fakta om födsel

Ungarna har somnat till dinosauriesagor, och de vuxna i hemmet tar det lugnt framför teven. Mamma, som också råkar vara här, och min syster pratar om vuxna saker, såsom barnafödsel. Och andningskurser i samband med det. Jag får alldeles i förbifarten helt nya fakta om min ankomst till världen:

"Kuten sanottu, Lissukin on hengittämällä synnytetty."

Kuten sanottu..? Jag undrar i mitt stilla sinne om det här är något som de ofta snackar om. Det lät så självklart.

Är det här något som alla vet om sin ankomst? Vet du vilka tekniker som tillämpades när du skulle anlända? Är det här sånt som alla mammor berättar åt sina barn?

Jag är full av frågor.

i en stad där jag inte känner övergångsljusens vanor.

Huxflux hoppade jag på en buss till huvudstaden, för lite möten och sånt, men också för att få busa med mina små syskonbarn. Vi har lekt att lilla O är en barracuda och att hans lillasyster är ett barracudayngel. De turas om med att klämma in sig i en hink och vara fångst, och med att krypa upp bredvid mig i soffan och sitta tätt så tätt bredvid mig. Och prata om akvariet som de ska få bo i när de blir mina husbarracudor, om det är okej att dela akvariet med några räkor. Vi har funderat på om det går an för en barracuda att äta fiskpinnar.
Det är något otroligt fint med en liten kropp som vill hänga och klänga och vara nära.
Det är också något väldigt skönt med att inte behöva stressa iväg till grekiskan i morgon.
Heja skolk.

EXIsT

Jag zoomar in på Kyrkpressens hemsida i helt andra syften och möts av mitt eget ansikte. Och ett citat på något jag tydligen sagt. Jag myser till i magen och tänker tillbaka på helgens filmfestival.

Det var rysligt roligt att få delta i ett filmsamtal. Det är sånt jag tänker att jag allra mest vill göra sen när jag är 40 och har blivit en kulturtant med cred. Än så länge är jag bara en tjej som vill tala om lyckoprojektet. Men det är också bra.

Jag är så glad åt att det ordnas nånting så bra som en existentiell filmfestival. Var annars kan filosofer, biologer, religionsvetare, fysiker och teologer (till exempel) mötas för att diskutera de stora frågorna?

Låt min midja vara i fred.

Min mamma min mamma. Jag tänker på henne när jag bär den här 70-talspärlan. Det är nämligen hon som sytt den, åt sin syster. Den skulle vara vad vi idag kallar loose fit, en elegant protest mot den obehagliga kroppsfixeringen. Jag gillar tanken på att min moster hade det önskemålet när mamma sydde den. Raka linjer, låt min midja vara ifred. Det ger en viss trygghet åt mina egna tankar kring kläder. Alltså att kläder ska få reflektera vad vi tänker och inte bara vara yta. Att kläder får vara en protest mot nånting man finner ohållbart.

Tyget är marimekko och jag bara älskar pepparkaksfållen mamma knopat dit. Klänningen har rest från att vara vardagsplagg på 70-talet till att vara mitt seriösa kulturevenemangsplagg. Jag undrar om mina syskonbarn vill klä sig i mina vardagsplagg (a.k.a. slatterplagg från H&M) sen när de är gamla nog att vilja vara annorlunda.

Jag tvivlar.

Om

Jag upptäckte en om-flik i min blogg. Och tänkte att här måste ju nånting stå. Jag satt länge och svettades över den där fliken. Vad ska jag sätta dit, liksom. Om. Om vadå? Bloggen? Mig?
Hur mycket ska jag skriva, och var ska jag börja. Kääk, sa min nerv.
Men så blev det en text till slut. En liten berättelse. Den kan man läsa om man klickar in sig på "Om" där till höger, i min länklista. Om man vill alltså. Om.

en liten bit till feng shui

små små steg. snart kanske jag tycker om wordpress.
Kanske.

Existera?

Kniper ihop gnälldosan och testar mig på ett inlägg på detta skumma nya wordpress. Det gör mig faktiskt lite nervös att det inte bara är en ruta som jag ska skriva i, utan att här finns tusentjugomiljoner andra funktioner också. Lite. Nervös.

Men.

Vet ni vad som händer på fredag och lördag?

Jo, de e existentiell filmfestival i Åbo!

Kom med, vetja!

Klicka!




(var saakeli är publicera-knappen..)

ett tips!

Karin Erlandsson (som är hur cool som helst) har startat ett lopptorg på nätet.

Klickaklicka.

Skulle jag ha råd skulle jag klicka hem kjolen på bilden. Men eftersom jag inte har fett med bling så har jag i stället länkat bilden så att nån av er kan klicka hem den, bra va? Bara klick på bilden så hoppar ni direkt till kjolsidan!

