skärgård, paddla, chilla, grilla, bastu, simma).

Hejsvejs, vi hörs mera på hösten kära ni.

Syrrans garderob

Jag firade midsommar ensam i syrrans stora hus vid havet. Det var fint, jag läste filosofi och fixade rabarberpaj i all sköns ro. Plötsligt började jag frysa sådär smått som man bara kan göra på sommaren, ni vet, för att man förvånas över att tunna sommarplagg inte tycks göra the trick när nordan blåser på. Jag var för lat för att gräva i min rinkka, så jag grabbade i stället tag i en random tröja på syrrans hylla, och se där, det var ju ett helt fantastiskt litet plagg jag fick i famnen. En mjuk stickad sak i en härlig gråskala, med perfekt huva för att dölja det tragiska sönderblekta håret och en kul dragkedja för fingrar som tröttnat på pilliga knappar. Det var verkligen på vippen att jag skulle ha ominut den (förklaring till ordet finns här).

Just så där var det förr. Alltid när jag hade tråkigt kunde jag gå in till nån storasyster och fråga "onks sulla jotain liian pieniä vaatteita?". Och syrran suckade, men gick ändå till sitt skåp och började rota. Jag satt ivrigt på golvet medan ett par shorts kom flygande, eller en blommig topp eller ett par konstiga jeans. Det var så kul att få nya grejer att jag med öppna armar välkomnade vartenda plagg, till och med de som helt klart inte borde fått passera gränsen från 1994.

För alla oss som saknar den tiden, eller som gärna skulle upplevt den, finns det en väldigt bra grej on the internetz.
Syrrans garderob.
Som huutonetti fast snyggare. Och överskådligare. Och utan auktionsmomentet (tack för det).

Marianne!

Känner att jag måste förklara mig lite angående att Marianne Fredrikssons bok Älskade barn fått omdömet DÅLIG på min läslista här nere till höger. (Ja, jag tror ju att var och en av er har stenkoll på läslistan. Att ni drömmer om den på natten och diskuterar den på kafferasten på jobbet.)



För det första. Marianne Fredriksson är en av mina absoluta favoritförfattare. Vår bekantskap började med Anna, Hanna och Johanna och fortsatte med Simon och ekarna. Jag fascinerades av världarna hon skapade, de starka personligheterna. Sträckläsningsmaterial, verkligen. Sen, nästan samtidigt som jag snubblade in på teologi, upptäckte jag att hon ju också har ett helt batteri av böcker som skildrar bibliska berättelser. Syndafloden om Noas ark, och trilogin Paradisets barn om Adam och Eva och deras ungar. Och förstås, Enligt Maria Magdalena. Jag läste de här böckerna samtidigt som jag brottades med mitt förhållande till Bibeln, och jag kan bara säga att hon påverkat mitt och B:s förhållande positivt. Hon har lärt mig att leva mig in i de heliga berättelserna och visat för mig hur B faktiskt kan vara mer givande än tagande.

Marianne Fredriksson är alltså en favorit, och jag myser till lite när jag läser wikipedias lista över hela hennes författarskap. Det finns så många böcker jag ännu inte läst, så mycket att se fram emot.

Men för det andra. Älskade barn gjorde mig besviken. Den började bra, med att bygga upp två personligheter; en mamma och en vuxen dotter. Där fanns styrka, livskraft och ta-tag-i -saker. Men någonstans på vägen mot slutet blir det otroligt bråttom av någon anledning, och jag kan bara inte fatta varför huvudkaraktären helt plötsligt inleder ett förhållande med en gammal gubbe. Det finns inget som leder till situationen, läsaren har ingen aning om vad det är med gubben som är så himla förföriskt och bra. Hux flux bara får man en sex-scen och sen får gubben bli pappa åt det barn som den höggravida hjältinnan väntar på. WHAT?

Därav omdömet DÅLIG. Men jag har inte förlorat hoppet om att hennes övriga böcker kommer att vara hur bra som helst. Alla misslyckas då och då, och jag hoppas att Älskade barn är Marianne Fredrikssons enda misstag. hoppashoppashoppas.

Har ni erfarenheter av Marianne Fredrikssons författarskap? Gillade ni Älskade barn?

Seger.

Niotillfem åker till Cannes över midsommaren, medan jag åker till Borgå.

Funderar en stund.

Och kommer fram till att jag nog vinner ändå.

För att.

Bus med syskonbarn vinner över sol och fransk riviera. Alla gånger.

Ränderna

Jag har lite för många randiga tröjor.

