När jag röstar

Hej nu är det är dags att börja intressera sig för riksdagsvalet i april 2011!

Ni kanske trodde att det var tråkigt med val? Nehej, det är hur spännande som helst. Det är så mycket som är på tok just nu att vi bara måste vakna till och GÖ–RA NÅ…T Å…T SAKEN!

Men vem ska man rösta på? Dessa faktorer är viktiga för mig när det ska väljas kandidat:

• Kön. Mamma har lärt mig att alltid rösta på en kvinna. "Gubbarna får ändå så många röster." Må min lilla fjuttiga röst uppmuntra kvinnor att fortsätta kämpa! ...hur konsekvent man blir i den här frågan är sen en annan vegebiff. Om det endast finns två kandidater och det står mellan elitistbitch och miljöfeministfarbror så får könet vika undan.


• Språk. Fastän jag inte känner mig som en finlandssvensk i själ och hjärta så har nog tiden i SU gjort sitt. Jag ser bara så många fördelar med tvåspråkigheten. Och så tänker jag på alla som kämpat med finskan sen trean i lågstadiet och ändå har ont i magen av nervositet inför läkarbesök på finska.


• Miljön. Den spelar så himla stor roll att det är galet att det inte ännu är olagligt med plastpåsar (som i Eritrea). Ett litet exempel kanske, men HALLÅ… vi måste börja leva mer i enlighet med vår skapelse.


• Solidaritet. En kandidat som inte lovar   förbättrad åldringsvård har inget i riksdagen att göra. Politik ska handla om solidaritet framför pengar. Allt som görs i riksdagen borde göras bakom "the veil of ignorance", okunskapens slöja. Stifta såna lagar som du själv skulle gilla oberoende av vilken samhällsposition du kommer att ha efter att lagen trätt i kraft.


• Tro. Väldigt ny faktor. Men tänk så skönt det skulle vara med en politiker som skulle gå i kyrkan på söndagarna, i helig gemenskap med vanligt folk en stund. Som fattar att det behövs teologi. Som fattar att kyrkan inte är en föråldrad institution eller ett hängställe vid sidan av Folkhälsan. Som fattar att respektera Mysteriet.

Kommer ni på fler faktorer?

Vad påverkar er när ni väljer kandidat?

Ett bus om dagen håller glädjen i staden

Dagens bus: vi köpte och paketerade in ett gäng whiteboard-pennor åt vår grekiskalärare. (Det har varit stor dramatik varje gång över att såna saknas.) Han såg inte alls förvånad ut när han såg paketet och började öppna det. (Jag hade skrivt hans namn med grekiska bokstäver på det.) Sakligt och rutinmässigt avlägsnade han det glansiga pappret och när innehållet stod i öppen dager sa han bara "ja det här kunde jag gissa". Vadå? Vaknade han i morse och bara visste (ginoskų) att han skulle få ett hemligt paket innehållande whiteboardpennor? Hur ofta händer det? Å„r det rutin?

 

Men vi fick en anekdot från hans studietid som belöning.

Och jag fick en rättelse.

 

Lärarens namn skrivs inte med tau utan med theta.

 

 

pisig

Försökte förklara min dag åt en kompis på facebook:

Kompis: Hur e de me dig?

Jag: egentligen en ganska pisig dag

Jag: pissig!

Jag: int psiig

Jag: *pisig

Det är lite roande när man ska vara melodramatisk och sen bara snubblar över tangenterna just när man ska rusa ut ur rummet med ett stön och en dramatisk hand för pannan. (Men försök själv skriva p i s s i g sådär riktigt snabbt!)

Nu kan jag rätta till läget: För att ha varit en i grunden pissig dag, så är jag ändå ganska nöjd. Rentav småglad.

Annie

Det handlar väldigt mycket om Annie Lennox just nu.

Och om att kvällsdansa till fina låtar jag hittar.

Om ni sett min lägenhet, mina små små kvadratmetrar, så vet ni att det är väldigt avancerat att dansa kvällsdans här.

Men det går.

PS. I dag träffade jag plötsligt en vän som inte alls skulle vara i den här stan nu, inte ens i det här landet. Tokigt hur världen håller på egentligen.   Men fint.

Grekiska high five!

Det ligger nåt väldigt spännande i att börja veckan med grekiskaföreläsning.

Dessa element är ytterst viktiga:

• gjord läxa


• gigantisk kaffemugg


• grekiska-kompis att sitta och viska med


• den här inställningen:

All the cool kids know dead languages!

årsfedelidoo.

Vill bara berätta att jag kom hem klockan 6 i natt. Och att jag vaknade 13. Det här är så långt bort från mitt asketiska dygnsrytmideal man bara kan komma.

Kanske jag äntligen blivit en studerande.

 

 

Glädjefläkt från sommaren.

Tänk så galet.

Det fanns en gigantisk luftventil utanför Moulin Rouge som gjorde att

mina byxor och jag

hade rysligt roligt en stund.

 

 

 

 

 

 

 

 

Bland annat därför är det himla viktigt att äga harembyxor.

