fredag 28 november 2014

Tahdoimme!

Jag steg av bussen klockan 15 vid Kiasma i Helsingfors. En timme tidigare har riksdagen röstat för en jämlik äktenskapslag och först tycker jag inte att det märks i gatubilden. Det är kallt och novembermörkt, den stora folkmassan som jag sett bilder av på instagram har gått vidare för att festa på varmare platser än Medborgartorget. Jag ordnar halsduken lite bättre för att stänga kylan ute och börjar vandra mot Unicafé. Det är samma jäktade fredagshelsingforsare, samma frusna tiggare som jag sett så många gånger förr. Jag vill sjunga Euforia och high five:a mina medmänniskor men det finns inte riktigt någon öppning för det. 

I trappan upp till Unicafé ser jag ändå den första regnbågsflaggan, en liten vimpel i en vantklädd hand. Sen rullar det på. I matkön, på toan, vid borden. Små glimtar av regnbågar här och där. Samma sak på Akademen: tonåringar som knutit regnbågsflaggan som en mantel och de är verkligen superhjältar där de flyger fram nerför rulltrapporna. Samma sak på kafét jag sitter på nu: lite regnbågsglimtar här och där. Inget extravagant, bara väldigt naturligt.

Jag är glad. För att jag gläds med mina vänner, arma dagar så glad jag är för alla de bröllop som nu blev möjliga. Jag är också glad åt att Finland äntligen gör någonting rätt, efter att så många destruktiva attityder så länge har fått för mycket luft, för många öron. Det finns hopp.

Förstås tar det inte slut här, som Amanda skriver. Speciellt för kyrkan är det nu det börjar, och det blir absolut ingen lätt situation. Men en sak i sänder. Nu får vi dansa och sjunga och göra piruetter.

torsdag 27 november 2014

Formuleringsjunkie

Jag formulerar mig mycket. Jag tycker väldigt mycket om att göra det, det känns som mitt naturliga tillstånd. Är det något som känns dåligt, olustigt, eller rentav bra – ja då stirrar jag i luften medan jag promenerar, somnar, stretchar, hackar lök. Stirr stirr stirr. Jag sorterar fakta, känner efter känslornas ursprung, innehåll. Sorterar, grupperar, drar slutsatser, klottar ner tankar i dagböcker, marginaler, facebookstatusar, blogginlägg, instagramtexter. Hela tiden. Finns det ett orosmoln så sysselsätter det hela mig tills jag rett ut det.

Jag har börjat inse att det här inte är normtillståndet för alla människor. Att det inte bara råkar sig så att alla människor inte bloggar eller tweetar eller på annat sätt verbaliserar sina tankar – utan att det faktiskt inte ligger i allas natur att hantera världen så. Och det ter sig så spännande för mig. Hur funkar en sån hjärna? Och vad har en sån hjärna för glädje av att läsa det jag skriver? Varför skulle det intressera en ickeformulerare vad en formulerare säger?

Saker jag är stolt över den här hösten

  • att jag lyckats gå på danstimmar två gånger i veckan hela hösten (i Helsingfors var det en pärs att släpa mig till yoga en gång i veckan).
  • att jag vågade sluta i kören, vars ledare emellanåt hade ett destruktivt sätt att leda.
  • att jag fått fason på min gradu.
  • att jag klarade mig undan med bara fyra dagar höstnedstämdhet. Måste betyda att jag har lyckats skapa så bra och trevliga ramar i min vardag att nedstämdheten inte riktigt hade någon chans att hänga kvar längre än så. (Peppar, peppar.)
  • att jag bloggat nästan lika frekvent som 2009.
  • över att det faktiskt har kommenterats på min blogg på sistone! Sug i er nu, jag är så stolt över att ni orkat reagera och knappa in kommentarer. Och det är inga onödiga diskussioner vi haft i kommentarsfälten. Ni har kommit med intressanta inlägg och jag har lärt mig så mycket av er. Heja heja, ni är bäst!

