Batik

Och så hände det, efter dessa månader av paus, att jag greppade kameran och avfyrade en outfitbild. Inte den bästa, inte den mest spännande bilden någonsin, inte den mest inspirerande outfiten världen skådat -men en början på en comeback.

Blöjrumpan på bilden är en vacker liten unge som jag fått förtroendet att sköta i sommar, och som ni nog inte får se mer än så här av. Jag knäppte bilden på jobbet, i en stund då ungen tydligt signalerade att hon hade bättre saker för sig än att leka med mig.

Men sommarkläder alltså. Jag känner mig inspirerad till att börja flasha lite outfits igen, inspirerad av värmen och solen och mitt barnskötarjobb (det är alltid kulare att klä sig om det finns en utmaning med i bilden).

Så till dagens outfit: Kjolen är det enda som är loppisfyndat, en grå trikåsak med små rosa ränder som tyvärr inte syns på bilden. Toppen är lånad, och visade sig vara ett dåligt val med tanke på att vi åt en hel massa blåbär med ungen den dagen. Ekvationen blåbär, vit topp och livlig unge innebär att den vita toppen förvandlades till något som liknar... batik.

Nä dra på trissor!

Nu har en till av mina systrar startat blogg, Maija den här gången. Hon skapar de vackraste och roligaste bilderna jag vet. Klick!

Citykaniner på grönbete.

Seriously?

Lady gaga, judas

Moraliskt stöd?

Vad menar vi egentligen när vi säger att någon är ett "moraliskt stöd"?

Tadaa, två situationer ur Verkliga Livet:

1) En bussresa till Lappo vintern 1998. Alla skäribor ska åka slalom på sportlovet. Vi startar hur tidigt som helst, och lite sömndrucket lyssnar jag på när föräldrarna pratar om ditt och datt. En mamma förklarar att hon inte alls tänker åka slalom, utan att hon bara är med för sina barns skull, som "moraliskt stöd".

2) Grillfest sommaren 2011. I det stora sällskapet är det bara en enda person som behärskar grillkonsten, hon är alltså livsviktig för festens överlevnad. När alla mot slutet av festen mätta och belåtna prisar grillmajorens uthållighet och kämparanda, säger hon anspråkslöst att hon som tur hade K med, som "moraliskt stöd".

Och då undrar jag: Vad gör ett "moraliskt stöd" i en grillsituation? Har grillmajoren moraliska problem med grillandet? Hjälp vad gör jag, är det verkligen rätt att grilla mat åt mina vänner? Är det okej mot ozonlagret att grilla som jag gör? Hur förhåller sig vegetarianerna till att jag använder samma redskap till squashen som till biffen? Klarar min moral av att se rått kött pysa (och pinas?) för att förvandlas till ätbart material? Varför äter människor djur?

Så vad gör det moraliska stödet K i grillsituationen? Säger han att det är okej att grilla, likt en lugnande röst av gott samvete? Nja, det låter lite moraliskt tveksamt att bara rakt av godkänna allt som grillmajoren tvekar över. Men är K faktiskt ett stöd om han skulle ifrågasätta och mana till moralisk reflektion? Det kan tänkas att grillmajoren i så fall inte alls finner K vara ett gott stöd. Hon har ju en hel fest av människor (och hungriga barn!) att utfodra, hon skulle nog bara bli mer stressad av att ta sig en ordentlig moralfunderare där vid grillen.

Senare ändrade sig dock grillmajoren, och sa att K nog mera var en coach än ett moraliskt stöd. Han uppmuntrade henne att fortsätta grilla, fastän det kanske blev svettigt och tråkigt emellanåt. Så det kanske är det vi menar när vi snackar om moraliska stöd? Uppmuntrare? Coacher? Med den definitionen blir också den icke-slalomåkande mammans sysselsättning mer vettig. Hon är inte med på sportlovsresa för att fördjupa sina barns moraliska förståelse, eller för ställa knepiga frågor (hurdant exempel tycker du att du är åt de yngre barnen när du åker utan stavar och hjälm, va?). Hon är där för att betala för den varma oboyen, för att ha koll på var toaletterna finns, för att snabbt trösta när gråten är framme. För att uppmuntra till att övervinna svårigheterna som pjäxor, liftar och liftgubbar för med sig.