 

Orsaker att orka

Det finns saker som gör att jag orkar andas fastän allt just nu är på gränsen till för mycket:

• Vänner

Folk som klappar mig på knäet eller petar på min axel med en penna. Som frågar hur det är med min rygg, och orkar säga åt mig för hundratusende gången att Liisa nu ska du ta det lugnare och sluta stressa. Som orkar fråga om jag vill hänga fastän det är givet att jag inte orkar. Som vill luncha.

• Chicks

Församlingens tjejgrupp. Vi träffas varannan vecka och pustar ut och diskuterar och funderar. Varje gång känns det som träda in i en oas av kravlöshet att möta dessa fina brudar. Inget fult tävlande eller se-ner-på-varandra-nde, utan i stället frossar vi i uppbyggande, peppande, lyssnande, accepterande. Och fikar.

• Att blogga

Ju sämre jag mår desto mer måste jag skriva. Allt åker ju inte ut hit förstås, men publiciteten (fastän den är liten så liten) får mig att må bättre. Jag vet inte varför det är så. Kanske det handlar om adrenalinkicksen och egoboosten över att nån faktiskt läser det jag skriver. Det kan handla om att få dela med sig, skyffla ut. Eller så är det en omvandlingsprocess, ett bearbetande. Det fula blir mindre fult när det blir till ord i mjuk font som ramas in av rosa bakgrund. En kreativ lek med ord ger mer energi än man skulle tro.


Tack för det.

När hon är här

När min syster är här blir varje morgon en fest.

 

Det börjar med att jag snoozar ett tag (30 minuter!) och sedan stiger upp på det minst eleganta sättet (kravlar/faller/staplar). Jag tänder lampan så att hon ska reagera. Hon drar täcket över huvudet och jag vandrar iväg till ett annat rum. När jag kommer tillbaka knäpper jag på radio vega och börjar sminka mig och sånt. Mitt i bestyren kan jag plötsligt höra att hon skrattar till. Eller sjunger med i någon av vegas återkommande melodier. Sedan lyssnar vi en smula oförstående och förvirrade till dagens andrum, och skrattar åt nyheterna. (I morse var nyheterna helt absurda ska ni veta. Bl.a. har Bush skrivit en bok.)

 

När jag hängett en timme åt att göra mig färdig har hon äntligen samlat krafter att stiga upp. Och då gör hon sig klar på två sekunder. (Så snabb är hon faktiskt.) När hon är klar traskar vi iväg till köket och har världens bästa frukost. På riktigt världens bästa. Fastän det är vardag och man egentligen bara borde slänga i sig lite havreflingor och mjölk. I stället är det kaffe och tidningar och c-vitamiinipore och avokado och rostat bröd och ägg som gäller.

 

Det är så himla fint med frukostsällskap.

 

Vilken är den bästa stunden när du har familjebesök?

överlevnadsinstinkt

Några roliga saker:

• Jag leker helg idag (->tvättar kläder och lyssnar på janis)


• Min syster är här och just nu är hon det bästa som hänt mig.


• I helgen ska jag få hänga i ett rum som kallas "stilla stället" på höstdagarna. Jag ska få träffa 800 ungdomar, och det är just vad jag behöver. De har så mycket hopp i kroppen att det smittar av sig.

Min överlevnadsinstinkt säger att jag bara ska fokusera på dessa tre saker. Inget annat.

Mammabloggar

Jag har förbjudit mig själv att läsa mammabloggar.

.

Jag upplevde nämligen att de ger en felaktig syn av vad bebisar egentligen är. Små söta accesoarer som ibland kakkar och spyr och skriker men som ändå är helt underbara och yadayada. Det är information och intryck som jag inte behöver i detta livsskede. Så jag tog bort underbaraclara och peppe och kakkakaffe och linn och en hel drös till från min blogglista.

Och kände mig nöjd.

Frigjord på något sätt.

Men.

Nu har det gått en vecka ungefär.

Och jag saknar.

Inte det där med små små babykläder eller gulliga bilder eller roliga citat eller humorbittra vardagsbeskrivningar.

Nej. Jag saknar inte det som jag trodde att jag skulle sakna.

Jag saknar visdomen.

För de mammabloggar jag följt med skrivs av så otroligt kloka kvinnor.

Perspektiven.

Mogenheten.

Tryggheten.

Humorn.

Det saknar jag.

.

 

 

Jag kan inte förstå.

Plötsligt hör jag om nazister hit och dit. På gatan nära mig. På andra sidan ån. Som gjort mina vänner rädda. Som gör mig rädd.

Som "vill väcka uppmärksamhet" enligt pressen. Som beger sig på ägare till pizzerior. Skriker "slagord i ytterhöger-anda".

.

Våld hat våld.

Jag förstår inte.

Jag kan bara inte.

Kristallnatten all over again.

Vad gick fel?

Kan vi aldrig lära oss av historien?

.

.

.

Jo.

Vi måste ha lärt oss nånting.

.

Den här gången får vi inte tiga.