Tack till er, high five!






onsdag 26 november 2014

Gradutips

Två guldtips till dig som kämpar med gradun (på finska, sori sori):

En graduhjälp-blogg som också blev en bok. Korta, tydliga och inspirerande tips. Till exempel, om att börja skriva: 

"Aloita vain –
Älä edes ajattele, että sinun täytyy tehdä mitään muuta kuin istua pöydän ääreen (tai kahvilan pöydän ääreen) ja aloittaa gradun tekeminen. Lupaa itsellesi, että aloitat, mutta älä aseta mitään muita odotuksia. Pelkkä aloittaminen riittää."

--> Graduttaa
En gif-tumblr som alltid gör mig glad i sin krassa humor. Den avdramatiserar hela saken väldigt effektivt.

tisdag 25 november 2014

Tusen vita paprikor

Okej så jag köpte tusen vita paprikor på Lidl eftersom det var billigt och jag är en vegetarian som alltid söker nya grönsaker. Men berätta nu, vad ska jag göra med dem? 

Det är helt uppenbart att de inte kan ätas råa, salladen jag gjorde i förrgår blev antagligen årets sämsta på grund av den blaskiga, småbittra vita paprikan. Jag stekte tunna skivor av den igår och smällde på en omelettsmet. Det var okej, men bättre kan vi väl?

måndag 24 november 2014

Feminstiska tidskriften Astra

I december kommer nästa Astra ut, med temat pengar. Och vet ni vad? Jag har med en text i den som handlar om kloster, feminism och om att säga nej till pengar. Den är råbra (förstås), så för att inte missa den och en massa andra fenomenalt bra texter om feminism och pengar rekommenderar jag att du börjar prenumerera på Astra nu, om du inte redan gör det. Gör det nu så hinner du få pengar-numret i din postlucka! Prenumerationen görs enkelt genom att fylla i rutorna i högra spalten på Astras hemsida.


Jokainen on vähän homo + safe space

Tänk att jag glömt att dela den här videon som gjorts av präster för en jämlik äktenskapslag (länk till fb-sida):


Den här veckan ska riksdagen rösta om medborgarinitiativet för en könsneutral äktenskapslag. Förra veckan var det ett lagutskott som röstade för slopande av initiativet, men nu är det alltså hela riksdagen som röstar, inte bara ett utskott.

Jag gläder mig åt att om min kyrkas präster fick sköta den röstningen som riksdagen nu ska göra så skulle det finnas fler ja-röster än nej-röster (44% av prästerna är för lagändringen, 41% emot). Nu är det bara att knäppa händerna och hoppas att våra folkvalda röstar oss vidare i den här frågan.

Om du har svårt att förstå argumenteringen kring detta rekommenderar jag att du besöker Facebook-sidan jag länkar till i början av inlägget. Där finns videor och artiklar som förklarar saken. Jag vill inte ha en diskussion i kommentarsfältet om huruvida det är ett bra initiativ eller inte. Jag utlyser den här bloggen till ett safe space, klicka gärna på länken om du inte vet vad ett safe space är.

fredag 21 november 2014

Lammily

Jag hade två Barbie-dockor som liten. Den ena hade rufsigt lockigt hår och en avbiten hand, den var arvegods. Den andra hade mörkbrunt glansigt hår och hennes enda kläder var en rosa  bikini. Henne köpte jag själv när dagiset gjorde vårutflykt till ett shoppingcenter (fatta vilket idiotiskt utflyktsmål). Hon var så vacker så vacker, men ganska värdelös att leka med. Hon kunde inte sitta eller stå själv. Det enda sättet att leka med henne var att klä av bikinin, klä på den igen, hålla fast henne i benen medan hon konverserade med den amputerade barbien. Hon kunde också vara i liggande ställning, och typ sola.