Men jag är inte helt nöjd med coach-definitionen. Jag skulle hellre säga att ett moraliskt stöd är just det som orden pekar på; en person som stöder när det moraliska dilemmat drabbar oss. Så kanske vi kunde sluta säga moraliskt stöd när vi menar coach eller vårdnadshavare, och kanske i stället ta oss en funderare över vem vi vill ha som moraliskt stöd när vi battlar de etiska fighterna. Ska vi testa?

(PS. Om man vill ha teologisk schvung på frågan kan man också fråga sig om det räcker med en människa som moraliskt stöd. Kraven är ack så höga, vi snackar moraliskt inspirationsskap här. Klarar en människa av att leva upp till de kraven? Ni vet, med de amoraliska tendenser som vi är belastade med.)

Enligt Googles bildsökning är Stefan ett moraliskt stöd.

om typ borgå, husbygge och loppisar.

Min syster Hanna har börjat blogga! Klicka, klicka.

Hon bloggar också om annat än tramporglar.

Det går framåt

Nu har jag bott en månad i Helsingfors. Saker jag lärt mig:

• att jag helst inte ska le åt okända människor. Ingen ler här. Alla bara går omkring jättesnabbt och rakryggat och ser jätteviktiga ut.


• att jag urlätt blir konsumtionshysterisk bara av transportera mig hem från jobbet. En blåsig dag var jag helt övertygad om att jag behöver en mössa, så jag irrade in till cybershop av alla ställen och köpte en svart teinisak med en vit katt på (som senare visade sig vara lite för liten), och en annan dag kände jag mig superotrendig så jag irrade in till H&M och köpte en indiekofta och ett par jeggings (jeans+leggings=jeggings) för pengar som gott skulle täckt en veckas matbehov. Här finns en anda av att alla problem kan fixas bara man går in nånstans och köper nånting. Lite shopping åtgärdar allt.


• att jag är en dålig lattemorsa när jag åker rulltrappa med barnvagn. En vakt berättade detta åt mig. Jos vaikka tuolta tipahtaa joku satakilonen kaveri!!

Sakta men säkert lär jag mig.

svälj några gånger

En fin stund i Stockholm var när jag med oändlig törst i rösten frågade om min syster råkade ha något att dricka med sig. Min törst visste faktiskt inga gränser. Hennes svar var så fint: nä, men svälj några gånger så går det över.

Det känns som att det är sånt man säger för att lura barn.

Nomaden

Jag packar ihop mina saker. Överväger noga vilka grejer som ska med till nästa ställe och vad som ska lämnas kvar i Helsingfors. Puffar till soffkuddarna så att mina sömnavtryck försvinner och suddar därmed ut de sista spåren av min närvaro. Nästa sovplats väntar.

Jag landar i Stockholm, där jag får dela tillvaro med två fina personer i en liten etta. Vi har det trångt men bra. Jag förundras och gläds över att min syster har börjat baka bröd och göra smoothies. Hon verkar nöjd här. Jag själv är nöjd över att jag lyckats röra mig med såpass liten packning. Det är skönt att inte behöva göra andra klädval än att sakta överväga om jag ska ha det lite längre vita linnet eller kanske ändå det där lite kortare. Jeansen och koftan är de samma, varje dag. Perfekta kläder för att busa med syskonbarn och sköta grillen när familjen ska utfordras.



Här trivs jag några dagar som spenderas ute i solen, i ett moln av familj. Vi vandrar runt stan och varje lekpark känns som en skattkista full av guld. När familjedagarna är slut somnar jag på en båt, till maskinrummets brummande och hyttgrannarnas toaspolande.

Och vips är jag i Åbo igen. Städar mitt hem i racerfart, för snart ska sommargästen dyka upp. Mitt i badkarsskrubbandet och ompackandet dyker en fin vän upp. Vi lunchar på linssoppa och åker highway genom den senaste veckorna av våra liv. Hon märker att mitt packande är smått kaotiskt, så hon diskar. Och jag känner i hjärtegropen att jag välsignats med de bästa av vänner.

