Åh, nu tar vi maj. Mars och april berättar jag om en annan gång, om jag orkar. Men nu sitter maj på min axel och flämtar som en tok, så det är bäst att bara köra i gång och berätta.
I maj flyttpackade jag. Fyllde tre stora kassar med kläder som åkte iväg till Allkristna loppiset. Gallrade, gallrade, svettades. Ändå är det skönt nu att ha blivit av med kläder jag inte använder, kläder som bara tar plats i mitt medvetande. Kläder som jag nu glömt bort. Till slut fanns det nästan bara klänningar, ylletröjor och trosor kvar. Och det blev lätt att välja kläder på morgonen.
Men så förändrades plötsligt min frisyr. Efter att ha murklat omkring hela vintern i slarvigt äckelhår kände jag ett behov av förändring. Jag gick från bohemisk slarvtofs...
...till något som lätt kan kallas 80-tals sportigt:
Och plötsligt gillade jag inte mina kläder längre. Allt jag hade i garderoben verkade skrika efter den där bohemtofsen. Utan den var jag vilsen. Det här är första gången under fastan jag känt ett seriöst shoppingsug. Jag ville så gärna ha kläder som talade samma språk som den här superkorta kalufsen. Och det skulle vara så lätt att fixa med lite impulsshopping, inbillade jag mig.
Jag var lite irriterad när jag började min skandinavienturné i Oslo. Det var ju nu jag skulle gå runt med genomtänkta kläder och slippa bekymra mig för hur jag såg ut. Det var nu livet skulle vara lätt. Men jag kände mig bara fel. Och i Norge har alla kvinnor långt, starkt hårsvall.
Men så fick jag två tunikor av min supersnälla syster i Oslo. En mörkblå, en vit. Enkla, stilrena. Och ett par jeans. Och som tur var hade jag nappat med mitt afrika-halsband i ryggsäcken. Jag blev bohem igen. I brist på redigt gammaldags handarbete får denna räddning av situationen vara Månadens kreativa drag.
När resan fortsatte till Göteborg gjorde jag faktiskt ett nyköp. Jag hade från början tänkt att shoppingfastan skulle utesluta ALLT förutom mat och hygiengrejer, jag skulle alltså inte köpa accessoarer, väskor eller skor. Men det blev svårt med skorna. Jag har slitit ut alla mina vår-sommar-höst-sneakers. Kvar fanns bara ett par svettiga men bekväma springskor (superfula) och ett par nätta men i längden obekväma ballerinor. Jag hade liksom inget däremellan. Så jag tummade på regeln och köpte rättvisa Ethletic-skor i Göteborg:
Och vilken glädjerusch det var! Att besöka en butik och veta att jag får köpa något, vilken grej! Och jag tänker att det är så här jag vill att min konsumtion ska vara: en lyx som händer en gång om året, max. En genomtänkt handling, med rättvisetänk och miljökärlek som självklara utgångspunkter. Och det ska finnas ett behov. Aldrig mera någonsin vill jag köpa något jag inte har ett genuint behov av. Jag är så himla trött på att gallra.
Månadens frestelse:
Loppisarna i Sverige! Jag vandrade runt i några av dem, bara för att de har så skön stämning. Glädje, genomtänkt sortering, roliga provrumsidéer. Frestades att köpa en tunn jeansskjorta och en regnbågskjol. Men jag tänkte på min överfulla ryggsäck och segrade.
Månadens glädjetjut:
Min Malmösyster donerade denna åt mig! Sydd av vår mamma åt hennes syster för lääängesen. Skamligt kort för att vara klänning, men perfekt som laid back övredel till ett par jeans. Dessa gåvor.
Du som läst hela det här inlägget kan klappa dig på axeln och äta en chokladboll med gott samvete. Det är inte många som klarar en sådan prestation i dessa dagar av tabloidisering!