Jag fattade ju att dockorna inte såg ut som riktiga människor – åtminstone benen, fötterna, brösten, halsen, ansiktet. Men magen – den smala konkava saken – stannade ändå kvar som nån sorts ideal för mig. Kanske för att magen är något man kan påverka mera än benlängd, halsomfång eller bröstform. En plufsig mage skvallrar om lättja, brist på disciplin, frosseri. Det är först för några år sedan som jag på riktigt insåg att en välmående mage väldigt sällan ser ut som en barbiemage. De flesta magar jag ser i simhallen är runda och mjuka. De har intressanta veck, våningar och lager – och vackra ärr, bristningar och rynkor. Inte ens hårt tränande människors magar ser ut som barbiemagen.

Mina magkomlex beror inte bara på de här två barbierna som fanns i min barndom. Det handlar om ett mycket större maskineri än så. Men det är någon någonstans som vinner väldigt mycket på att kvinnor så starkt fostras till att känna att det är något fel på deras kroppar. Därför blir jag glad över att det äntligen gjorts en barbie-liknande docka med realistiska proportioner, en docka som kan ha acne, tatueringar och bristningar. Lammily heter märket, dockans identitet får barnen själv bestämma.


torsdag 20 november 2014

Gradufronten

Tre bra nyheter från min gradufront:

  • Det finns en realistisk chans att jag blir klar med kapitel två före min medtävlare blir klar med sin gradu. Jag kan alltså vinna en månads netflix, bara jag anstränger mig så det knakar från och med nu.
  • Den här veckan har jag och en kompis haft en pakt om att dyka upp i kafferummet klockan 7.45 varje morgon. Vi har inte lyckats en enda gång, MEN tack vare visionen av honom ensam och trött sittandes och väntandes på mig så har jag lyckats komma till mitt arbetsrum redan klockan 9, i stället för 10, halv 11, vilket beklagligt nog varit rutinen de flesta morgnar. 
  • I går hade jag första gången känslan av att min gradu är doable. Görbar. Den där delen tar en månad, den där en månad till, sen tar slutfinishen ännu en månad. Sen: klar.
PS. gradu = pro gradu avhandling = det som kallas masteravhandling/uppsats i Sverige (jag har bestämt mig för att min blogg ibland når ut till andra än finlandssvenskar).

onsdag 19 november 2014

Gruppen och herrarna

Jag fortsätter mitt novembertema och tipsar om bra saker på teve (visst är vi överens om att man kan kalla det teve fastän det är laptop och webb det handlar om?). Dagens tips: K special på svtplay: gruppen och herrarna

Gruppen är ett feministiskt teaterkollektiv som gör "originell och explosiv scenkonst". Filmen handlar om deras arbete med föreställningen Gruppen och herrarna, som handlar om hur män drabbas av patriarkatet. Det hela baseras på statistik och forskning och är fruktansvärt roligt samtidigt som det inte handlar om att förringa män utan om att lyfta fram hur även män mår dåligt av det patriarkala samhälle vi har. Klicka "gilla" om du tänker se eller har sett den!








måndag 17 november 2014

Är all konsumtion ond?

Jag har förundrats över att så många var så positiva till Alfreds och mitt podsamtal. Det var ju faktiskt inga lättsmälta grejer vi pratade om, och jag var lite hård i orden. Jag tänkte nästan efterlysa lite kritik, men nu behövde jag inte det för min vän Berra har lyssnat på samtalet och kommer med invändningar och frågor. Han gav mig lov att svara här på bloggen, så att också ni kan delta i  diskussionen. Vi börjar:

Berra: ”[Det finns] många saker jag inte förstår [i podcasten], framför allt inte föraktet mot "kontorsjobbande marknadsförare". Och antagandet att dessa kontorsarbetare ser ner på de som jobbar inom produktionen. Som jag ser det är alla delar viktiga."