Knappt har vi sagt hejdåochskötomdig innan jag slänger in de sista grejerna i väskan och springer iväg till bussen som ska ta mig norrut. I bussen fryser jag, för värme ute betyder full fläkt inne. Åtminstone i chaffisarnas filosofi. Och jag är förstås för finsk för att klaga. Drar istället jackan tätt om mig och slumrar in medan vackra landskap avlöser varandra. Funderar på hur det vore att bo i Säkylä, i Harjavalta, i Kristinestad eller i Pörtom. Antar att det vore okej.

Och så vaknar jag upp i ännu en soffa, som ska vara min tältplats i några dagar framöver. Jag kallar den här tältplatsen för hightech-land. Allt är avancerat, men praktiskt så det ryker om det. Som kaffekokaren till exempel, det är inte bara att hälla i och trycka på knapp. Man måste vara lite smartare än så men det lönar sig, för kaffet blir fint. Nu har jag avklarat frukost och sitter framför världens speisigaste dator och gör lite levebröd. Snart ska jag bege mig ut i den här världen, och det blir riktigt skönt att klara sig utan karta i några dagar.

För även nomader behöver känna sig hemma ibland.

flowflowflow

Hejhejhej

Nu kan man lätt klicka till sig flowfestivalens spotify-playlista här.

Jättebra, bara man hoppar över den jobbiga elektron där i början.

lattemorsans upptäckter

Egentligen tänkte jag bara sms:a den här upptäckten åt Stora E, men plötsligt blev jag mycket generösare än så. Nu ska hela världen  få veta.

Alltså: Visste ni att Britt G Hallqvist, som skrivit många av de bästa psalmerna i vår psalmbok, också har skrivit den överlägset roligaste barnsången Var bor du lilla råtta? 

Det har jag lärt mig i jobbet som lattemorsa. Det bästa av allt är att jag idag har lärt mig de rätta orden! Jag har här svärtat de ställen som var extra roliga när vi sjöng den på dagis, då i tidernas begynnelse:

Var bor du lilla råtta? I din hatt!

Vad gör du klockan åtta? Jagar katt!

Hur många ungar har du? Sjuttiotvå!

Hur mår din gamle far, du? Si och så.

Vad gör din fru Lovisa? Steker glass!

Vad vill du ha att spisa? Korv och jazz!

Vad vill du ha att dricka? Hallonbål!

Vad har du i din ficka? Fyra hål!

Oj så vi skrattade, och kiknade.

Sommaräventyret

Nu börjar det.

En tillvaro av extraknäckande hit och dit plus ett lite mera seriöst tilltag. Jag säger hejdå till ekonomiskt överflöd för att i stället få tid att läsa och skriva och ta det lugnt. Ja. Jag ska ta det lugnt. Det blir mitt äventyr.

Och jag är så glad åt att ha en sådan exemplarisk person (hej du) att inspireras av när det gäller att chilla och att säga fuck that åt absurda måsten. Varje kväll får jag höra hans röst och varje gång inser jag (bland annat) att jag gör så sjukt många saker som jag faktiskt inte alls behöver göra. Jag gör dem inte i onödan men ändå förgäves om vi snackar i lycklighetstermer. Varje gång jag tryckt på röda luren ser jag framför mig en tillvaro som mest handlar om frukost, böcker, film och mys. Det behöver inte vara svårare än så. Jag behöver inte ställa upp på alla möjliga projekt, fastän det är lockande och kul. Det jag däremot strängt behöver göra är att chilla och säga fuck that åt onödiga göromål.

Och det är just det som är planen för sommaren. Att njuta.

Som bäst är njutningen att få vakna till att två väldigt små människor tränger sig in under mitt täcke för att klättra och gosa. Små svettiga fingrar som petar på mitt halsband, en tanig arm som vill ge en kram. En morgonvinglig storebror som vill berätta om varför just hans lillasyster är sötast i världen. För att hon är så mjuk. Och har det där håret.

Jag har det bra.

vagabondliv

Hej hörni,

jag har en kaveri som tänker traska genom Frankrike i sommar, all the way till Santiago de Compostela. Hur coolt som helst. Och det bästa av allt: han ska blogga om det. Om en vecka sticker han iväg, följ honom här:

Vagabondliv.

bild.