Indien. Där fanns min decembermånad.
Indien är stort, Indien är galet. Indien är inte Indiska och absolut inte Eat, Pray, Love. Indien är extrem lyx som inte låtsas om att den svävar ovanför sanslös fattigdom. Indien är smutsiga gator, toaletter och kök, men också rensopade affärer och gröna ayurvedatvålar i varje hotell. Att vara i Indien är att börja varje måltid med käsidesi och malariatabletter och avsluta dem med en vag oro för vad magen ska säga. Att vara i Indien handlar om att få akut diarré fastän man varit försiktig upp till tusen och använt den där käsidesin, druckit enbart flaskvatten och käkat mjölksyrebakterierna från Finland. Att besöka läkare i Indien handlar mer om att bli satt på plats än om att få en diagnos. Jag fick de facto ingen diagnos, bara en stor hög tabletter och en sextimmars droppsession. Doctor is God, och följaktligen blev jag frisk.
Men Indien är också färg! Indien är kvinnor i vackra kläder trots fula handväskor. Indien är farbröder som hennat håret orange, eller kanske bara mustaschen. Indien är sminkade bebisar och småbarn i kommandomössor (det är ju vinter). Indien är sex personer på en mopo och män i glittriga slipovers. Indien är gubbar som kittlar varandra på magen när de hälsar. Indien är cashewbuskar och gummiträd, och gigantiska pappersjulstjärnor ö v e r a l l t. Indien är fest och crazy discolights. Indien är håriga elefanter och världens bästa malai kofta.
Jag har haft en bra resa, med en underbar kvinna. Jag lärde mig att fråga när nåt är oklart, att bli glad åt indiska toaletter och att ännu en gång drömma om ett enklare liv. Och att känna en sund skam över att vara del av en exploaterande turism.
Men nu tänkte jag stanna här ett tag. Jag njuter så fruktansvärt mycket av att faktiskt kunna borsta tänderna med kranvatten. Så där bara.
