Tvättmaskinen snurrar på. Bubblar, kurrar och ökar takten för lite centrifugering. Den har hållit på länge, den är långsam. Jag väntar.
Det är inte min maskin, inte min tvätt. Jag skulle inte behöva vänta på den, jag kunde sticka iväg till mig och mitt. Men jag hänger gärna kvar en stund till hos honom och hans. Han är på jobb, jag är ledig. Tömmer jag inte maskinen nu så töms den först på kvällen och då luktar den kakka.
Det är kanske inte det här jag borde berätta först. Att jag sitter hemma hos en kille och väntar på att få tömma hans tvättmaskin. Det ger säkert helt fel bild. Men jag tänker att ni vet bättre. Ni fina ljuvliga läsare som jag saknat att ha kontakt med. Ni vet bättre än att tro att jag blivit femtiotalsfru.
Jag kunde i stället berätta om hur det känns att cykla genom Helsingfors med honom, hur staden liksom blivit vackrare. Hur det plötsligt finns picknickplatser överallt. Hur havet på något sätt alltid är med.
Om vin, sång och bra samtal. Om dans. Om hur mitt liv den senaste månaden har varit en enda lång fest.
Men det går inte, orden liksom flyr mig. Det blir för hemligt, för personligt. Så då berättar jag om tvättmaskinen i stället.
 |
| Där. Snett bakom brudparet. Där dansar vi. Och festen bara fortsätter. Foto: Världens bästa bröllopsfotograf |
