Om att tveka -och ge en ny chans

Jag var så väldigt skeptisk till en början. Det var en söndag som lätt kunde ges etiketten innehåller stor dos av existentiell ångest. Radion gick på i bakgrunden medan jag krampaktigt försökte klä på mig och sminka de svullna ögonen. Jag tänkte att det är söndag, så jag kanske får höra en vettig radiogudstjänst om några timmar. Kanske jag ska baka bröd samtidigt.

Sen Pam. Svängrum. Radio Vegas nya klatschiga livsåskådningsprogram. Jag tänker att det här kan vara spännande, kanske rentav uppbyggligt. Men nej.  En tant från något so called humanistiskt håll ges lite för stor muntur. Hon är väldigt  ivrig över att få hacka ner på allt vad tro är, och spottar ur sig ord som verkligen sårar. Teologen i mig inser att hennes inställning antagligen bygger på traumatiska upplevelser som inte bearbetats, att hon har någon personlig fejd going on. Men jag blir ändå sårad  av hennes sätt att framställa religion som roten till allt ont.

Jag tänker på Oasis låt "Some might say":

Some might say they don't believe in heaven
Go and tell it to the man who lives in hell

Varför proklamera hopplöshet åt människor för vilka hoppet är det enda som håller dem levande? Varför medvetet gå in för att förstöra något som helt klart är väldigt viktigt och bra för många människor? Jag förstår inte.

Jag var alltså skeptisk till en början, med rätta. Men sen upptäckte jag Svängrums hemsidor, där de valt ut sju väldigt olika bloggare som reflekterar över existentiellt viktiga teman. Och än så länge är samtalsatmosfären helt ljuvlig på bloggarna. Fjärran är de ogenomtänkta påhoppen som så ofta förekommer i livsåskådningsdialoger. I stället frodas Samtalet. Hoppas att det får vara så även i fortsättningen. Jag är redo att ge Svängrum en ny chans.

Det här inlägget om långt hår och bibeltolkning är speciellt bra.

Om jeans.

För ett år sen bestämde jag mig för att sluta köpa nyproducerade jeans. And I'll tell you why:

Jeansindustrin sliter på miljön. Vi snackar erosion och utarmning. Och 29 000 liter vatten som krävs för att producera ett enda kilo bomull, och eftersom grödorna ska vattnas med sötvatten leder jeansindustrin till en allvarlig brist på rent dricksvatten i producentländerna. Att inte kunna ta ett glas vatten när man är törstig.

Jeansindustrin sliter också på människorna. Kemikalierna som används i produktionen leder till sjukdomar och dödlighet hos producenterna. Att jeans ska se slitna ut fastän de är nya gör inte saken bättre: människor dör efter att ha behandlat jeans så att de ser sådär skönt bohemt slitna ut. Det handlar om dåliga metoder i kombination med usla arbetsförhållanden.

Och jag som tyckte mamma var töntig när hon suckade åt mina första jeans med färdiga slitningar och hål.

Det var jättesvårt i början att leva upp till beslutet. Speciellt när min hemväg alltid gick via H&M, som just då hade en kampanj med urbilliga myboyfriend-jeans. Jag stod många gånger och fingrade på det mjuka tyget, och plirade mot prislappen som sa 19,90. Och funderade mycket på att göra ett undantag. Efter de här jeansen ska jag ta itu med Beslutet.

Vet ni vad som hjälpte? Att föreställa mig blod på dedär jeansen. Blodet av alla de människor som dör varje dag i jeansproduktionen. Det kan verka groteskt men det är en realitet.

Och så jobbade jag en hel del med min uppfattning om vad som är snyggt. Gick runt på loppisar och provade en massa olika sorters byxor, och kom fram till att det inte alls är så tokiga brallor som dyker upp på loppisarna. Loppisjeansen saknar dessutom oftast den där äckliga stretchigheten som nya jeans har, vilket gör att loppislångisarna håller bra mycket längre och att de nästan aldrig börjar hänga sådär fult vid knäna.

Jag vill visa mina coolaste byxfynd här på bloggen så småningom. Först ut är ett par jeans jag fyndat på Kårens gratisloppis. Skönt slitna, skönt baggy. Tyvärr syns de inte i sin helhet på bilden, men de är helt raka och kan med fördel tråttas in i ett par rynkiga yllesockor. Jeansen funkar bäst med lång tröja, och här får min gamla gröna trotjänare från 2005 rycka in. Den är en födispresent från min syster, och halsduken är också en födispresent, från en annan syster.

