autsch.

Jag lyssnar på en låt som gör ont i min själ.

På repeat.

Jag borde nog sluta.

Men det går inte.

Ibland är det skönt att vältra sig i det som gör ont i själen.

Kanske man bearbetar det svåra på det sättet.

Vem vann då?

Mia vann!

.

.

Och priset är:

.

.

Inte en, utan två böcker!

.

Knappt lovlig av Katarina von Bredow

och

Kära Agnes! av Håkan Nesser

.

Båda handlar om kvinnor, en om helt nya sådana och den andra om lite äldre sådana. Båda böckerna är sådana där som man kan läsa snabbtsnabbt och som lämnar efter sig en svag insikt av hur människor faktiskt kan tänka. Galet men realistisikt.

.

.

Grattis Mia! Hoppas du får glädje utav böckerna.

Du får dem på diakonidagarna!

Paneldebatten

Helt oförhappandes fick jag ett mail med bilder från paneldebatten.

Vet ni vad vi kom fram till där?

.

Att det finns element i studievärlden och vuxenblivandet som suger märgen ur oss.

Att vi behöver en studiepsykolog TypGenastNu.

Tänk på det.

.

Och att tidsplanering är viktigt.

En dag består av åtta timmar arbete, åtta timmar vila och åtta timmar sömn.

Vilar du tillräckligt?

Å…tta timmar!

.

Och sociala sammanhang är viktiga för vårt välmående.

Helst kravlösa sådana.

Ni vet, där man kan vara sig själv och känna att man får både ge och ta.

Utan att känna press på att ha promillen i blodet.

.

Och att vi alla har ett ansvar.

Just det.

Det kom vi fram till.

A n s v a r.

Om vi ser att en medstuderande mår dåligt.

Vad gör vi?

Det tål att tänkas på.

.

Och sen ett ps.

Närhelst man känner att nä tusan nu klarar jag inte av att planera mitt liv min ekonomi mina studier.

Så får man faktiskt mer än gärna söka sig till församlingens diakoni.

Diakonerna är nämligen proffs på att hjälpa i såna sammanhang.

Och alla får hjälp,

vare sig man hör till kyrkan eller ej.

.

Bra va?

.

.

Jotain ihan muuta.

Så varför hör jag till kyrkan?

Här kommer min reaktion till den senaste tidens masshysteri. Inte för att nån har frågat, utan mer för att jag behöver få det här ur mig:

Jag hör till kyrkan för att jag tycker att det är coolt. Jag tycker att det är bra att nån tar tag i ungarna som 15-åringar och diskuterar etik, livets mening och dödens grubblerier med dem. Det är bra att det finns ungdomsarbetare som säger åt de anorektiska liven att de faktiskt är älskade precis som de är, att de inte behöver snyggprestera för att vara människor.

Jag tycker att det är bra att det finns präster som besöker gamla människor när de fyller år. Jag tycker att sjukhussjälavårdare är sjukt viktiga. Jag är evigt tacksam för den organiserade diakonin, som gör att vem som helst av oss kan hämta en matkasse när det är alltför länge till nästa studiestöd eller barnbidrag.

Och kyrkorna. Tänk att det faktiskt finns heliga rum runt om i hela landet. Rum dit man kan gå när man är förbannad på livet, Gud, avsaknaden av Gud. Rum där man bara får sitta tyst och gråta. Rum där man får tända ljus och hoppas på att det blir bättre. Rum där man får lyssna till heliga gamla berättelser om människors möten med något större än det egna jaget. Rum där man får sjunga psalmer.

Och jag tycker om kyrkan för att jag upplever att den är öppen. Jag fattar inte snacket om trångsynthet och uteslutande. Det är inte alls så jag upplever kyrkan nämligen. Medierna kanske säger så, men hur många av journalisterna har egentligen ett ärligt, ödmjukt intresse för kyrkan? När besökte hbl:s ledarskribenter senast en gudstjänst eller deltog i en samtalsgrupp om sorg? Hur många journalister känner en präst eller en diakoniarbetarere, sådär på riktigt? Har journalisterna förstått vilken brinnande nödvändighetskänsla dessa har för att göra världen bättre?

Så jag är med. Jag vill ha kyrka. Med allt vad det innebär. Jag vill ha gemenskap över konstiga sociala gränser. Jag vill öva mig i att tänka på att alla som sitter där i kyrkbänkarna (och också de som inte sitter där) faktiskt är precis lika älskade.
Det är inte lätt.
Så därför behöver jag öva mig.
Och kyrkan är den plats som bäst utmanar mig till att öva mig på att älska människor som är fula, fattiga, gamla, handikappade, irriterande, snuskigt rika eller bara avundsvärt snygga. Jag tror seriöst att jag blir en bättre människa om jag försöker älska också dem som det tar mig emot att älska.