Jag föraktar inte marknadsförare. Verkligen inte. Men jag förundras över hur det kan kännas meningsfullt att arbeta med att skapa behov som inte finns. 
De som jobbar med idéerna på kontoret ser knappast öppet ner på dem som producerar varorna i slavfabrikerna, men ändå: de behandlas inte som jämlikar. Om vi verkligen ansåg dem ha samma värde som oss så skulle vi högljutt kräva förändringar i deras arbetsförhållanden innan vi började designa, marknadsföra och köpa. Förstås finns det undantag. Alla varor produceras inte i slavfabriker, alla varor är inte onödiga.

"Jag tycker att man kan se tillväxt som ett ekonomiskt sätt att säga att mera värde har skapats under en viss tidsperiod. Det kan väl inte per definition vara dåligt?”

Jag menar inte att tillväxt i sig är dåligt. Det är idén om att en ständig ekonomisk tillväxt vore möjlig som jag opponerar mig mot, och att aktieägarnas utdelning prioriteras högre än att företaget ger meningsfullt och människovärdigt jobb åt så många som möjligt. Jag tror inte det går att göra bra politik med idén om att vinsten alltid ska växa, att vi ständigt ska konsumera mera än året innan. Jorden klarar inte det.

"Det är ett problem att människor konsumerar onödiga och dåliga saker (saker som inte motsvarar verkligt behov). Men är du också emot konsumtion som verkligen är behovsbaserad? (Här kommer naturligtvis också den knepiga frågan om vem som definierar behov i en värld där man värderar människors fria val)”

Vi kan inte leva utan konsumtion. Problemet är inte att vi använder pengar för att skaffa oss saker, utan att politikerna börjat definiera människor som i första hand konsumenter, snarare än medborgare, konstnärer, medmänniskor. Jag är inte emot konsumtion som baseras på riktiga behov. Det svåra är, precis om du säger, att veta vilka behov som är riktiga. Vi påverkas mycket mera än vi vill medge av att hela vår omgivning genomsyras av reklam. Det skulle vara intressant att testa köpfrid, det vill säga att förbjuda all reklam. Vad köper vi då, när ingen ger oss impulser och manipulerar våra begär? Kanske det som vi verkligen behöver.

Idealet för mig är att alla butiker blev det som Ruohonjuuri och andra ekologiska och etiska affärer försöker vara: rättvisemärkta. Jag vill kunna gå in i en butik och köpa det jag har behov av utan att behöva granska varje produkt. I dag vilar alltför stor del av ansvaret på konsumenten. Företagen säger att  konsumenterna styr priset och pressar ner lönerna för producenterna. Jag vill att företagen tar sitt ansvar och slutar skylla ifrån sig.

"I de länder där produktionen finns blir ju levnadsstandarden bättre tack vare produktionen som finns där. När den har nått en viss nivå flyttar man produktionen till ett annat lågprisland och till slut har man ändå en situation där alla fått det bättre. Jag skulle absolut gärna göra ett hopp från situationen idag till den utopistiska där alla har det bra, men jag har absolut ingen aning om hur man kunde genomföra det. Har du? Eller finns det någon modell som med säkerhet vore bättre än den vi har idag?"

Det är en romantiserad bild att levnadsstandarden skulle bli bättre i lågprisländerna i och med slavfabrikerna. Visst leder det till en del förbättringar, typ att internet införs. Men förbättringarna kommer inte hela befolkningen till godo, utan leder snarare till att inkomstklyftorna växer. I stället för att stöda länderna när de bygger ut sitt vattenreningssystem eller andra basfunktioner satsar man bara på lyxfunktionerna som de rika investerarna behöver. Det går inte på ländernas egna villkor och det finns definitivt ett mått imperialism och kolonialism i det hela. (Här fick jag hjälp av Ylva att formulera mig.)

Skulle företagens syfte vara att förbättra förhållandena i låglöneländerna skulle de inte ha något emot att tillåta arbetarna att organisera sig och kräva bättre rättigheter. Det är ren och skär utsugning det är frågan om, att utnyttja fattiga människors utsatthet för att kunna pressa ner produkternas slutpris ännu lägre än konkurrentens.