Perfekt se-på-film-hela-dagen-outfit.

I feel like singing and dancing

Några saker som gör mig glad just nu:

-jag fick ett rakt från hjärtat-tack för att jag varit med i en religionsfilosofisk samtalsgrupp fastän jag inte hade behövt. Rakt, ärligt och enkelt is the shit. Så vill jag också vara.
-jag har fått luncha med ett gäng teologer och kommit på hur mycket jag saknat absurditeten och slumpmässigheten i sådana sällskap.
-min styrelse har fått ansvarsfrihet!

sång och dans!

en kravlös plats

Just denna måndag längtar jag oerhört mycket till en kravlös plats. Jag vet inte var den finns, men jag hoppas att mitt hem så småningom ska bli DKP (Den Kravlösa Platsen).

På DKP finns inget som påminner om K. Där finns bara lugn, inspiration och ordning och reda. Inga högar med papper som borde sorteras eller öppna kalendrar som är fullpackade med allt. Helst ska där inte ens behöva finnas en klocka. För på DKP har man inte bråttom.

Hur ser din DKP ut?

beiga ting kan också vara bra

Egentligen vill jag bara berätta om min bästa mössa. Den är så varm att den levererat perfekt skydd även vid minus 20. Man kan tänka att det är en tveksam färg, vadå beige, men i bruk fnyser den åt fördomarna och går att kombinera med nästan vilka färger som helst. Och med ett par dinglande guldörhängen till blir den rentav festlig.

Helylletjejen i mig var lite misstänksam till en början, finns det muka ett material som är bättre än ylle? Ja, för den här mössan har nog aldrig sett skymten av ett får, den är nämligen gjord på hår från fina alpackor i Peru. Men nu har misstänksamheten försvunnit och alpackan har tagit hem segern, åtminstone i mössvärlden. När det kommer till koftor är det fortfarande ylle som regerar, som till exempel i koftan på bild. Den hämtades hem från benettons rea en höstdag då jag trodde mig behöva belöning. Tröjorna är loppis och korset är fyndat hos Finska missionssällskapet.

Om man saknar den där ultimata vintermössan kan man faktiskt klicka hem en alpackamössa på Kyrkans utlandshjälp. Det finns vantar och halsdukar också. Och eftersom det är Kyrkans utlandshjälp som dealar så är jag rätt säker på att tillverkningsprocessen varit människo- och alpackavärdig.

Fint.

Sjörövare

Vi har en gammal sjöman i vårt kafferum. Han tittar in varje dag och kokar lite sjömanskaffe och berättar lite om sin katt eller om nån arkeologisk utgrävning. När jag nyss hade klippt mitt hår så att det blev superkort på ena sidan gav han mig det enda stilråd jag nånsin fått av en äldre farbror: Hördu Liisa, nu ska du sätta ett sjörövar-örhänge i det där nakna örat.

Sagt och gjort. Jag önskar att jag hade lyckats ta en bättre bild, men det är alltså en lång röd fjäder som dinglar i mitt öra och gör mig till en lite farligare människa. Och i övrigt bär jag en loppisfyndad skjorta med svartvita ränder och ett superbra bälte som också det är fyndat på loppis.

Nu ska jag bara hitta ett fartyg att attackera.

Det eftertraktade luddet

Min lågstadielärare berättade en gång en anekdot från sin barndom. Tjejerna i hans skola var helt galna i ylletröjor. De brukade knyppla loss ludd från dem som de senare tovade bokmärken av. Vilken grej. Läraren berättade att det var lite jobbigt om man råkade ha en röd ylletröja på sig till skolan, för då ville alla tjejer knyppla loss ludd från just den tröjan, och man kunde vara tvungen att gömma sig i städskrubben hela rasterna för att få vara i fred. Rött var den absolut snyggaste färgen på tovade bokmärken.

Och varje gång jag tar på mig den här tjocka yllegrejen jag långlånat av mamma så känner jag ett svagt tänk om i magen. Tänk om det idag dyker upp ett gäng småtjejer (och killar!) som jagar in mig i ett hörn och knypplar loss allt ludd från min tröja!

Och då ser jag fram emot dagen med skräckblandad förtjusning.

Att få ett nej.

Jag har fått flera nej på sistone.
Nej, det var inte som du trodde. Nej, det går inte. Nej, vi anställer dig inte.