Och om ni saknar fantasi kan jag berätta att den där kjolen kan användas när som helst, till exempel när man går på diskussionsgrupp, när man sitter på tråkig föreläsning (tänk så fin man skulle känna sig, med alla prickarna som vilar runt benen), när man går på teater eller bio (mycket bekvämare än något svart skevt fodral). Dessutom är jag säker på att den går att dra uppuppupp och vips så har man e klänning i stället. Kjolen är ju också en helt tydlig dansgolvsägare.

"I den här butiken tror vi på återanvändning.
Vi tror till och med att det är tjusigare än att använda nytt. "

Orakel!

Bara på TF 2

Blev just påmind om den där gången när jag fick 120 euro i bibbaböter.

 

Personen som påminnde mig konstaterade att bibban nog hatar mig.

 

Men att Jesus ändå älskar mig.

 

Galet bra att studera på TF.

 

 

Kandidat-soul

Hej vänner. Idag skriver jag kandi som aldrig förr. En deadline har hoppat fram och sagt att det är tre dagar kvar, så jag vågar inte längre tro att jag skulle ha tid att läsa skön religionsfilosofi eller jobba med grekiskan. Eller fira att det är helg heller, för den delen. Nej. Kandi. (Och lite blogg.)

Men ni kan inte ana vilka morgonminuter jag hade! Total inspiration. Ska man sitta hela dagen framför datorn behöver man ju en underdel som är rörlig (så att man kan sitta med benen i kors till exempel). Så jag grävde fram mina harembyxor jag hittade i en crazy indian shop i Paris i somras. Och fann en tröja jag fick till födis för fyra år sen, som alltid har varit lite svåranvänd men som idag var helt med på noterna. Och klart att man ska ha en blomma på axeln, speciellt när moder jord inte ännu kläckt fram några. Man måste ju liksom uppmuntra.

Och radio Vega bjöd på ett superbra "Samtal om livet" med Sofia Torvalds, och dessutom skön soul morgonen till ära!

Ps.
Om man känner att man vill kommentera här på bloggen så är det fritt fram! Man behöver inte ha googleID eller nånting annat kufiskt, det går fint att va anonym. Om man e snäll alltså.
Ds.

Ka-brr

Hur klär man sig när det blir snoret-fryser-till-is-kallt? Om man vill ha roligt alltså (a.k.a. undvika fleece, college, goretex)? Och inte råkar känna sig som byxbärare just den dagen?

Lösningen:

Fas A:
Två eller tre lager strumbyxor, varav åtminstone ett lager ska innehålla ylle. Är det riktigt svinkallt kan man också trycka dit ett ylleunderställ (typ sånt här). Ylle-mamelucker bör inte heller underskattas. (Ordet mamelucker borde användas oftare!)
Fas B:
Valfri klänning, gärna i ett material som andas och inte kliar.
Fas C:
Stor galen yllekofta från loppis. Lätt att ta av om det blir för varmt (så brukar de va inomhus när de e svinkallt ute) och superlätt att hoppa in i på nytt vid första köldrysning.

Glömde fota koftan här, men den e gul och stor och kanske mitt bästa loppisfynd. Klänningen i bild är en marimekko från loppis, som hade en rysligt obekväm längd som jag kände mig tvungen att korta av. Yllegrejerna jag beskrev hittas på närmaste Mänttilä.

Sova utan internet.

Min nya blogg är inte enda orsaken till att den här bloggen varit i dvala på sistone. Nix. En mycket större orsak är att jag klippt banden till internet.

Va?
Varför?
Vadå?
Kan man?

Nej, man kan inte. Det är självklart. Ska man vara med i vårt samhälle behöver man internet. Det är inte frågan om en total avklippning. Snarare en sund avvänjning.

Jag har hängt på nätet sedan jag var elva och petade ihop mitt första nät-alterego på Estrella-chatten (med en ostbåge som avatar, förstås). Sen kom högstadiet och lunarstorm och EM ES EN. Ett underbart andningshål för en ensam tjej 25 kilometer från närmaste kompis. Jag kan inte ens beskriva hur viktiga Lunardagboken och msn-samtalen var just då. Tänk att man kan prata med en människa utan att det behöver vara pinsamt. Och att jag kan publicera text som andra läser och känner igen sig i. Fy så coolt.

Internet har alltid varit viktigt, speciellt då jag var isolerad geografiskt. Men nu är jag ju inte det längre. Jag bor i samma stad som många av mina bästa vänner och har en massa häftiga ställen jag kan besöka bara sådär. Så varför ska jag sitta kutryggad framför den där blå skärmen och bränna timmar eGeNTliGeN?

Så jag testar att varva ner. Inte ett totalstopp. Inte ett upp-på barrikaderna-för-nu-störtar-jag-systemet. Inte något världsomvälvande. Men ett hem utan internet. Ett helgat rum där jag inte kan kolla min mejl, läsa kyrkpressens blogg eller snoka runt på facebook. Ett rum för lugn och harmoni. Och vet ni vad?

Det som från början handlade om att spara pengar har faktiskt blivit en rätt skön grej. Jag bränner inte längre tusen timmar på slösurf. Jag läser mer böcker i stället.Träffar människor. Kontemplerar livet.

Skönt.