Ett sätt att ändra på det här är att göra så som Fairphone gjort: att företagen tar sitt ansvar på riktigt och garanterar att råvarorna och produktionen är blodfri. Det är inte lönsamt för ett företag att göra det, därför behöver det finnas lagstiftning som uppmuntrar denna utveckling. Kanske internationella avtal, kanske att staterna ställer lika höga krav på rättvisemärkning som på livsmedelsövervakning av de varor som importeras. Hur kan det vara möjligt att det finns saker till salu som producerats på ett vidrigt sätt?

Kommentarsfältet är ert!

De bästa platserna

Jag sitter på en onnibuss från Helsingfors till Åbo. Tror jag äntligen fattat var de bästa platserna på dessa konstiga bussar finns. Det krävdes bara två felresor för den insikten (en där jag satt supertrångt och en där jag hade huvudvärk av dålig luft). De bästa platserna är på nedre våningen vid borden. Nu vet ni.

(Om ni undrar hur bloggar såg ut innan twitter är det här inlägget ett ypperligt svar.)

onsdag 12 november 2014

Never Back down

Tack tusen Ellen alias blejk, fejt å fab för att du tipsade om dokumentären om Ann-Sofie Back på din blogg. Såg den just och har så många nya ord för vad mode är, vad kläddesign är. Konst, uttryck, motstånd. Jag blir så fascinerad av denna kufiska designer vars hela varelse andas irritation. Dokumentären finns kvar bara några dagar till så se se se.

Skärmdump från annsofieback.com. Kollektionen A/W 2008. I dokumentären förklarar hon stringtrosorna och pixeltrycken som dominerar den kollektionen.

Den här bloggen blev tydligen en videodelningsblogg helt plötsligt. Det kanske har med november att göra, att så mycket bra teve slussas ut just när året blir som slaskigast.

tisdag 11 november 2014

Att vinna på lotto

Senaste Lasso (nån sorts finlandssvenskt kulturprogram) funderar på vad som händer om man faktiskt vinner på lotto, på vilken pengars koppling till lycka faktiskt är. Vad händer när plötslig rikedom drabbar oss? Kolla in programmet här.

Mossa

Hejhej,

ni som följer mig på instagram vet att jag tycker om mossa. Till exempel så här:






Då förstår ni vilken glädje det var att ramla över den här grejen: Nature reclaiming abandoned places.

Bilden från den där länken.

Det är något så mjukt och fint över mossa. Men ändå bestämt. Här ska jag leva, fastän ni bestämt att det ska vara kullerstensgata här. Eller att det här ska vara någon sorts industribyggnad. Jag tänker bo precis var som helst, och jag överlever allt. Ai du har en åsikt om det? Ptja, jag bryr mig inte. Se hur mjuk jag är. 

måndag 10 november 2014

Meddelande till Hanna

Hej Hanna, du som är min McLeods daughters-mate. Jag har ett viktigt meddelande till dig. (Ni andra som inte sett McLeods kan hoppa över det här inlägget, och du som brukar kryssa i att du inte förstår när jag skriver om McLeods kan göra det nu genast. Jag tror inte du kommer förstå det här heller.)

Hanna. Jag är ledsen att jag inte svarat på din senaste kommentar, för flera veckor sedan. Livet kom emellan. Men nu kan jag berätta att jag just sett nästsista avsnittet, och att jag var på vippen att se också det sista. Men med sällan skådad willpower lyckades jag ändå stänga Arenan. Jag ska suga på karamellen ett tag till. I morgon ska jag köpa glass, klä mig i flanellskjorta och jeans och slänga mina bootsklädda fötter på soffan och se det sista avsnittet. Sen är det slut. Sen hoppas jag vi kan ta en sista omgång av att analysera denna b-teveserie från Australien. Kanske för Ingrids skull, kanske för Tess, Jodi eller Kate. För hjältinnorna som inte fick vara med till slutet.