Kanske för att jag njuter av att se dem alla vikta på hög. Eller för att jag alltid känner mig snäppet fräschare om jag har en randig tröja på mig. Men största orsaken till randiga-tröj-kaskaden är ändå att de är så lätta att hitta på loppis. De sticker ut redan på långt håll, och det går snabbt att avgöra om plagget är värt en provning. För att vara det ska plagget klara av en materialbedömning, en storleksanalys och, vad viktigast är: plagget ska utan större besvär framkalla en vision där plagget och du samverkar. Det här steget brukar vara svårast, men eftersom jag har många färdiga visioner av mig själv i randiga tröjor sker det sista steget snabbare än min mamma börjar prata om sina barnbarn. Lättfyndat alltså.

Randiga tröjan på bilden hör till min elit, ett loppisfynd som varit med i åratal. Jag älskar halsöppningen och ärmarna. Den är perfekt med min skinnjacka, perfekt med höga kjolar, perfekt med korta shorts, perfekt med baggy jeans, perfekt med stuprörsbrallor... helt enkelt perfekt. Och materialet ändå. Så mjukt och tåligt att jag bara vet att vi kommer att vara kompisar åtminstone tio år till. För ni vet. Ränderna går aldrig ur.


Och PS! Jag beklagar verkligen den dåliga bildkvaliteten som härskar just nu. Det beror på att jag inte har möjlighet att ta bilder med självutlösare, utan tar dem genom en mörk spegel. Men det blir ändring på det snart, så håll ut! Jag ska bara flytta först. DS.

Målningen

Kan det inte bli ordentlig sommar snart? Jag kan inte förstå att jag känner mig missnöjd, för skulle det vara så här behagligt väder i , säg mars, ja då skulle jag ju jubla. Inget slask, inget mössbehov, inget långkallingbehov. Men ändå. Är det sommar så ska man ju kunna ha fladdriga kjolar utan att bulla upp med supertjocka leggings under, visst?

Men här slutar mitt gnäll, för vädret är ju förstås enbart en utmaning, och utmaningar gillar jag ju.

Dagens fide är superpraktisk för blöjrumpeskötsel. Jeggingsen (jeans+leggings) jag fått av min syster är helt enkelt super, oavsett vad jag tycker om jeansindustrin. De är lätta att kombinera med vadsomhelst, och kan dessutom rullas upp om man har lust att visa sina håriga anklar åt omvärlden. Tröjan, som jag kallar målningen, är ett Vasaloppisfynd. En slattrig trikåsak med dragkejda i ryggen och ett målningstryck på framsidan. Målningen föreställer en tjej i långt burrigt hår och en trädgård. En bonus med trycket är att det går ton i ton med gröten och svartvinbären som jag lyckas kladda in mig med på jobbet. Hur praktiskt som helst.

Pomplamoose.

Detta fantastiskt galna har inget alls att göra med mina youtube-skills, tyvärr. Äran för att ha upptäckt detta måste gå till en facebookvän. Men att jag blir utan ära behöver inte betyda att ni blir utan fint videoklipp.

Varsågoda, Pomplamoose.

Kan det bli bättre?

Nämen kolla,

en Sommarliisa!

Och kolla där,

ett sommarögonblick!

Att vandra runt på en gigantisk loppis, fynda en sommarhatt. Att få visa denna kaotiska del av min värld åt min dude. Att hitta sjuka mängder bra skivor för en struntsumma och sedan landa på närmaste uteservering som har den goda smaken att erbjuda corona för 3,50. Och att sen bara sitta där och i lugn och ro undersöka alla skivkonvolut i tur och ordning, konstatera att man gjort goda kap. Och sen bara läsa bok och kindle tills benen säger att nu ska vi vidare.

Kan det bli bättre?

Se gärna frågan som en utmaning.

Marimekkoland

Just nu bor jag i ett hem som är väldigt mycket Marimekko. Eller egentligen väldigt mycket Unikko, ni vet dedär stora blommorna. Gardiner, pannlappar, handdukar, mappar, servetter. I olika Unikko-färger. Jag trodde inte att det skulle påverka mig så mycket, det här med att vakna upp i Marimekkoland varje morgon, men om man spanar in den här outfiten så anar man en viss påverkan ändå.

Loppisfyndad maripaita/raitapaita som genast tilltalade mig när jag såg den på en krokig järntrådsgalge i Storkyro. Modellen är lite roligare än de vanliga maripaitorna. Halsöppningen är större, fållen kortare. Den är vid och skönt fläktande utan att kännas som ett tält. Jag är väldigt förtjust.
Shortsen är också från loppis. Fyndade dem i Vasa när jag letade preggiskläder tillsammans med kompis som börjat få den finaste av magar. När jag kom hem med de härliga shortsen märkte jag att även de egentligen är menade för en liten graviditetskula, där finns helt klart utrymme för sånt. Så det blir att sy om lite, flytta på en knapp och så. Men i Marimekkoland finns inte nål och tråd, så det projektet får vänta till nästa hem. Som kanske är Åbo, eller Oslo. Eller Vasa. Vi får se.