Jag har försökt göra det där klassiska: luta pannan mot väggen/kudden/golvet/fönstret/VartSomHelstBaraPannanFårLuta. Och sen när lutningen är korrekt: snora ner underlaget med gråt.

Jag har försökt. Men jag har liksom inte bränsle för det. Det finns inte tillräckligt med drivkraft för att få i gång en ordentligt snorkladdgråt som varar flera dagar och inte blir bättre fastän man tar en dusch. Och till min förundran har jag märkt att ett nej egentligen kan vara bra.

Ett nej kan nämligen förtydliga:
Nej, det var inte som du trodde, för det var faktiskt så här. Aha, gnosis!

Ett nej kan vara en sund gräns:
Nej, det går inte. Du måste vila.

Och: ett nej kan faktiskt inspirera:
Nej, vi anställer dig inte, men du kan frilansa!

Ett av sex.

Jag läser i dagens HBL att ett av sex hem saknar internet i Finland nofötiidin. Av finländare som är yngre än 50 år (jag!) har mer än 95 procent internetuppkoppling (inte jag!).

Man kunde få grupptryckspress. Jag tillhör en miniskara på fem pluttprocent. Jag kan inte blogga från sängen, eller diska till spotify. Jag kunde känna mig ute.

Men jag väljer annorlunda. Jag väljer att se min icke-uppkopplade tillvaro (påtvingad av ekonomiska skäl) som något coolt. Som ett kreativt rum, där jag får underhålla min hjärna på andra sätt.

Än så länge går det bra.

Hur är det med dig? Har du internet hemma?

bara ett tips till.

Har ni märkt att Syster Retro har rea? Och att den här prickiga saken därmed är helt inom räckhåll?

Som vanligt har jag inte råd att köpa själv, men hjälper gärna dig på traven med fantasin:
Nu på vintern kan prickiga saken kombineras med alla möjliga coola varma kläder, tänk bara: svart varm klänning och hundra par strumbyxor plus en varm kofta över, eller med snyggslitna jeans och allmänt ljusa färger. Och ett dingligt guldhalsband. Jag ser det helt klart framför mig. Sen mot våren och sommaren kommer prickiga saken att vara en självklar jeansjack-ersättare. Tänk er att susa fram på cykel med den där som eyecatcher. Helt underbart.

Syster Retro alltså.

Hej midjan.

Det är konstigt med dagar. Eller med kroppar egentligen. Ibland vill man bara få pösa ut sig, och proklamera saker. Som i inlägget här före. Men sen knackar en helt annorlunda kropp-dag på. En dag då det bara känns att hallå idag är det där breda bältet min mages bästa vän. Så då får det bli nånting helt annat än 70-talsidealet. Inkonsekvens är nog en förutsättning för kreativitet.

Koftan är en sidengrej från loppis, som värmer helt bra men måste kompletteras med en tjockare tröja när det är så här kallt (tänk att vi haft minus 20 hur länge som helst nu!). Bältet är loppis. Tröjan och kjolen är plagg som jag har "ominu" av mina systrar.

"Omia" är ett begrepp som inte alls går att översätta till svenskan. Det handlar om att man lånar nånting en gång. Och en gång till. Och uttrycker sin kärlek till det lånade. Och sen lånar man en gång till, och åker på resa eller flyttar eller går in i en stressig pluggperiod -vadsomhelst som tar bort fokus från lånet. Och vips har ägaren glömt bort att sakna det lånade. Och så suddas ägandeförhållandena ut tills lånaren en dag helt och hållet betraktar plagget som sitt, och ägaren har glömt vad som hände.

Jättebra.

Folkdräkternas idévärld.

Ni vet Platons idévärld. Platsen där alla grejers idéer finns, originalritningarna typ.

Jag sitter som bäst i folkdräkternas idévärld, på min mammas arbetsplats. Här finns ett exemplar av varje folkdräkt som finns i svenskfinland. Vårdö? Ja. Bromarv? Ja. Kan här faktiskt finnas Vörå också? Jamen visst!

De finns alla prydligt inradade i stora vita skåp. Och sen finns här en del skrämmande dockor i vuxenstorlek med maffiga vinterjackor med pälskrage. Och tusen olika sidenschalar. Mamma rör sig bland dessa skatter likt vakten för kungens skattkammare. Just gjorde hon en såndär liten mössa som tanterna har, och nu klipper hon till en herrskjorta. Och nynnar lite på en melodi som bara hon känner till.

Mycket skönare än att vara på grekiskaföreläsning.