Har du sett serien till slut redan?

torsdag 6 november 2014

Här sitter jag och blöder

Kobras avsnitt om mens. Det är så bra så bra så bra. Alla behöver nog ge en halvtimme av sina liv till det här. Klicka på bilden så kommer du till svtplay.


(Ja, jag är inte den bästa på att ta skärmdumpar. Lyckas alltid få med en konstig kant.)

Livräddning

I går var jag och simmade med Ylva. Vi kan göra sånt nuförtiden, när vi finns i samma stad OMG. 

Vi simmade i en gammal gammal simhall som tydligen prioriterat bort att ha en fysisk simövervakare. I stället körde simhallen med kameraövervakning. Först tyckte jag det var kul, kändes lite hemligt att simma utan personal vid poolen. Sedan noterade jag hur många tanter som guppade omkring mig, och då såg jag worst-case-scenariot spelas upp inför mitt inre öga: Någon av tanterna får en sjukdomsattack, frustar till lite och börjar sjunka under ytan. Mitt hököga noterar genast situationen och återkallar livräddningskunskaperna från simskolan vid Grusgrund 1999. Jag slungar mig mot hennes håll med en blandning av bröstsim och crawl (har aldrig bemästrat crawl) och greppar tag i hennes käke/baddräkt/hår och börjar släpa henne mot poolkanten. Väl uppe överlåter jag åt Ylva att göra mun-mot-mun-metoden medan jag ringer ambulans.

Men på riktigt. Vilken nytta gör en övervakningskamera i livräddningssyfte? Noterar när poolen behöver tömmas på lik?

tisdag 4 november 2014

Eyes on the prize

Åh. Jag såg just den här trailern till en (antagligen) helt fantastisk film. Den handlar om en tavla vars invånare märker att målaren försvunnit. Makten smyger in och tavlans invånare börjar gradera varandra enligt vem som är mest färdigmålad. De som bara är skisser hamnar på botten (förstås).

Jag vill verkligen se den här filmen, och vet att den finns på Netflix. Jag och en studiekompis råkar ha en gradutävling på gång där vinsten lämpligt nog är en månads gratis flidare. Det här är precis vad jag behöver för att äntligen komma igång med material och metod-delen.


måndag 3 november 2014

Länkkärlek

Jag älskar internet. Många orsaker, här två:








Fantastiska @poppelin på instagram. Hon verkar liksom jag brinna för feminism, världsförändring och kristen tro. Dessutom är hon helt drottning på craftivism, kreativ aktivism. Inspirerande.

Och orsak två:





Saraskruttfias blogg. Hon är ung, lite arg, smart, har estetiskt öga och finess i sina formuleringar. Inspirerande är hon också.

Pga: kapitalistisk hederskultur

Som tur är jag inte den enda som funderar på varför folk inte gör konsumtionsrevolt. Min opponent i nästa graduseminarium Patrik Hagman (han är också annat, men i min värld just nu är han mest det) har nyss kommit ut med en bok om just de här frågorna. Hans svar på frågan verkar vara att vi lever i något han kallar en kapitalistisk hederskultur.

Dags att beställa boken så kan vi komma vidare på detta livsviktiga ämne. Klicka på bilden så kommer du till mera info i bokhandeln.


I boken "beskrivs den kapitalistiska hederskultur vi lever i och hur gemenskapen människor emellan hela tiden hotar att korrumperas av krav på effektivitet och ändamålsenlighet, hur ny teknik formar vårt sätt att se på varandra och hur vår känsla av att inte räcka till utnyttjas för obskyra syften. Men här finns också förslag på hur vi kan hitta vägar till mer ärliga och öppna relationer och finna sammanhang där våra liv blir meningsfulla."

Nåjah!

Råddboll


Jag läste igår Economistas klädtips för karriärlyft. Krispiga Ralph Lauren-skjortor, kavajer, kashmirkoftor, snygga jeans, Tiger of Sweden-klänningar. Vårdade naglar och hår. Rufsigt hår och shorts var stora no no.