Så jag ger gärna den där procenten av mitt studiestöd till kyrkan. För jag behöver inte ytterligare tretton toppar från h&m eller en charterresa till cypern.

Jag behöver ett meningsfullt liv.

Dagar av människospillerskap

Vissa dagar är man bara en spillra av vad man brukar vara.
Jag tycker att det är viktigt att säga sånt på en blogg.
Inte för att håva in åh vad det är synd om dig-kommentarer.

Utan för att visa åt 14-åringen.
Eller 60-åringen.
Att det är normalt att känna sig som en spillra ibland.
Man är inte konstig för det.

Glamour och blingbling kan ju också vara en vardag.
Och fint är väl det. Men själv mår jag bara dåligt av att läsa bloggar om snygghet, kläder, träning, prefekta fester. Perfekta hem.

Jag blir liksom den lilla 17-åringen igen. Som läser tidningar med bantningstips och lär sig att ta hand om sitt utseende med hjälp av Tyra Banks modellskola.

Däremot är det skönt med variation. Extremer åt båda hållen gör ju ingen glad.

Men någon som vågar visa hela spektrumet.
…Ångesten och exstasen.
Personligt men inte privat.

Ger nog en hel drös livshopp ändå.

Josè

Nu som då händer det att jag hittar tillbaka till Josè.

Då klickar jag mig hit.

Och låter Josè leverera.

Så får han hålla på i flera dagar i sträck, tills jag slutligen kommer på

att jag måste skydda honom, att jag inte får spela sönder honom.

Så glömmer jag honom igen.

För att skydda det oerhört vackra som hörs i min dator just nu.

Bild härifrån

PS. Tack för alla härliga svar på min bok-utlottnings-gallup! Jag ska lotta ut boken snart, men hinner inte göra det förrän den där paneldebatten och några deadlines blivit bortschaktade. Så du hinner ännu va me i utlottningen! DS.

Vem har lurat alla barnen?

Idag har jag läst och läst och läst.

Och kommit fram till att detta måste vara konst som Paul Tillich skulle ha gillat.

Vem har lurat alla barnen?

Det här är inte allt som finns.

Det finns mer.

Det finns mer.

Jah!

Theology is

the grammar of the Christian language game

but if the grammar does not

change the direction of your life

it is useless.

She´s a very special girl

Dagens bästa stund var att inklämd i en liten hiss tillsammans med hälften av min styrelse sjunga och dansa och knäppa fingrar till den här låten:



PS. Kom ihåg att din röst gärna får höras i de föregående inläggens kommentarer! Speciellt i den där du kan vinna en bok (det är en himla bra bok vill jag lova) DS.

Can't touch this.

Hur orkar du?

Jag har fått ansvaret att leda en debatt om unga vuxnas illamående på måndag, och idag funderade jag med arbetsgruppen på debattens innehåll. Det är ingen liten grej som blir färdigfunderad i första laget, så nu ska här minsann fördjupas. Eftersom jag älskar att interagera med er läsare så slänger jag nu fram lite frågor. Svara gärna, och gör det anonymt.

1) Trivs du med din vardag?

2) Känns dina studier meningsfulla?

3) Känner du press att bli färdig snabbt med dina studier? Kommer pressen från dig själv eller utifrån?

4) Har du någon att prata med när livet känns extra tungt?

5) Finns det någonting i din vardag som du känner att du verkligen inte orkar med? Vad?

Eftersom jag önskar att ni svarar anonymt så kan jag tyvärr inte lotta ut en bok bland er som svarar. Men det här är ett sätt för er att göra debatten bättre!

Ja föresten: alla är jättevälkomna till debatten på Kåren inkommande måndag kl 18!

Bland svaren utlottas en bok.

Tänk er en sån hipp sak som att vi hade föreläsning om bloggar idag.

Och nu surrar tankarna förstås. (Det händer allt oftare nuförtiden.)

Varför bloggar jag?

Hur påverkar mitt bloggande mig, och hur påverkar det min relation till mina medmänniskor? Blir jag en bättre människa av att blogga?

Och hur bloggar jag? Handlar det verkligen om att bara spy ur sig allt som råkar finnas i sinnet just i den stunden eller har jag ett budskap?

Handlar bloggen om att blotta sig, eller om att skapa ett nytt jag?

Ni som bloggar, gör ni det för att

a)det är roligt

b)det känns viktigt

c)ni tycker om möjligheten att skapa en verklighet där ni framstår precis så som ni själva väljer att framstå?

Svara, vetja!