Jag är så glad att jag inte lever i Bellas och Pingis värld. På riktigt. Bara det att jag kan se ut så här en vanlig måndag. Som en råddboll. I en grå tunika från gratisloppis, en risig svart halsduk, ett par jeansshorts från en klädbytarkväll, dubbla leggings, yllesockor och springskor. Efter att jag jobbat klart med gradun i dag kan jag springa raka vägen till min danstimme på arbis, för haha, det här är också mina danskläder. Bara att skala bort shortsen och ett par leggings så är jag redo.


söndag 2 november 2014

Varför gör vi inte konsumtionsrevolt?

Jag har lite morkkis över att jag i Alfreds podcast flera gånger säger att de som inte gör något åt konsumtionssamhällets orättvisor är dumma, naiva. Att alla vid det här laget vet att de flesta av våra varor görs i slavfabriker och att det enda rätta om man vill kalla sig människa är att protestera, att sluta köpa skiten och att kräva bättring av företagen i stället. Att om man inte gör det så beror det på dumhet. Lite för hårda ord, väldigt obarmhärtiga.

Jag antar att de kom ur frustration, och i frustration kan jag säga lite för hårda saker. Men kan ni hjälpa mig att hitta bättre ord? Vad beror det på att folk inte gör konsumtionsrevolt? Varför kräver vi inte att få veta var våra produkter är gjorda innan vi köper dem? Varför köper vi så ofta nytt när vi kunde reparera eller köpa på loppis?

Det måste väl finnas andra orsaker än dumhet och ignorans? Mera barmhärtiga orsaker, typ hopplöshet, uppgivenhet?

Economista

Jag köpte för ett tag sedan Isabella Löwengrips bok Economista. (Av forskningsintresse, intalade jag mig.) Den utgår ifrån tesen att kvinnor har dålig koll på sin ekonomi och därför behöver köpa en bok som "talar kvinnors språk". Många av exemplen handlar således om kläder, inredning, spabehandlinger, "resor med tjejerna". Inget jag riktigt kan relatera till, jag är antagligen inte målgruppskvinnan.

Jag är halvvägs genom boken nu, och kan konstatera att språket är riktigt dåligt. Det är så många bilder som används fel, ologiskt. Så mycket pepp och push och hejarop.

Men ändå får boken mig faktiskt att tänka nya tankar.

Som att mina första pengaminnen har med slarv att göra. Jag slarvar bort busspengarna som ska ta mig hem från dagis. Jag räknar fel när jag ska köpa egna inlines för mina sparpengar. Den här känslan präglar faktiskt min relation till pengar också idag. De tycks liksom försvinna från kontot fastän jag lever sparsamt. Det verkar alltid vara för lite av dem.

I helgen har jag suttit på kafé med Rabbe och läst ännu mera Economista och ritat upp min ekonomi. Jag listade mina inkomster och utgifter och funderade på hur jag kan öka inkomsterna och minska utgifterna. Det här är ju inget groundbreaking nytt, jag tänker ju väldigt ofta på hur lite pengar jag har och strävar efter att leva enkelt och billigt. Jag trodde att jag avverkat alla spartips som finns, men insåg att jag till exempel inte satt det i system att boka tåg- och bussbiljetter i supergod tid, eller tagit det på allvar att få ner elräkningen.

Mina syften är ändå annorlunda än Bellas och Pingis (den andra författaren heter så). De talar om att ge järnet och jobba häcken av sig för att bygga en ekonomisk buffert så att man har råd med den där snygga klockan eller härliga New York-resan, eller så att man har en bättre position att löneförhandla ifrån eller helt enkelt kan sluta ett sugigt jobb och leva av sin buffert i några månader. Jag tänker mera att jag vill leva så billigt som möjligt så att jag kan jobba mindre och slippa bli utbränd. (Ett ord som inte verkar existera i Economista-universum.)